Skärpning miss Vasiliki...smisk på rumpan å rapp på fingrarna...

Så där ja!

Första reaktionerna redan! Inte illa alls... Det jag har gjort i mina tidigare inlägg va att jag tog texten rätt upp å ner från min Dagbok som jag hade på datorn, alla skrivna i ett worddokument, å klistrade in i bloggen. Det var alltså inte speciellt genomläst eller redigerat vilket fick en person att gå i taket, med all rätt...även om allt jag skrev var sant så borde jag ha tänkt på att läsa igenom det innan. För de e just såna här saker som kan få en att bli ovän med den man verkligen inte har lust att bli ovän med, å just nu e de J som jag inte vill bli ovän med. Kämpar med de som de e ändå.

Så, J, jag ber om ursäkt, även om jag känner å tänker de jag tidigare skrivit, så var de fel av mig. Men jag ber dig, ring mig nästa gång så kan jag förklara lugnt å sansat hur det faktiskt ligger till, du hade fått en förklaring direkt. Att skriva sms som egentligen inte betyder ett jävla skit ger mig inget annat än huvudvärk! Å till alla andra som tog illa vid sig, följ rådet jag precis gav J. Lite barnsligt annars...eller va tycker ni? Hur gamla e ni egentligen? 11? 10? Seriöst...

Anyway, till vardagen nu, ska snart natta Oliver, han önskade spagetti med köttfärssås till middag, å de blev de! Blir inte så mycket annan konstig mat som de va tidigare när alla 4 åt...blir typ de som finns, kändes lite jobbigt igår när Oliver såg nån på tv som lagade wok, så säger han: "Åååå va längesen de va vi hade wok! De va typ två tusen år sen vi hade de! Typ när pappa bodde här!" A just de 2000 år sen...he he, om de vore så väl...ha ha! Nu e han trött...sitter här bredvid mig i soffan å vill gå å lägga sig. Så jag avslutar dagens inlägg me å säga Go natt!

OLIVER!

måndag den 5 april 2010, Annandag Påsk

vaknade kl 06:47 i morse, när Oliver gick upp. Låg kvar ett bra tag, fram till kl 8 faktiskt, började gråta, kände en sån saknad, en saknad jag inte känt på länge, saknade J, hans armar omkring mig, hans kärlek, hans närvaro, saknade allt vi en gång delade, å trodde vi skulle dela livet ut. Blev ännu mer förtvivlad när jag insåg att vi kanske aldrig mer får uppleva det… Fan va jag mår dåligt…fan fan fan! Va jag mår dåligt… vill liksom bara ha tillbaka det lyckliga i mitt liv! Tänker på gårdagen när han gick, hur jävla ont de gjorde i mig, hur förtvivlad Oliver var en lång stund efteråt, hans ledsna ögon, hans oro, hans sorg över att mamma o pappa kanske kommer att skilja sig. Det gör ont i mitt hjärta, det gör ont i min kropp o min själ, det gör ont överallt, det finns ingen medicin för detta onda, bara tiden kan läka alla sår, sägs det. Men mina sår kan ingen tid läka… Bara J kan läka mina sår, den Jsom jag älskar, som älskar mig för den jag e, som friade till mig på nyårsafton 04 – 05, som jag har delat nästan 8 år tillsammans med. Bara han kan få mig hel igen… känns inte som om det kommer att gå, känns inte som om det nånsin kommer tillbaka…


Va händer nu? Va händer med allt? Mitt liv? Vårt liv? Barnen? Huset? Allt? Min hjärna jobbar på högvarv hela tiden, kan inte slappna av en sekund, nätterna igenom e en enda jävla plåga, kan inte slappna av… Vill bara bort härifrån, egentligen vore det de allra bästa, att starta om, nån annanstans i en annan stad i en annan del av Sverige. Helt nytt, allt, lägenhet, jobb, vänner, allt! Men så e de ju barnen som jag måste tänka på i första hand, kan ju inte bara sticka liksom, så egoistisk å självisk kan jag inte vara, annars hade jag dragit, sålt huset å dragit. Glömt alltihop, mitt gamla jävla miserabla liv, å bara startat om på nytt. En önskedröm… saknar dig… saknar de vi hade J… men va hade vi egentligen? Har du tänkt på det? Hade vi nåt bra nån gång egentligen? Eller har vi kämpat för att få ett lyckligt liv? Jag vet inte… har ingen aning… men jag kan ju inte ha varit lycklig ensam? Jag måste ju ha varit lycklig tillsammans med dig? Frågor, frågor, frågor, som jag kanske aldrig får ett svar på. Vet bara att jag älskar dig. Kommer alltid att göra det. Älskar dig J. Även om du aldrig mer kommer att kunna känna kärlek till mig så kommer jag alltid att älska dig. Va du än har ställt till med, så kommer jag att älska dig.

