wake up call...

Jag trodde ärligt talat inte att de faktiskt skulle hända mig, de där som många snackar om, ett WAKE UP CALL som de så bra kallas för. Ett wake up call som orsakades av ren å skär utmattning, trötthet å uppgivenhet, jag abdikerade helt enkelt, gav upp allt hopp om att de nånsin kommer att ordna sig me allt som existerar å sker i mitt liv just nu. När jag gjorde detta så blockerade jag allt förnuft som fanns i mitt huvud å i min hjärna, agerade väldigt spontant, jag agerade efter en konsekvensetikers normer å tankesätt helt enkelt, "ÄÄÄÄHHH va faan spelar deee för roll? Skit samma, de ordnar sig nog...". Om de fick konsekvenser? Oj oj oj...minst sagt...sådana drastiska konsekvenser att jag just nu varken vet ut eller in, vet inte åt vilket håll jag ska gå, vilket ben jag ska stå på eller hur morrondagen kommer att ser ut.

Mitt wake up call kom i torsdags, urmattad, inte en timmes sömn...tankarna gick runt i huvudet på mig, tårarna rann konstant, ångesten bet sig fast i själen, hjärtat slog överslag hela tiden, illamåendet ville inte släppa...jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag trodde jag skulle kollapsa. Mitt wake up call ja...

Jag e glad över att de kom...så glad över att jag faktiskt har kommit till insikt när de gäller vissa saker i mitt liv, när de handlar om prioriteringar helt enkelt. Å framför allt ansvar... Men just DÅ, i de fruktansvärt dåliga mentala tillstånd jag befann mig i just den onsdagskvällen så kunde jag inte tänka rationellt för fem öre, befann mig nästan i en surrealistisk värld på nåt sätt. Jättesvårt att förklara, på nåt konstigt diffust sätt så kändes som om de bara va JAG där, JAG å ingen annan, å just där å just då så agerade jag fruktansvärt irrationellt som jag gjorde. Men men...ibland behöver man en ordentlig käftsmäll för att vakna, å de mina kära vänner...gjorde jag! Nu har jag landat, kommit till insikt, vet exakt vilken väg jag ska ta för att nå min riktiga lycka, mitt liv. Å de känns för jävla bra ska jag be att få tala om!

Zöpp!!

Min Prinsessa å Jag!!