Nu e de kallt ute...så kallt, underbart å härligt! Har faktiskt på nåt diffust sätt längtat efter kylan, vet inte varför faktiskt men jag kan tycka att de e så underbart med kyla! Den friska vinden som biter i kinderna, kylan som gör en pigg å glad, man går där i sina egna små tankar å lixom ler för sig själv, JAG gör de i alla fall. Jag kan sätta mig på en bänk nånstans å titta på alla som går förbi, människor som fryser å huttrar å går me snabba steg mot sin destination...människor som inte kan stanna upp en minut å bara njuta av alla underbara färger som finns runt omkring en just nu, människor som bara känner av kylan å fryser... Men för jösse namn, SÄTT PÅ ER TJOCKARE KLÄDER för sjutton!! Finns massor me vinterkläder i affärerna faktiskt, om de nu inte e så att man har de hemma menar jag.
Jag har kommit underfund me att jag just nu kommit in i min "förändringsperiod". Detta innebär att jag MÅSTE göra saker som jag inte brukar göra annars, å de har jag gjort serrö! För de första så har jag bokat tid för min nya tatuering, den 22 november kl 12 så börjas de, kommer dock ta nästan 8 timmar att göra den så jag kommer att dela upp den på 3 gånger, eller kanske 4...får se hur länge jag pallar per gång helt enkelt! Detta gjorde jag i fredags, bokade tid asså. Hade en underbart mysig fredag med min dotter, hon hämtades först i lördags vilket va underbart tycker jag, hon va så himla förkyld i fredags oxå så de kändes otroligt skönt att ha henne hemma. Vi gick ner till apoteket för å köpa lite förkylningsgrejer som halstabletter, nezeril å lite annat smått å gott. När vi gick ut igen så ösregnade de, å då menar jag att de verkligen VRÄKTE ner! Jösses tänkte jag först, hur sjutton gör vi nu? Inga paraplyer, inga stövlar eller regnkläder, å dessutom en fruktansvärt förkyld liten Stephanie? Just då kände jag hur nåt lixom rann av mig, å då syftar jag inte på regnvattnet utan nåt på insidan, jag kan inte sätta fingret på va det va, men jag tog Stephanie i handen å gick ut i ösregnet. Hon gormar å slår bakut å undrar va i helvete jag sysslar med, å jag svarar: "Jo men lilla älskling...har du nåt bättre förslag på hur vi ska komma hem? De e bara regn, inget annat, regn, vatten...".
 |
| Förra julafton...tänk om jag hade påbörjat "Förändringarnas tid" då? |
Å där stod vi, på hållplatsen, i busskuren å höll varandra i handen å tittade på regnet som öste ner, å väntade på att vagnen skulle komma, helt tysta. Jag kände en sån frihetskänsla, vet inte va den kom ifrån, men de va så skönt att för en gångs skull på nåt sätt trotsa nåt som jag bara en dag tidigare hade svurit mig blå över. Väl på avenyn gick vi in på BK å köpte oss varsin meny, efter de väntade Hemköp där vi köpte både glass å godis, SEN gick vi hem...å frossade i godsaker. MUMS! Min älskade bror kom i fredags oxå, har inte träffat honom på ett år, bor i Finland, så vi åkte till min kära mor (som kom förra lördagen) å satt där ett par timmar för att sen åka hem igen, å NAAAANA!!
EN LÅT SOM PASSAR MIG Å MITT LIV JUST NU...
Sen satte jag på riktigt hög go musik, trallade å sjöng me, gjorde mig lagom i ordning, trotsade regnet, gick först ner till HRC för å säga hej till mina kompisar som jobbar där, träffade världens roligaste gäng, sa hej å hej då, blev uppringd av Ingvar O som satt på Chezzan, gick dit, hade skitkul me I, träffade en av de mest trevligaste människorna jag NÅNSIN träffat...H... Vi satt å pratade i timmar om allt mellan himmel å jord, äntligen en person av det motsatta könet som faktiskt satt helt seriöst å diskuterade med mig UTAN några konstiga avsikter. Blev uppriktigt sagt förvånad...faktiskt! Otroligt trevlig lördag måste jag säga! Sjukt kul hade jag, roligt tillsammans med människor som får mig att skratta, med människor som skrattar tillsammans med mig, å framför allt NYA människor som jag förvånas över. Personer som jag inte trodde fanns! Underbart... Japp... Va som händer nu vet jag inte, ingen aning, men jag har släppt på ganska mycket sen i fredags faktiskt, insett att om jag inte själv mår bra så kan ju ingen annan göra det heller. Jag måste börja med mig själv hur jävla svårt det än e...så måste jag börja me mig själv.
 |
| MIN ÄLSKADE LILLA SYSTERDOTTER NADIA!! |
Min älskade faster dog natten mellan torsdag å fredag...hon va min extramamma, älskade henne så vansinnigt mycket, å cancern tog hennes liv. Det som var med henne, det som utmärkte henne som människa va att hon alltid tänkte på alla andra före sig själv, hon gjorde allt för alla andra men inget för sig själv. Å så dör hon...i cancer. Så tragiskt. Så hemskt. I fredags insåg jag att livet e för kort för att försummas, de e för kort för att kastas bort. Det som hänt i mitt liv sen i April då jag blev ensam kommer alltid att finnas, det kommer aldrig att försvinna, kommer att följa med mig ner i graven, smärtan jag kände, ångesten, tårarna, känslan av att vilja dö, det inledande självmordsförsöket, psykmottagningen...a ALLT! Men jag kan inte låta de negativa få överhanden, visst, de inträffar nåt negativt i mitt liv så gott som varje vecka å jag börjar nästan vänja mig vid det. MEN! Om jag inte vänder det negativa till ett positivt tänkande, va händer då? Jag kan ju inte förtränga det som existerar runt omkring mig? Eller hur? Nä...mitt liv e alltför värdefullt för att slängas iväg.
Jag har 2 underbara barn som betyder allt för mig. Jag har ETT liv som betyder allt för mig, å i fredags började FÖRÄNDRINGARNAS TID !!