Anledningen till att jag inte har kunnat visa det de senaste dagarna har varit pga en känsla jag har haft i magen hela tiden, en känsla som talat om för mig att ”hålla igen” att på nåt sätt inta ett försvar. Självbevarelsedrift tror jag att det kallas för. För om jag inte hade hållit mig så pass kall som jag har gjort de senaste dagarna så hade jag inte klarat av situationen igår. Jag visste nånstans att han skulle ge sig av, jag visste det nånstans inom mig att det skulle gå käpprätt åt helvete, precis som det faktiskt gjorde igår. Tänk att jag för en gångs skull litade på min lilla känsla, mitt sjätte sinne som oftast har rätt. Känns ändå bra, det känns bra att jag har kunnat hålla mig kall, för Olivers skull. Tänk om jag hade brutit ihop igår? Tänk om? Vad hade hänt med honom då? Ändå äter jag medicin o har världens biverkningar… de e starkt tycker jag, jag tycker att jag e en jävligt stark person just som det e i dagens läge. E i alla fall liiite stolt över mig själv idag, åtminstone när det kommer till att kunna hantera otroligt jobbiga situationer. Får se vart de bär hän, just nu måste jag ta dag för dag, eller rättare sagt timme för timme, ingen vet vad som händer, ingen vet vad som kommer att hända. Det får ödet bestämma, för det e det enda jag förlitar mig på just nu. Finns inget annat jag kan göra just nu.

Farsan ringde å va vansinnig på mig. Fy fan vilken jävla utskällning jag fick, å hela tiden sa han Va var det jag sa, säkert 10 gånger, skällde ut mig efter noter, för att till slut ställa ett ultimatum som jag faktiskt antog. Han vill ha tillbaka sina pengar sa han, men det e ju omöjligt så länge inte huset säljs, å det kan jag inte göra just nu… kan inte ta barnen ifrån sin trygghet när det e som det e. Då sa han att jag i alla fall skulle fixa ett äktenskapsförord o ett skuldebrev där det står att jag har lånat 900 000 tusen av honom. Okej sa jag, måste göra detta för min egna skull, måste! Jag e ensam nu. Har ingen man längre. Jag har 2 barn som behöver mig, jag har mig själv att tänka på, jag e nummer 1 just nu, har ingen nummer 2 längre. Tänker göra detta, redan i morron. Måste få allting gjort. Allting måste bli klart fortast möjligt. Vill bara fortsätta mitt nya liv fortast möjligt, måste gå vidare hur ont de än gör, å jag lovar dig, de gör ont… det innebär att jag måste lägga HELA mitt gamla liv bakom mig, allt i mitt gamla liv måste på nåt sätt raderas. Vill inte ha några minnen kvar, inget som kan få mig att bli ledsen, måste vara kall, hålla huvudet kallt, göra allting NU! Vill inte vänta…

Ute regnar det…ser ut som mitt liv. Grått, ingen kärlek, inget ljus. Men det sägs ju att efter regn kommer sol? Jag hoppas att det även gäller mitt liv. För det vill jag ha tillbaka, fast i ny tappning.

