Sjuuuukt trött idag....sådär trött så jag mår illa liksom, hände lite grejer igår som fick mig att tappa fotfästet fullständigt, både som förälder å som individen Anna Vasiliki. Ibland går saker å ting för långt, ibland överträds gränsen, å den gränsen e faktiskt hårfin, de e inte mycket som krävs för att det som e bra ska bli dåligt å tråkigt å ledsamt.
Som ensam förälder så har jag de dock ganska bra ändå, visst fan e de skittufft vissa dagar när jag inte får ihop varken tid eller rum, absolut! Men jag klarar de på nåt sätt ändå, jag får ihop de till slut i alla fall, bara trixa å dona å greja så kirrar jag de, inga problem, även om de innebär att jag måste prioritera bort en hel del så e de ju i slutändan värt de. Men om jag HELA tiden möter motgångar, om jag HELA tiden måste kämpa mig idiotblå utan att nå de resultat jag hoppas på, ja då tappar jag de till slut. Å de va de som hände igår... Just nu e barnen min största utmaning, barnen e det jag jobbar med mest just nu, barnen e det som kan få hela min tillvaro att gå åt helvete. Varför? Jo, p g a brist på respekt å acceptans. Inte nog med att dom bråkar, skriker å slåss i stort sett hela tiden dom e med varandra, dom kallar varandra för hemska saker, Stephanie som e i förpuberteten e INTE speciellt rolig att ha å göra med just nu, Oliver har de skittufft i skolan med att bli accepterad å de visar han väldigt tydligt både i skolan å hemma.
Jag får ta emot skiten så klart, å de kan jag göra....så länge jag SJÄLV kan få uttrycka mitt missnöje när jag anser att deras beteende inte e acceptabelt. Men DÅ jävlar smäller de tillbaka i form av uppkäftighet, fula ord, saker som flyger genom lägenheten, å en pakt som bildas "Stephanie å Oliver" mot "Bitchen Mamma". Å de ska jag tala om, e inte speciellt lätt att tackla när man försöker prata för döva öron... Å igår kväll så gick de överstyr, jag tappade de, tålamodet tog slut, fanns inga känslor över huvudtaget. Tänker inte gå in i några som helst detaljer, men jag kan säga att jag just DÅ va tvungen att söka hjälp, de gjorde jag å fick den hjälpen jag behövde.
De som va ett stort problem dock va att jag hade båda barnen hemma, vilket innebar att jag inte kunde lämna dom hur som helst. Bad en viss person komma å hjälpa mig, ställa upp för barnen eftersom läget va såpass kritiskt att jag hade kollapsat å fick ett svar som löd ungefär så här: Att jag ska sluta säga saker jag inte står för eftersom personen i fråga har svårt å ta mig på allvar. Å att personen i fråga jobbar å åker inte därifrån för att de e roligt å att om de nån gång e så att nån håller på att DÖ eller liknande så går de bra att ställa upp.
Jag trodde ärligt talat att de va ett skämt...att jag inte säger jag saker jag står för? Eeeh...trodde personen att jag skojade eller?? Jag höll på att gå in i väggen riktigt riktigt ordentligt, GUD vet va som hade kunnat ske just då i de tillståndet av ren uppgivenhet å en snarlik känsla av panik, har mina barn hemma...å jag SKÄMTAR?? Varför i hela friden skulle jag göra de? Nej...jag skämtade inte...hade ingen anledning att skoja just då, om sådana allvarliga saker, om en såpass allvarlig incident å om mitt tillstånd just då. Skrev tillbaka till personen om att jag inte behöver idioter som ----- just då, å att jag måste koncentrera mig på mina mediciner. Fick då till svar: "Bra jobbat, sluta dricka kanske?"
Öööh...va? Sluta dricka? Hade jag gjort de eller vadå? Jag menar, BRUKAR jag dricka på vardagarna när de e skola å barn å träning å plugg å hela jävla faaan?
Jag förstår att de kan va svårt för personer som inte befinner sig i mina skor att förstå hur jag har det ibland. Jag kan förstå att det e svårt att sätta sig in i en situation som inte existerar i ens egna liv, absolut. Men de gäller ju faktiskt personer som inte känner mig, personer som absolut ALDRIG har varit hemma hos mig eller träffat mina barn när de e som värst. De flesta vet hur jag har de å ger mig de stöd dom kan erbjuda, men att en person som faktiskt VET hur de kan vara när barnen e som värst inte tror mig...a då blir jag ta mig fan rädd...att personen i stället vräker ur sig kommentarer om att jag e en alkoholist å att DE e orsaken till att jag igår bröt ihop? A..då blir jag fasen ännu räddare... Nej, alkohol har ingenting me de att göra över huvud taget. Det handlade om mig som människa just då, mig som mamma, som person, som en själ. Det handlade om mitt tålamod å mitt psyke, det handlade om en mänsklig reaktion när de e som värst. Inte nån jävla alkohol. Men även DÅ klarade jag det. Å de känns bra. Känns bra å veta att jag e bäst på de jag gör å att jag faktiskt i svåra stunder, som igår kväll, klarar av att hantera svåra situationer galant.
Nu ska jag lägga mig å sova. E helt slut...
