De här e min blogg, bara min, där jag skriver ganska mycket om mig själv, mina tokiga idéer å allt va de nu kan vara. Kan ju inte beskriva å skriva om nån annans liv å hur nån annan tänker...fått en kommentar om att jag "hänger ut" mitt ex? Ööööh...jasså? Hänger ut? Nej nej, jag bara skriver om hur de faktiskt ÄR när de kommer till mitt ex å allt som händer runt omkring honom å mig.
Anyway, de jag tänker skriva om i just detta inlägg e om mina tankar om vad FÖRÄLDRARSKAP innebär för MIG, inte för nån annan, utan för MIG som Anna Vasiliki, som mamma till mina 2 stjärnor som innebär livet för mig.
Mina barn har inte valt att komma till den här världen, på samma sätt som jag själv inte har valt att komma till den här världen. Dom har inte valt sina föräldrar, VI som FÖRÄLDRAR valde att skaffa barn, vilket i sin tur innebär ett livslångt åtagande som förälder. VI som FÖRÄLDRAR har faktiskt inget val! Jag har inget val! Jag har funnits där för mina barn sen dom föddes, å tro mig, jag har fan kämpat för att vara den bästa mamman som finns för mina barn, å jag har lyckats! Jag e den bästa mamman för MINA barn, jag vet exakt va mina barn behöver för att må bra, å dom mår jättebra me sin mamma. Min dotters pappa å jag har i dagens läge en otroligt bra relation som FÖRÄLDRAR å inte som EX, min dotter mår otroligt bra av detta me tanke på hur vår relation har varit tidigare vilket innebär KATASTROFALISKT! Men! Han kämpade för henne, han anlitade ett ombud för henne, han ifrågasatte mycket när de gällde henne, han visade att han i alla fall VILLE kämpa för henne även om de vissa gånger blev pannkaka av de hela. Idag, efter 9 år (vi gick isär 2001) så har vi världens bästa föräldrarrelation. Å de gläder mig nåt otroligt. Precis så som de ska vara. Han har henne varannan helg, vartannat lov, även då de INTE e hans helg, så tar han henne, hon har en pappa man kan lita på helt enkelt.
Mitt ex...jag har inga ord som kan beskriva honom som pappa. När vi blev föräldrar så var han, trodde jag, världens bästa pappa, han tog hand om sin son som INGEN annan! Gjorde saker me honom från första början, avlastade mig som trött mamma när de behövdes, han va en fantastisk pappa, en pappa jag aldrig trodde skulle kunna svika sin son på de brutala sättet han gjort sen han stack den 5:e april 2010.
När han stack så lämnade han verkligen HELA sitt gamla liv, allt va de innebär, inklusive sin son...å jag överdriver inte. Han lämnade mig för nån annan vilket i många fall inte e konstigt alls, många gör de, å sånt kan livet vara, jag har inget emot de över huvud taget, men de jag har nåt emot e att han lämnade ett liv för att DIREKT påbörja ett nytt liv med den nya tjejen. Detta nya liv innebär ett nytt liv som nykär tonåring, en liten tonåring som precis har träffat tjejen i sitt liv, en kille som åker på kärlekssemestrar, som jobbar som musiker, som lever livet som "singel" å "ungkarl"...eller hur va de nu? En "man" som har lämnat ETT barn i sticket sen tidigare, som just nu lämnat ytterligare ett barn i sticket. Vi kom överens om att han skulle ha Oliver varannan helg, klart, visst...varannan helg? Eh? När de kom till kritan så jobbade han dom helger som han skulle ha honom! Jag vet inte HUR många gånger jag har fått ställa in mina planer pga att mitt ex valt jobb före sin son, jag vet inte HUR många gånger jag fått höra att jag e den största idioten han träffat nånsin, att jag e en f***a å en h**a för att JAG inte kan ombesörja barnvakt på HANS helger?? Ursäkta mig...men...va e de för jävla fel på honom? E de verkligen JAG som ska se till att HANS son får barnvakt på HANS helger? Eller?
Igår kom mitt ex hem från sin kärlekssemester. De första han gjorde va att åka å jobba. Va hände me Oliver då? Eller? Borde han egentligen inte börja me att prioritera sin son som saknat honom hur länge som helst? Vi hade en överenskommelse (även skriftligt av socialen) att han skulle hämta Oliver idag å ha honom fram till nästa fredag...va händer? Han skiter i de. Jag blev så jäääävla arg... Oliver har väntat på denna dag, han har väntat på att få vara me sin pappa som svikit honom så fruktansvärt många gånger tidigare, väntat på att få göra nåt kul me honom, han ringer honom å får bekräftat att hans pappa INTE kommer å hämtar honom. Den blicken han fick i sina ögon när luren lades på fick mitt hjärta att brista. Jag hade inga ord. Han la sig ner å av ren mental utmattníng så somnade han å sov i 3 timmar...
Då tog jag ett beslut som va jävligt tufft. Jag skrev till mitt ex att han inte behöver höra av sig mer. Att han inte behöver bekymra sig om sitt faderskap å va de ansvaret innebär eftersom de alltid e så jobbigt för honom. Han kan avsäga sig allt som har med FÖRÄLDRARSKAP att göra å skapa sig ett nytt liv tillsammans med sin nya flamma. Jag gör detta för Olivers skull. Jag gör detta för att jag inte vill att Oliver ska förvänta sig att hans pappa ska komma å bli besviken när det inte blir så. Nu e de han å jag. Å jag kommer ALDRIG att svika honom. Jag kommer att bygga upp honom igen, på bästa möjliga sätt även om de blir förbannat tufft å aldrig få va ledig så stärker de mig nåt fruktansvärt att veta att JAG e hans ENDA förälder. Han har en pappa nånstans just nu, men definitivt ingen pappa man kan räkna med.
NI! Ni som funderar på att bli föräldrar, som tror att ni kommer att bli världens bästa föräldrar...tänk efter före ni gör nåt ni inte kan stå för, tänk efter va faaan de e ni ger er in på. JAG e världens bästa förälder för mina barn, för jag kommer aldrig, aldrig nånsin att svika dom på samma sätt som mitt ex har svikit sin son. Å han tror att han straffar mig...ha ha ha ha ha!! Yeah right...mig?? Fattar han inte att den ENDA person som blir straffad e hans son? Han ger sin son de värsta straffet som finns...han tar ifrån honom sin älskade pappa...å vem förlorar på de i längden? A...inte JAG i alla fall. För jag e världens bästa förälder för mina barn...