Vi ses…

Samma dag…fast annan tid… tid: 16.30…

Jag lever, fast ändå inte. Jag andas, fast ändå inte. Jag hör hur mitt hjärta slår hårt, men det känns inte. Jag ser, men känner mig blind. Blind. Känslorna finns, men jag vet inte var. Gråter. Gråter. Gråter. Gråter. Igen. När tar det slut? Finns det inget slut på alla tårar? Jag måste vara stark. Måste klara detta. Men det enda jag vill göra e å krypa ner i en varm famn, där jag känner mig liten å trygg, där en hand klappar mig på huvudet å en varm röst säger att allt blir bra bara vi vill. Vill bli älskad igen. E inte älskad av den jag vill bli älskad av. Kommer aldrig mer att bli älskad av den jag en gång varit älskad av. Å de e mitt fel. För jag har inte älskat lika mycket som honom. Har inte kunnat bevisa min kärlek på riktigt. Jag kommer aldrig mer att kunna älska igen. Inte efter den här gången. Det finns en stor kärlek som korsar ens liv, kanske stannar den, kanske inte. Min stannade inte. Den kom. Den gick. Å jag klandrar mig själv. Kommer alltid att klandra mig själv. Även om min kärlek har gjort mig fruktansvärt illa så e det min stora kärlek, den kärleken som bara passerar EN gång i ens liv. Älska, glömma, förlåta. Älska, glömma, förlåta. Jag älskar, jag kan glömma å jag kan förlåta… även om det inte alltid e så lätt att glömma det som man har gjort fel eller om man själv blivit felbehandlad så kan minnena ersättas av bättre minnen… de e ju bara minnen… Ja, jag kan förlåta. Jag kan förlåta allt ont som min kärlek gjort mig. För annars kan jag inte börja om. Jag måste förlåta för att kunna börja om. Jag vill börja om. Men jag kan inte göra det utan min kärlek, min pusselbit som saknades…som fyllde hålet, som gav mig trygghet å kärlek, som gav mig så mycket lycka. Borta…


Min kärlek kommer hit i morron. Jag mår illa. Mår fruktansvärt dåligt. För jag vet vad som väntar. Vet vad som kommer att hända. Vet utgången. Jag kan hoppas på att det i slutändan av samtalet leder till nåt positivt, men min känsla säger nåt annat. Min känsla vet. Jag kan ha fel, men jag kan också ha rätt. Domedagen. Jag e så rädd, så rädd, så rädd. E så rädd att allt e över. Att allt e slut. Punkt. Slut. Slut på nästan 8 år.

Å gode Gud hjälp mig. Gode Gud ge mig den styrkan jag behöver för att klara av detta. Ge mig min kärlek tillbaka. Låt oss hitta vägen tillbaka. Låt oss få livet tillbaka. Låt mig få älska. Låt mig få ge honom min kärlek. Låt mig få bli älskad av honom igen. Ge mig ett tecken på hur jag ska göra. Visa oss vägen. Jag älskar. Jag älskar. Älskar min J. J…jag älskar dig. E så ledsen. Så fruktansvärt ledsen. Jag har gjort en massa fel. Du har gjort en massa fel. Fel begås. Våra fel gjorde att du slutade älska mig. Jag undrar när du gjorde det? Jag vet att du älskade mig för några dagar sen. Jag vet att du älskade mig!! När slutade du älska mig?? NÄR?? Vad ska jag göra i morron? Ska jag krama om dig? Vet inte vad jag ska göra… har ingen aning… jag vill bara älska dig…jag vill bara FÅ älska dig… E så jävla rädd! Men du har väl rätt. Du e värd nåt bättre än de här. De har jag sagt så många gånger när du har anmärkt på mitt beteende å kommentarer. När jag gjorde det så lämnar du mig… Å det känns så fel att inte kunna vara besviken utan att bli lämnad. Det känns fel att inte kunna få vara arg på dig å det du gjorde utan att bli lämnad, att bli oälskad, ensam.

Jag vill börja om. Men jag vill inte göra det ensam. Det finns ingen annan jag vill börja om tillsammans med än med min kärlek. Annars får det va…



Jag älskar dig.

