Igår träffade jag en vän som för mig har varit som en syster i många många år, min allra bästa tjejkompis, vi skämtade t o m om att vi skulle begravas intill varandra så vi aldrig nånsin skulle gå isär. Såpass var det... Sen vet jag faktiskt inte hur eller varför eller egentligen VAD som hände för att vår vänskap skulle få sig en så kraftig törn som den fick. Det känns otroligt tragiskt å jättetråkigt... Å så har det varit i omgångar, vi möts, vi pratar om det, vi blir "tillsammans" igen, för att sen gå isär ytterligare en gång.
Hur som haver så träffades vi ytterligare en gång å skulle prata ut... Men hur mycket av det vi sa va egentligen relevant för själva problemet som finns? Det kändes mer som pajkastning, "Jag har gjort det å det å det å det för dig, men får aldrig nåt tillbaka" typ....så lät det hela tiden, istället för att lösa nåt så kändes det som att det byggdes på ännu mer. Skulle jag personligen gå in i den rollen med min pojkvän så skulle han förmodligen lämnat mig för längesen. Ett förhållande, oavsett vilket, så måste man ge å ta, man bör kunna FÖRSTÅ vissa saker å våga ifrågasätta det som känns fel istället för att gå in i en roll där man håller käften för att sen droppa hela atombomben på en å samma gång.
Jag e inte perfekt. Kommer förmodligen aldrig bli perfekt. Vill inte va perfekt förutom för dom som jag ÄR perfekt för. Jag e inte heller telepatisk, skulle vilja vara det för tänk på hur mycket som skulle kunna bli lättare i alla förhållanden då? Men så länge jag inte besitter den underbara förmågan så uppskattar jag "raka rör" när det känns jobbigt för den andra parten i stället för att dra sig tillbaka å inte säga nånting å ANTA saker å ting. Det gör det hela värre.
Vet inte utgången av detta. Kände mig ganska tom när jag lämnade henne. Vet inte alls hur detta kommer att sluta. Det e antingen eller känner jag. Men det e sista gången faktiskt. Make it or brake it. Ge å ta. Förståelse. Respekt. Tillit. Annars e det kört.
Love!
Hur som haver så träffades vi ytterligare en gång å skulle prata ut... Men hur mycket av det vi sa va egentligen relevant för själva problemet som finns? Det kändes mer som pajkastning, "Jag har gjort det å det å det å det för dig, men får aldrig nåt tillbaka" typ....så lät det hela tiden, istället för att lösa nåt så kändes det som att det byggdes på ännu mer. Skulle jag personligen gå in i den rollen med min pojkvän så skulle han förmodligen lämnat mig för längesen. Ett förhållande, oavsett vilket, så måste man ge å ta, man bör kunna FÖRSTÅ vissa saker å våga ifrågasätta det som känns fel istället för att gå in i en roll där man håller käften för att sen droppa hela atombomben på en å samma gång.
Jag e inte perfekt. Kommer förmodligen aldrig bli perfekt. Vill inte va perfekt förutom för dom som jag ÄR perfekt för. Jag e inte heller telepatisk, skulle vilja vara det för tänk på hur mycket som skulle kunna bli lättare i alla förhållanden då? Men så länge jag inte besitter den underbara förmågan så uppskattar jag "raka rör" när det känns jobbigt för den andra parten i stället för att dra sig tillbaka å inte säga nånting å ANTA saker å ting. Det gör det hela värre.
Vet inte utgången av detta. Kände mig ganska tom när jag lämnade henne. Vet inte alls hur detta kommer att sluta. Det e antingen eller känner jag. Men det e sista gången faktiskt. Make it or brake it. Ge å ta. Förståelse. Respekt. Tillit. Annars e det kört.
Love!
