Inspiration...ganska vackert ord egentligen, mycket som kan vara vackert faktiskt. Minns i vintras när jag va ute å promenerade med mina barn, de va smällkallt, påpälsade som små blå smurfar, barnen klagade att de va kallt om kinder å hej å hå allt va de nu va. MEN...på bergsväggen längs med vägen så hängde det stora, tjocka, enorma istappar, heeelt otroligt egentligen, DE va vackert för mig, sen va de nån liten konstig buske, a inte ens de, de va grässtrån som hade fryst till is, å i isen så hängde det otroligt välsvarvade istappar...DE va vackert! Så, varje människa skapar sin egna skönhet, nåt som e vackert för mig e ju inte vackert för nån annan. En människa kan vara vacker som person men inte till utseendet, en människa kan vara vacker i rösten, en människa kan va vacker på så många olika sätt, å jag har träffat en otroligt vacker människa som har gett mig en sån inspiration till att förmodligen göra mitt livs verk... Den här personen fick mig att inse att man inte behöver vara en s.k "mediahora" för att synas, utan de räcker med att bara vara sig själv, att bara inse att de liv man levt, de man har gjort, allt man sagt, e U N I K T för mig. Jag är unik! Alla e unika, men jag, som Anna Vasiliki e ingen mediahora som måste synas, jag e jag, å de e jag stolt över. Den här personen tycker om mig som jag e, han ser en stjärna i mig, en stjärna som aldrig har lyst, en stjärna som kommer att lysa å synas, en stjärna som en dag kommer att slockna men innan den dör, kommer att ha lämnat ett minne bakom síg som alltid kommer att finnas kvar.
Idag insåg jag att jag faktiskt mår bra. Idag insåg jag att jag har jobbat så fruktansvärt intensivt med att kravla mig uppåt å faktiskt lyckas hitta vägen ut till friheten. Idag insåg jag att minnen E bara minnen å inget annat. Idag insåg jag att mitt liv kommer att bli bra...till slut... ÄLSKA LIVET SOM DET ÄR. Inget annat behöver sägas.
Ja, jag lämnar inrtyck. Jag vet de. Varför? För att jag e den jag e. Å vet ni vad? Jag älskar mig själv. Jag älskar min personlighet som jag jobbar så mycket på just nu. Jag vet att när jag går ur den här krisen (när de nu blir) kommer jag att va en otrolig kvinna med båda fötterna på jorden å en styrka som kommer få många att ramla baklänges. Varför jag säger detta? FÖR ATT JAG HAR GÅTT IGENOM HELVETET. Ensam. Med mina barn. Dom har varit min styrka i detta. Dom har fått upp mig på morgonen. INGEN har fått mig att fly, att ta genvägar för att "må bra". Nej...jag har fått proffessionell hjälp. Jag har inte sökt mig till nåt som kan få mig att må bra för tillfället. Jag e på väg mot ett nytt liv. Ett liv som kommer att vara det liv jag alltid strävat efter att få leva. Å jag vet precis hur jag kommer att leva mitt liv, för jag älskar livet som det är. Livet måste inte vara perfekt för att vara bra, DU gör ditt liv perfekt. DU gör dina val. Valen du gör får alltid en konsekvens, bra eller dålig, du kommer aldrig undan konsekvensen. Men...valen gör man själv.
J, om du läser detta...så ta åt dig av de jag skriver... Du har inte gett mig en orsak till varför du e så arg på mig. Jag kan inte läsa dina tankar. Du sa att de skulle ta 2 veckor för dig att förklara varför du har den attityden mot mig som du har. Ja, men du...börja då, jag HAR 2 veckor, tro mig...för jag fattar ärligt talat inte ett jävla skit. E de svårt för dig att umgås med mig? Varför i så fall? Ge mig en förklaring till varför du blir så osäker i mitt sällskap? Jag vill inget annat än väl...varför e de så svårt? Oavsett vad som hänt, vad som sagts, vad som gjorts, så e du Olivers pappa...å de kommer du att vara tills du dör. De innebär att du alltid kommer att vara en del av mitt liv, inte som partner, inte som bästa vän, men som J! Jag finns här om du vill prata. För jag har äntligen, äntligen börjat få perspektiv på vem jag faktiskt e, å jag e den jag e...oavsett va du tror att jag gör (för jag har ju varit singel tidigare....) i DIN verklighet, så e de just DIN verklighet å MIN domän. Finns här om du vill prata.
I morron smäller de på Café OOOOOPEEERAAAA! oooh yeah!