onsdag den 7 april 2010

Jag trodde inte att de fanns en sån smärta…trodde inte att man kunde ha så här ont. De som gör mest ont e inte att han lämnade mig utan det fula å brutala sätt han gjorde de på. Varför? Varför? Varför? När bestämde han sig? Hur? Varför kunde han inte talat om det för mig så jag kunde förbereda mig? Jag sa att jag ville veta… men som alltid, så ljög han, han ljög för att jag inte skulle kunna förbereda mig alls. Jag har inte inspirerat honom… jag har inte gjort honom lycklig… jag har inte varit den han har velat… ändå har han gång på gång sagt att han älskar mig för den jag e, annars hade han ju inte älskat mig, sa han. Att jag inte skulle förändras för då hade de inte varit jag. Å de va mig han blev kär i, mig han älskade, fram till igår… hur? Hur kan man bara sluta älska nån? Hur? Trodde att han var villigt att fixa det… att vi skulle göra som planerat, bo isär, träffas när det går, börja om, känna efter på riktigt hur det faktiskt känns att bo isär. Så… han har planerat detta länge, haft tid på sig att tänka, å sen släppte bomben rätt i mitt hjärta som exploderade av smärta så jag skrek. Jag skrek. Jag skakade, jag kunde inte andas. Vill inte, vill inte vill inte, va de enda jag sa… nä jag vill inte skilja mig från mitt livs största kärlek. Vem vill det? Fattar inte… han som alltid va så jävla rädd för att förlora mig… han som sa att han ALDRIG kommer att lämna mig, om jag kände att jag ville gå så fick jag göra det. Men va hände? De fega jävla kräket lurade mig, för att inte själv bli lämnad, så lämnade han mig på det mest fega sätt jag nånsin varit me om.


Gör man så? Kan man inte sitta tillsammans vid ett väl valt tillfälle å prata om hur det EGENTLIGEN ser ut i förhållandet? Gå igenom allt det praktiska först? De gör så ont…så ont… vi hade kunnat skiljas på ett helt annat sätt. Vi hade kunnat göra det på rätt sätt, vi hade kunnat göra det rätt. Hade kunnat göra det rätt. Rätt. Inte så rått som han gjorde. Jag bröt ihop. Fullständigt. Bröt ihop helt. Min själ lämnade min kropp för några minuter. De va ett skal kvar. Kunde inte andas. Gick inte å få luft. Mitt liv va slut. Känns som att mitt liv ÄR slut. Finns inget kvar. Inget alls. Å han gick. Han gick. Ut. Till sina nya äventyr. Å lämnade mig söndertrasad, förkrossad, knäckt, med brustet hjärta. Mitt livs största kärlek lämnade mig. Brutalt. Elakt. Iskallt. Utan några som helst känslor. Ett beslut utan omprövning. Å jag dog. Mitt hjärta dog. Kärleken lämnade å sorgen, den hemska sorgen tog över som Döden själv. Sorgen har kramat om mitt hjärta å vägrar släppa taget. Sorgen har tagit min kropp i besittning å dödar allt. Sorgen har fått mina ögon att alltid gråta. Sorgen har fått mig att inte kunna andas. Sorgen lever i mig. Å de gör ont. Det bränner i hela kroppen, speciellt i hjärtat, händerna skakar, magen kniper, hela min kropp skriker efter hjälp… jag har slutat leva. Kan inte leva. Går inte. Sorgen har tagit över min kropp å själ…

Å den sorgen kom när min Kärlek lämnade mig, iskallt. Brutalt. Utan känslor.

Allt e packat. Allt. Inga minnen förutom alla de minnen som sitter fastetsade i min hjärna. Alla minnen… minnen som gör ont. Alla minnen. Finns ingen återvändo nu. Hur ont de än gör så finns de ingen återvändo. De e slut. Bara minnen finns kvar.

Så tomt. Så jävla tomt. Att älska nån utan att bli älskad tillbaka måste vara det hemskaste som finns. Hur kommer jag över detta? Vad e medicinen? Finns det nån medicin? Finns det? Var? Vill ha den medicinen i så fall…medicin… trodde att han åtminstone kunde ha väntat till min medicin hade börjat verka. Man blir tydligen en mycket lugnare å mer logisk, harmonisk människa då, tänk om han kunde ha sagt det? Kunde ha sagt att han bor hos sin mamma tills min medicin börjar verka å jag känner mig bättre? Kanske hade sett annorlunda ut då… kanske hade kunnat skiljas på ett helt annat sätt. Men han tog beslutet efter knappt 2 veckors medicinering… sjukt… sjukt… otroligt… fattar han inte att jag älskar honom? Att jag ta mig faan skulle kunna göra ALLT för att fixa vårt äktenskap? Fattade han inte va jag menade när jag sa att vi skulle va ifrån varandra? Förstod han inte de? Fattade han inte de? Därför tror jag att allt va planerat från hans sida… De va inte längesen han sa att ”så länge båda vill så kan vi fixa detta”. Ja… jag ville igår också… jag har velat hela tiden. Men HAN ville inte… ville inte… men ändå älskade han mig… fan va ont de gör… så ont!!

