Go morron...
De FÖRSTA jag såg i morse när jag öppnade min mail va att ytterligare nån ANONYM (som vanligt) hade kommenterat mitt före detta inlägg om galenskap. Visst fine, tyck som du tycker, men skriv nåt relevant i stället för att döma ut mig som MAMMA?? Hörrö, lilla människa, de jag gör när jag INTE har mina barn har fan ingen me att göra. JAG tar hand om min son så gott jag kan, å tro mig, jag kämpar, att jag använder "fula" ord i min blogg innebär väl inte att jag gör det med honom eller?? Fan skärp dig! Undrar just om du själv har egna barn? Eller om du har NÅN som helst aning om allt det jobbiga som händer i mitt liv? Eller om du har en jävla aning om hur jag HAR haft de tillsammans med mitt ex? Eller alla surpriser som fortsätter att dimpa ner som blixtrar från en klar himmel varenda jävla dag pga mitt ex? Nä, du känner väl inte mig, så du har ingen aning om hur jag fungerar som person heller, förstår du det? Att jag söker mig till äventyr å e spontan, galen, social, kan sticka i ögonen på väldigt många, de förstår jag, me DE, lilla DU, innebär inte att jag inte e en bra mamma. Jag e världens bästa mamma för mina barn, annars hade jag inte kunnat ta hand om dom å min vardag som jag gör i dagens läge. Att min son har kissat i sängen kanske beror på att han har tagit separationen jävligt hårt? Eller? Att han svär har inget me nåt å göra förutom att han e arg på sin pappa eftersom han saknar honom å inte får träffa honom så ofta han borde, å då kommer de fula ord å utåtagressioner. Men detta har inte DU nåt att göra med, förstår du det? Ifrågasätt inte mitt liv, eller min son, eller mig som mamma. För de har inte DU nåt me att göra. Patetiskt...
Förstår inte varför man inte kan vara sig själv utan att bli utdömd? MÅSTE man va tråkig å grå å trist för att man e förälder? Jag fattar inte? Kan man inte va en bra mamma TROTS att man, som jag, e halvgalen? Missköter jag mig själv å mina barn för att jag en söndag träffade min kompis å festade till det? Tror NI som sitter där å dömer ut mig som förälder, att jag åker hem till mina BARN efter en natt på stan eller? F E L! När jag har barnen hemma så e jag den mamma som tar mitt ansvar. Förstår inte heller varför man som mamma i min ålder måste befinna sig i den här lilla skokartongen som många lever i, varför man inte får ses som "ungdomlig" eller va man nu ska kalla de för, utan att få ilskna blickar på en. JA, jag e jääävligt ungdomlig, jag kommer ALDRIG att sätta mig i nån liten skokartong å pimpla rödvin på nån pensionärsklubb. Aldrig! Jag har min frihet, under ansvar. Fatta de, eller sluta ge mig idiotiska kommentarer som för mig bara e irriterande. Tar inte åt mig över huvud taget, inte alls, för jag vet va jag gör när min lilla spontana äventyrskänsla sätter igång, den har jag haft sen jag förmodligen föddes, å kommer antagligen att finnas kvar när jag dör. Å vet ni vad? Jag e glad att den finns, för fy faaan va trist mitt liv hade varit annars!
Rock n´ roll!
