osäkerhet...

Vet inte riktigt hur jag ska rannsaka mig själv...fick en flipp igår, en känsla jag inte va riktigt familjär me...allt va perfekt, jag va på toppenhumör, inga bekymmer, mådde verkligen jättebra... Sen, helt out of the blue så blev jag illamående, de vände sig i magen på mig, nästan svimfärdig på nåt sätt, ville bara försvinna nånstans...var vet jag inte... Men jag gick därifrån, jag gick. För de va de jag ville göra, ville hem, till mig, till de jag känner e tryggt, där JAG vet va jag har allting, där JAG har kontroll... Satte mig på en bänk å grät, nu vet jag varför så klart, handlar helt enkelt om osäkerhet å rädsla, inget annat. En osäkerhet som enbart handlar om mig å ingen annan. Tusen tankar...en miljon frågor... Vill inte bli sårad å bränd en gång till, kanske har förutfattade meningar å åsikter å målar fan på väggen utan anledning, va fan vet jag? Inte konstigt egentligen, inte konstigt att jag intar en försvarsställning när de gäller mina känslor, har inte känt så här på flera år...faktiskt...å igår blev de för mycket på nåt sätt. Ville bara därifrån, bort...iväg...

Vi pratade...å jag grät...vilket jag inte gjort på flera månader...ganska skönt faktiskt, behövdes. Har förstått att jag faktiskt KAN bli omtyckt å älskad för den jag e, inte bara de yttre som ack så många har gjort å utnyttjat å gjort sig malliga över. Jag har förstått att jag kanske måste tillåta mig själv att BLI omtyckt, tillåta mig själv att känna...för va fan, kan jag inte visa känslor å framför allt KÄNNA känslor...va har jag kvar då? Så de kommer jag att göra, oavsett va som händer, så måste jag öppna den dörren, låta mig känna...måste...

B...tycker så otroligt mycket om dig...men de vet du... Du gör mig lugn, å de e nåt jag verkligen behöver, du får mig att känna trygghet, å de oxå nåt jag behöver... tack för att du finns min Mys...
Puss!