Ena stunden känner jag hopp, men hoppet håller inte i sig så länge. Förtvivlan sköljer över mig i stället. Förtvivlan. Gråt. Hopplöshet. Tomhet. Brustet hjärta. Smärta. Tortyr. Andnöd. Gråt. Gråt. Gråt. Kom tillbaka. Nej, gör inte de. Jo, gör de. Jag älskar ju dig. Älskar. Älskar. Älskar. Dig. Måste va stark nu. Måste ta hand om mig själv nu. Mig själv å barnen. Stephanie som kommer att va helt förstörd, hon kommer att sörja honom. Hon kommer inte att kunna förstå. Jag finns där för henne. Han har förlorat henne. För alltid. För alltid. Stackars min lilla prinsessa. Min stephanie. Men nu slipper han hennes elaka tjat. Han slipper hennes läxor som alltid va så jobbigt. Han slipper mitt tjat å gnat. Han slipper att känna sig orolig för hur jag kommer att agera i vissa situationer. Han e fri. Fri mig. Han e fri till att finna sin lycka nån annanstans. De jag har sagt så många gånger. Men ändå stannade han kvar hos mig, å de fanns en enda sak till att han gjorde det. Det var kärleken. Som försvann på en dag. En dag.

Nästan 8 år försvann under en millisekund. Han gjorde slut på nästan 8 år. Utan att kämpa det minsta. Lämnade mig. Lämnade allt. Lämnade allt.

Jag kommer alltid att älska honom. Jag kommer aldrig att finna den kärleken igen. Han va min sol, min måne, mitt universum. Han var mitt allt. Han gjorde att jag kunde leva. Andas. Känna trygghet. Älska. Men han lämnade mig. Nu har jag ingen sol, ingen måne, å inget universum. Därför e jag död. Död. För alltid.

J, jag kommer alltid att älska dig. Igår, i morgon, hela livet. Jag vill bara att du ska veta det. Jag älskar dig. Å de gör så ont att veta att du inte älskar mig… längre.

Jag hoppas att du finner din Lycka. Min har kommit, å den har försvunnit.

Fredagen den 23 april 2010

Längesen jag skrev nu… nästan 2 veckor sen drygt…


Gick upp för en stund sen med ångest, en känsla som e väldigt vanlig för mig just nu. Den finns där hela tiden, morgon, middag, kväll, natt. Hela tiden. En ganska jobbig känsla faktiskt, eftersom jag inte vill ha den där. Vill ha bort den ur mitt liv lika mycket som jag vill att han försvinner ur mitt liv. Vill ha bort den där personen som förpestar jorden jag går på, han har förstört så mycket i mitt liv å fortsätter att förstöra allt för mig. Inte nog med att han lämnade mig i sticket med 2 barn utan att bry sig ett skit, han efterlämnade mig mycket annan skit oxå, allt de praktiska, flytt, ekonomi, kartonger, nerpackning, ALLT! Han har bara lämnat allt, utan att fråga hur jag mår, hur de e med barnen, hur allt går, om jag behöver hjälp, inte ett ord, ett telefonsamtal...inget. Tystnad.


Jag drar hela lasset själv… ofrivilligt faktiskt. Även om han stuckit så har han fortfarande ett ansvar att ta. Men i stället väljer han att påbörja ett helt nytt liv direkt med utgång å kompisar å hela den biten. Det värsta av allt e att han har uteslutit mig ur sitt liv helt å hållet. Jag vill bara ha en kompisrelation, en vänskap, inget annat. Men han e så elak, kall, otrevlig, jävlig emot mig. Å jag fattar inte varför? Va i hela jävla helvetet har jag gjort? Vad? Jag har under dessa 2 veckor verkligen försökt att nå fram, fråga va de e med honom, varit vänlig och tillmötesgående, försökt samarbeta, gjort ALLT som står i min makt för att kunna ha en så god relation som möjligt med honom. Men han skiter i de. Fattar inte va de e me honom egentligen…? Förstår inte? Jag får inga svar, ingenting! Hur ska jag kunna gå vidare om de ska va så här med honom? Barnen då? Fattar han inte att han skadar barnen? Dom ser allt, hör allt, uppfattar allt. Fattar han inte de?

