Jag blir ta mig fan rädd... Rädd för vad som komma skall. Rädd för framtiden va gäller mina barn. Rädd för hur samhället kommer att utvecklas. Rädd för vad som kan hända mig själv en mörk lördagnatt/tidig söndag morron när jag e på väg hem...
I måndags när jag skulle hämta barnen från skolan ser jag ett A4-ark med 2 foton å en massa text som satt fast på rutan i busskuren. Jag går fram å läser att ELIN e borta, ingen har hört av henne sedan tidig söndagsmorron, å ett telefonnummer. Grejen e att AUTOMATISKT så tänker jag: "Men GUD, hon e ju död så klart, för de e ju alltid så nu för tiden me personer som saknas..." Ja...precis så tänkte jag. Jag tog fram min mobil, skrev upp numret som stod noterat på pappret, memorerade Elins utseende, satte mig på bussen till skolan å kunde inte sluta tänka på Elin... Va har hänt? Va i helvete händer egentligen? Generellt sätt? Å DÄR kom jag till min slutstation å fick lite ro i tankarna tills vi klev av på hållplatsen som leder hem... Då kom tankarna tillbaka igen.
Nästa dag, igår närmare sagt, läser jag i Metro att dom funnit en kropp, dumpad, kvinna, i nån dunge, buskage, som kan vara Elin...å att föräldrar å släkt blivit informerade om detta... Fy fan...de gjorde ont i mig. Fy fasen...har inga ord faktiskt. Å vad visade de sig idag? JO!! Att de E ELIN dom hittade där...ensam, kall..å mördad. Varför? Hur faan kan man lixom bara ta livet av nån? Va hände? Hur? Hur fungerar man som psykopat när man helt iskallt bara tar LIVET av en annan människa??? Eller E MAN psykopat eller bara e ute efter spänning? Påverkad av droger? Alkohol?
Jag finner inga som helst svar på mina egna frågor. Finns inga svar...förutom att jag verkligen lider me Elins föräldrar, syskon, släkt, vänner å alla närstående. Jag skulle INTE vilja befinna mig i deras sits just nu vill jag lova, skulle INTE vilja bära på deras smärta...som antagligen e olidlig, tortyr...jag skulle inte vilja vara där nej...
Jag vet ärligt talat inte vad jag som förälder hade gjort om mina barn hade råkat ut för de som Elin råkade ut för, ingen aning. Men de jag VET e att så fort jag får reda på att NÅT av mina barn blir illa behandlat...oj oj oj...jag blir en lejonhona, en tigermamma som försvarar dom in i döden. Å de har jag ALLTID GJORT Å KOMMER ALLTID ATT GÖRA!! No fucking matter what!! Mina barn e mitt liv, mitt blod, min själ, mitt allt. Mina barn e mitt syre, utan dom kan jag inte leva...jag hade vissnat som en blomma som inte får sitt vatten å sitt ljus. Jag hade vittrat sönder...
Så... Många anser att jag kan va för "tuff" som förälder, lite för öppen mot mina barn, att när jag säger att dom måste försvara sig så kan de uppfattas "fel"... Vet ni vad?? Jag kommer att bli ÄNNU tuffare...kommer ta mig faaan be dom att slå tillbaka så fort dom anser att nån utger sig för att va ett hot, eller att dom uppfattar nån som ett hot. För om inte JAG som ensam mamma till dom kan tala om för dom att så att säga "slå tillbaka"...a...vem faaan ska då göra de??
