Miss Vasiliki

måndag 17 maj 2010

Masquerade





Masquerade! Första gången jag hörde låten va när jag såg Phantom of the Opera för första gången, å de va i december 2004 tillsammans med J. Jag greps av en sån lyckokänsla, ett rus som inte släppte, en känsla av fullständig besatthet från början till slut. Jag fängslades av allt i denna fulländade musikal. Phantom of the Opera e den absolut bästa, mest välgjorda musikal som nånsin har existerat och som, för mig, alltid kommer att va den absolut mest fulländade musikal nånsin genom tiderna. Musiken e gripande, den tar tag i min själ som en järnhand, den får mig att gråta, skratta, den får mig att känna rädsla, trygghet, ilska, alla känslor som finns i mig kommer fram när jag ser å lyssnar på Phanton of the Opera. FANTASTISK e ordet.

Point of no return... All I ask of you... Lyssna. Njut. Fångas av musiken. Lev i den. Fulländat. Fantastiskt. Inga andra ord behöver yttras.

Masquerade!
Men den här gången syftar jag på Café Opera i Stockholm som hade Eric Saades releasefest i lördags. Jösses ett sånt drag det var! Sminköser, stylister, kläder, statister, överallt va de folk! Utklädda till 1700-tals tjejer/kvinnor blev detta en fulländad fest, en ny erfarenhet, nya människor, nya kontakter. Hoppas att jag får chansen att få göra nån glad igen...men det gör jag ju egentligen varje dag ändå genom att bara leva, att finnas, att vara i livet å få njuta av mitt liv som har så mycket att erbjuda!


Dagarna går...visst finns de dagar då jag känner att jag saknar "det där" som fanns en gång. Men jag kan inte hitta känslan på riktigt igen, försöker gräva, leta efter nåt som känns genuint, på riktigt, men jag vet inte...känns knepigt ibland asså. Kanske får den där underbara känslan igen, nån gång...men de känns lååååångt borta, så långt...vågar nog inte nån mer gång, varför ska jag utsätta mig själv för sån smärta igen? Varför ska jag öppna mig själv för nån som påstår att han älskar mig för den jag e när jag sedan får ta all jävla skit ändå? Du e si å du e så...fuck u...ingen jävla chans!


Men vem vet? Kanske han står där en dag? HAN med stort H? Vi får se...

Livet har ju bara börjat egentligen.

Vi ses!