De känns i hela kroppen...fan, brukar va trött vid den här tiden, men e inte de än i alla fall. Kanske beror på att jag sov 4 timmar i förmiddags? Behövde ju de visserligen eftersom jag inte hade sovit en blund på hela förra natten då toalettstolen va min partner å savior!
Så jag tänkte sätta mig här en stund, å skriva av mig lite. Idag har varit en sån där dag då jag funderat på hur personer man träffat, även sporadiskt, har satt sina spår. Kan säga att hittills har de varit en ganska jämn personlighet på de flesta, ingen som har berört eller gjort nåt större intryck faktiskt, plant, tråkigt, förutsägbart, vilket innebär att jag inte har kunnat ta åt mig över huvud taget eftersom de har varit så genomskinligt lixom. Jag hör å märker DIREKT va de e för människa jag har att göra med, å för varje gång detta händer så växer min "mur" högre å högre å blir bredare å tjockare. Tills för bara några dagar sen... Blev paff...bokstavligt talat så försvann luften ur mig, trodde inte, eller rättare sagt jag förväntade mig att de skulle låta likadant som alltd, att de skulle blir lika plant å trist å tråkigt som vanligt. Men ACK så fel jag hade!
Träffade en person som tog mig me storm, inte direkt, å nej nej, inte en chans. Men, hade jag inte tagit beslutet att faktiskt infinna mig just där å just då så hade vi aldrig träffats... Tänker inte gå in på detaljer om vad vi pratade om eller hur konversationen utvecklade sig, men jag tänker dock va ärlig med att erkänna att vi kommer att träffas igen. För första gången på väääldigt länge så VILL jag träffa nån igen, just för att intresset finns, just för att jag själv kände den kvällen att den här människan ser mig som person å inte som ett snyggt yttre. Just för att han vill lära känna mig bättre eftersom han finner mig intressant...förutom att jag ser bra ut, enligt honom. Mycket sades, mycket förblev osagt av olika anledningar, men de kändes bra för första gången på evigheter, kändes tryggt...kändes...bra helt enkelt.
Fick eskort hem till min dörr. En puss. Å that´s it. Gick in me en knepig känsla i kroppen... Sminkade av mig. Satte mig i soffan. Å kom på att vi inte bytt nummer!! Shit, tänkte jag... men ja ja, ses vi igen så ses vi igen, fan ska jag göra eller? Då ringer de på porttelefonen...å trot eller ej, de va HAN! Som oxå kom på samma sak. Gick ner, jag tog hans nummer. Gick hem å somnade me ett leende på läpparna.
Tänk om? Kanske, kanske, kanske...
..."Bevisa för mig att jag e rätt för dig, bevisa för mig på de sätt jag har bestämt mig för, så har du mig livet ut, de kan jag lova" sa jag till honom när vi diskuterade vid ett tillfälle, å han sa "Du min vackra, har inte träffat Kärleken än, för när man gör det så kan man omöjligt svika den personen man älskar, e de rätt så lever man sida vid sida, på samma plan, ingen känner sig underlägsen den andre, å de gör man livet ut, å DE tänker jag bevisa för dig. Å allt på DINA villkor, men jag finns här, för dig"
Inget jag tog på allvar just då faktiskt, eftersom för mig e verkligen alla likadana jävla svin som luras i flera år, smusslar bakom ryggen på en, e svartsjuka på de ena eller andra sättet p g a att man e som man e, osv osv. Behöver inte ens gå in på detaljer.
Jag tänker låta tiden visa vilken väg jag bestämmer mig för att gå. Jag vet inte. Men de jag kan säga me all säkerhet e att...jag vill träffa honom igen...å de kommer vi att göra. Känns befriande faktiskt. En känsla av...jag vet inte, kan inte sätta fingret på vad de e, för de enda jag kan se e hans otroooligt vackra ansikte me dessa fantastiskt vackra drag, å hans ögon...å ALLT...kanske e för utseendefixerad å kräsen? Typ: Äntligen nån som passar mina kriterier? hahahaha!! Jaa...vi får se...vi får se...kanske de äntligen blir en MAN som både e vacker inombords å utseendemässigt? Men..jag längtar till nästa helg...för då ska vi träffas!
