Verkligheten e verkligen...verklig...

Ibland funderar jag på de här med verkligheten. Just hur fascinerande de e att hjärnan skapar sin egen verklighet som många många gånger kan ge fel signaler, den skapar en alldeles egen liten fantasivärld helt enkelt. Många gånger så tror man att den fantasivärld som hjärnan har skapat, e verklig, att de faktiskt ÄR så de e, även om de man anser sig vara rätt, e fel... Jag syftar på fantasier man skapar för sig själv, att si å så e de, "jag VET att de e så, jag VET att...bla bla bla" osv, eller när en obefintlig tanke sätter sig fast å blir starkare å starkare så man till slut liksom bara håller på å bli galen av att just den sjuka tanken man inte brydde sig om tidigare, har blivit nån sorts verklighet?

Jag tror nämligen att de e så alla svartsjuka människor fungerar. I deras sjuka lilla hjärna så skapar dom sig en verklighet som för DOM stämmer, men som i realiteteten inte alls stämmer. Jag har varit med om svartsjuka...jag VET hur det känns att inte kunna slappna av riktigt tillsammans med vänner utan min partners närvaro, jag vet exakt... Grejen e, som faktiskt inte många vet om, att en svartsjuk partner som kväver en, kan driva en till otrohet. En svartsjuk partner som inte kan lita på en, som går i ens mobil, som skickar 25 sms under en kväll när man e ute med vänner, en partner som dricker sig skitfull för att man e ute med vänner...e ingen okej partner...den partnern lever i en falsk verklighet där hjärnan skapat en fantasivärld med olika små bilder som flashar förbi gång på gång på gång. Jo, jag vet hur de känns att känna sig kvävd av sin partner. Känner fortfarande blickarna dan efter, hör fortfarande kommentarerna... En partner som misshandlar en...e ingen okej partner.

Jo...jag vet hur även de känns...å har de gått så långt som till misshandel så finns de ingen återvändo. De finns inget kvar, ett sånt övertramp som begås just då, den gränsen som överträds just då, e oförlåtligt. Jag har fortfarande efter så lång tid inte kunnat bearbeta det som hände, såren i själen finns fortfarande kvar å kommer antagligen alltid att finnas där. För detta va en person som jag då älskade, en person som va min trygga punkt, en person som jag litade helt å fullt på. När den här personen gjorde mig så illa just den dagen, just det året, just den stunden...så visste jag att de va början på slutet...å slutet kom, till slut. Men man finner ju alltid en ny kärlek? De har ju funnits många fina stunder efter all misär oxå så klart!

Verklighet... Ja, de va min verklighet, å jag lever i min verklighet idag oxå. Jag tror jag har ett ganska bra hum om vad som e rätt å fel i dagens läge, känner mig trygg me mig själv å i mig själv. Men jag kommer antagligen ALDRIG att kunna lita på en man igen, inte efter allt jag har gått igenom...

DE e min verklighet!


Här nedan försöker jag beskriva hur de kan kännas när allt bara e svart...när man inte orkar längre, när hoppet nästan e slut...

Det svarta

Kan du förstå

Kan du förstå
Hur det känns
När marken gungar
När rädslan får makten

När luften tar slut
Kan du förstå

Kan du förstå
Hur det känns
När maktlösheten krossar allt

När tårarna kommer
När skriken ekar

Kan du förstå

Kan du förstå
Hur det känns