Nu har han tagit ifrån mig musiken också. De gör så ont, inte på samma sätt som när han lämnade mig, men de gör mig ont att han bara vill mig ont å inget annat. Han gör mig illa gång på gång, hela tiden, varje dag. Utan min musik e jag en halv människa. Han har helt enkelt bara uteslutit mig ur bandet utan att ens ge de en chans, inte ett försök, inte ett skit. För han kan inte jobba med mig? Om han hade försökt slappna av lite, å va lite mer tillmötesgående så hade han nog insett att jag inte vill honom nåt illa, vill bara ha de bra mellan oss för barnens skull. Men han gör de inte lätt för mig. Han tvingar mig att ge med samma mynt tillbaka… tyvärr. Jag kan inte bara ge å ge utan att få ett skit tillbaka. De enda han har serverat mig e olycka från de att han stack. Enda gångerna som han faktiskt va okej å gav mig stöd va när jag mådde dåligt. Då gick de bra. Men alla ord allt han lovade då, va de tomma ord å tomma löften? Om att han alltid kommer att bry sig om mig, alltid finnas där som stöd, alltid hjälpa mig i svåra stunder, alltid finnas i mitt liv, att jag ska va rädd om dom som bryr sig… va hände nu då? Fy faan… säger jag bara… De som e så tragiskt e att han straffar mig, som han varit tillsammans med i nästan 8 år, som han varit gift med i nästan 5 år, som han har delat så mycket tillsammans med, som han har en son tillsammans med. De e ju egentligen MIG han ska va rädd om? Eller? Har han inte orsakat tillräcklig stor skada som de e? va vill han egentligen? Varför behandlar mig så här? Va har jag gjort? Nu håller jag inte måttet… nä, de e ju inte så jävla lätt att ta sånglektioner kl halv tre när man inte har bil, bor åt helvete långt bort, å har 2 barn hemma. Tänk på de eller? Nä, de e ju klart han inte har… han e ju singel nu, å har en ”fin” bil, bor hos morsan, ett barn ihop, å pricken över i:et e att han just nu har pissed hans ex – fru off så in i helvete.

Han inser inte att allt som händer, allt han gör just nu, sättet han beter sig på, kommer att slå tillbaka en dag. Hoppas han förstår detta. Å sen klandrar han mig för att göra de jag ska göra mot honom? Fuck off! Börjar bli kungligt trött på detta. Så trött. Jävlas inte med mig, för jag kan jävlas så in i helvete tillbaka. Sån e jag. Jag jävlas mot dom som jävlas med mig. Fast 100 gånger värre, så kom igen bara… jävlas med mig!! Tycker bara att de e synd att han inte inser va han faktiskt förlorar. Han förlorar mig som vän. Å de e inget han kommer att få tillbaka, nånsin. Han har satt sin sista potatis. Han kommer att få betala allt han gjort mot mig de senaste 2 veckorna. Mig sätter man sig inte på hur som helst. Nä du!

Vi ses!

Torsdagen den 29 april 2010

Fan… va jobbigt de e… mår inte alls bra asså… inte alls. Gårdagen va skitjobbig, frustrerande, ångesten va på topp, tårarna kom igen, hoppet om en lycklig framtid dog, allt gick i kras. Klockan e 07:48, sitter i mitt kök, en mugg kaffe, oliver i soffan å e lite magsjuk, verkar bli fint väder ute idag, men jag känner mig död på nåt sätt. Trött, så trött… orkeslös, energin e borta, mitt sprudlande humör finns liksom inte längre. Men jag måste orka, måste fixa detta! Har inget val, för barnens skull, för min skull, så måste jag fixa detta. Hur jävla helvetes skitjobbigt de e så måste jag fixa de!