Natti!
Så jag tänkte sätta mig här en stund, å skriva av mig lite. Idag har varit en sån där dag då jag funderat på hur personer man träffat, även sporadiskt, har satt sina spår. Kan säga att hittills har de varit en ganska jämn personlighet på de flesta, ingen som har berört eller gjort nåt större intryck faktiskt, plant, tråkigt, förutsägbart, vilket innebär att jag inte har kunnat ta åt mig över huvud taget eftersom de har varit så genomskinligt lixom. Jag hör å märker DIREKT va de e för människa jag har att göra med, å för varje gång detta händer så växer min "mur" högre å högre å blir bredare å tjockare. Tills för bara några dagar sen... Blev paff...bokstavligt talat så försvann luften ur mig, trodde inte, eller rättare sagt jag förväntade mig att de skulle låta likadant som alltd, att de skulle blir lika plant å trist å tråkigt som vanligt. Men ACK så fel jag hade!
Träffade en person som tog mig me storm, inte direkt, å nej nej, inte en chans. Men, hade jag inte tagit beslutet att faktiskt infinna mig just där å just då så hade vi aldrig träffats... Tänker inte gå in på detaljer om vad vi pratade om eller hur konversationen utvecklade sig, men jag tänker dock va ärlig med att erkänna att vi kommer att träffas igen. För första gången på väääldigt länge så VILL jag träffa nån igen, just för att intresset finns, just för att jag själv kände den kvällen att den här människan ser mig som person å inte som ett snyggt yttre. Just för att han vill lära känna mig bättre eftersom han finner mig intressant...förutom att jag ser bra ut, enligt honom. Mycket sades, mycket förblev osagt av olika anledningar, men de kändes bra för första gången på evigheter, kändes tryggt...kändes...bra helt enkelt.
Fick eskort hem till min dörr. En puss. Å that´s it. Gick in me en knepig känsla i kroppen... Sminkade av mig. Satte mig i soffan. Å kom på att vi inte bytt nummer!! Shit, tänkte jag... men ja ja, ses vi igen så ses vi igen, fan ska jag göra eller? Då ringer de på porttelefonen...å trot eller ej, de va HAN! Som oxå kom på samma sak. Gick ner, jag tog hans nummer. Gick hem å somnade me ett leende på läpparna.
Tänk om? Kanske, kanske, kanske...
..."Bevisa för mig att jag e rätt för dig, bevisa för mig på de sätt jag har bestämt mig för, så har du mig livet ut, de kan jag lova" sa jag till honom när vi diskuterade vid ett tillfälle, å han sa "Du min vackra, har inte träffat Kärleken än, för när man gör det så kan man omöjligt svika den personen man älskar, e de rätt så lever man sida vid sida, på samma plan, ingen känner sig underlägsen den andre, å de gör man livet ut, å DE tänker jag bevisa för dig. Å allt på DINA villkor, men jag finns här, för dig"
Inget jag tog på allvar just då faktiskt, eftersom för mig e verkligen alla likadana jävla svin som luras i flera år, smusslar bakom ryggen på en, e svartsjuka på de ena eller andra sättet p g a att man e som man e, osv osv. Behöver inte ens gå in på detaljer.
Jag tänker låta tiden visa vilken väg jag bestämmer mig för att gå. Jag vet inte. Men de jag kan säga me all säkerhet e att...jag vill träffa honom igen...å de kommer vi att göra. Känns befriande faktiskt. En känsla av...jag vet inte, kan inte sätta fingret på vad de e, för de enda jag kan se e hans otroooligt vackra ansikte me dessa fantastiskt vackra drag, å hans ögon...å ALLT...kanske e för utseendefixerad å kräsen? Typ: Äntligen nån som passar mina kriterier? hahahaha!! Jaa...vi får se...vi får se...kanske de äntligen blir en MAN som både e vacker inombords å utseendemässigt? Men..jag längtar till nästa helg...för då ska vi träffas!
Natti!