Igår va de jobbigt. Han umgås me en MYCKET bra kompis, en MYCKET bra kompis som han känt sen 97, ööö va? 97?? Okej… konstigt att jag aldrig hört talas om henne i så fall. Men i alla fall, han umgås fruktansvärt mycket me henne, hela jävla tiden, hon hjälper honom igenom en mycket svår tid, som han förklarade de igår. Hmm… sök hjälp i så fall, för de finns hjälp å få när man mår dåligt, vännerna finns där ändå. Jag hade rätt… i allt jag sa… så hade jag rätt… de gör ont i mig. Mitt hjärta värker, de svider, de gör så ont… för jag älskar honom fortfarande, men vet inte på vilket sätt… förstår inte att jag inte såg hur dåligt han mådde när vi var tillsammans? Va jag blind? Eller hade jag fullt upp me min egna hälsa som började gå åt helvete redan då? Varför tog vi inte tag i allting i tid? Han va här i måndags… vi pratade… men jag fick inte ut nåt av de alls… han sa att vi förmodligen aldrig varit som gjorda för varandra… gud så ont de gjorde i mig! Minns han inte kärleken? Minns han inte värmen mellan oss? Minns han inte när vi älskade med varandra å kände den äkta kärleken som var? Kärleken som fanns mellan oss hela tiden? Dag som natt? Jag minns allt… minns när vi sa att vi älskade varandra på riktigt… å jag saknar det!
När slutar de göra ont? När kan jag börja leva igen? När går detta över? E så fruktansvärt ledsen över allting, över hur fel jag kunde ha om mitt liv, hur fel allting blev… så fel… så fel…

Hur ska jag klara detta? Vem ska hjälpa mig ur detta svarta hål? Hur ska jag kunna älska igen? Mitt hjärta e kallt, finns ingen kärlek i de längre… den tog han med sig å slängde bort när han gick… Han tog även min musik, den enda glädjekälla som gav mig liv å energi, det som fick mig att börja leva när de va som värst, min scen, min publik, min musik, min röst, mitt liv… de tog han också ifrån mig. Va ska jag göra nu?

Igår förstod jag att han inte vill ha nåt med mig att göra, han vill radera mig ur sitt liv, han vill ta bort allt från sitt ”gamla” liv… börja om med nåt nytt. Så vi hade en vild diskussion via sms, jag sårade honom, han sårade mig, vilket han visserligen har gjort sen han stack. Å sen ett sista mail från mig till honom där jag fullständigt öppnade mig själv. Å nu e de slut… allt e slut… vet inte ens om de finns nåt som ens går att bygga på som vänner. De har blivit så infekterat mellan oss, ett sår som kanske aldrig kommer att läka, vet inte, jag har ingen aning. Hur kommer mitt liv att utvecklas? Va kommer hända? Hur ska jag kunna gå vidare med så mycket jag vill reda ut? Så mycket frågor? Så mycket ilska å frustration?

Mår så dåligt… mitt hjärta värker. Barnen e visserligen mycket lugnare, speciellt Stephanie, å de e ju positivt så klart. Lugnt ja… ja, den dagen de e lugnt i mitt sinne å frid i mitt hjärta, den dagen kommer jag att må bra på riktigt, inte innan dess. Kommer att ta tid, å ork, energi, å mycket tårar.

Va ute förra helgen, både fredag å lördag. Fredagen erbjöd tröst… en annan famn, andra händer, andra kyssar. Tröst ja… hur fan kan jag lura mig själv så mycket? Hur i helvete kan jag tro att de finns ett substitut för min kärlek? Men i stundens hetta så tänker jag inte klart, får nästan panik, ÄLSKA MIG, ÄLSKA MIG FÖR I HELVETE!! Jag finns här! Se mig! Jag e en snygg, sexig, charmig blondin me en snygg figur, de e klart att många tittar… men de e ju inte MIG dom ser, de e ett jävla skal! Ett skal jag sätter på mig så fort jag går utanför dörren när jag går ut, ett skal som följer med hela kvällen å natten fram till dess att jag stänger dörren bakom mig å faller i gråt. Men de skalet skyddar mig. Ger mig på nåt sätt ett liv, fuck fuck fuck!!! Sex å kärlek, jo du, de kan jag allt skilja på, de e inga problem å ha sex utan kärlek, men å använda sex som ett substitut för de som försvann, mitt hjärta å min kärlek, e nog fel… trots allt. Även om de kanske e de jag behöver så e de ju fel, för min kärlek kommer ju inte tillbaka till mig hur många substitut jag skaffar mig. Min kärlek e borta, för alltid, för evigt. Min kärlek har lämnat mig för nåt annat, å jag söker mig till substitut som kan ge mig tillfällig värme å tröst… låt de va så… låt mig va så… låt mig va en mansslukerska som söker efter substitut att utnyttja, jag vill bara ha värme… min kärleks värme…

Vi ses.