? Frågetecken?

"JAG VILL INTE DÖ NYFIKEN"

Detta citat hörde jag på radion idag. Hmmm, tänkte jag, de där stämmer ju faktiskt på mig! Jag vill verkligen inte dö nyfiken, jag e en äventyrare, en person som gillar utmaningar å nya saker, en sökare e jag. Jag söker mig till nåt nytt, nåt spännande, nåt annorlunda, hela tiden, har nog alltid gjort det å kommer antagligen alltid att göra det tills jag funnit min trygghet och en stabil grund att stå på. Men till vilket PRIS? Vad e jag beredd att offra för att jag e den jag e? Eller vänd på de, vad e ANDRA beredda att offra för att jag e den jag e?

Det jag fått lära mig e att många vill gärna umgås med mig, många vill inleda nåt me mig, många faller för både mitt utseende å personlighet å tycker att jag e "en ball brud" som inte e som alla andra. Kul...eller? Jo visst e de kul! Men hur länge då? Tills jag faktiskt visar att jag HAR en normal sida oxå? Att jag faktiskt HAR pms å både rapar, skiter å fiser? Att jag faktiskt HAR ett behov av att få vara "liten" å liksom bli omhändertagen, att jag faktiskt kan bli ledsen, arg, förbannad? Att jag inte alltid e så jäääävla ball?

ATT JAG E JAG? ATT JAG E UNIK? ATT JAG VILL KUNNA BLI OMTYCKT Å ÄLSKAD FÖR ALLA MINA OLIKA EGENSKAPER Å SIDOR?

Har gått igenom ett helvete ganska många gånger i mitt liv. Ibland har det varit självvalt, ibland inte. Jag har gjort väldigt mycket dumt i mitt liv, men...JAG ÅNGRAR INGENTING! Varför? Jo, för allt jag gjort, allt jag sagt, allt jag utsatt både mig själv å andra för, allt det ser jag som en erfarenhet, en läxa jag lärt mig, misstag som har gjort mig mycket starkare, misstag jag aldrig mer kommer att göra om. Men e de NÅT jag verkligen lärt mig så e de att aldrig nånsin mer i hela mitt resterande liv bli utnyttjad! För det har jag blivit så många gånger av många människor å pga många olika saker. Men aldrig aldrig mer...de e de värsta man kan göra mot en annan människa, att utnyttja nån, trycka ner nån så jävla hårt, trampa på en, fan, nästan spotta på en, e de värsta man kan göra mot en annan person.

Så dåliga erfarenheter e inte så jävla dumma ändå, dåliga erfarenheter kan bli bra erfarenheter genom att ge en en tankeställare som man får suga på å förhoppningsvis göra nåt bra av de. För de har jag gjort!

Så Fuck Off alla ni som tror att ni ska kunna utnyttja mig, de kommer inte att funka! E alldeles för smart för det, e för smart för ER, genomskådar er direkt...

Masquerade

Masquerade! Första gången jag hörde låten va när jag såg Phantom of the Opera för första gången, å de va i december 2004 tillsammans med J. Jag greps av en sån lyckokänsla, ett rus som inte släppte, en känsla av fullständig besatthet från början till slut. Jag fängslades av allt i denna fulländade musikal. Phantom of the Opera e den absolut bästa, mest välgjorda musikal som nånsin har existerat och som, för mig, alltid kommer att va den absolut mest fulländade musikal nånsin genom tiderna. Musiken e gripande, den tar tag i min själ som en järnhand, den får mig att gråta, skratta, den får mig att känna rädsla, trygghet, ilska, alla känslor som finns i mig kommer fram när jag ser å lyssnar på Phanton of the Opera. FANTASTISK e ordet.

Point of no return... All I ask of you... Lyssna. Njut. Fångas av musiken. Lev i den. Fulländat. Fantastiskt. Inga andra ord behöver yttras.

Masquerade!

Men den här gången syftar jag på Café Opera i Stockholm som hade Eric Saades releasefest i lördags. Jösses ett sånt drag det var! Sminköser, stylister, kläder, statister, överallt va de folk! Utklädda till 1700-tals tjejer/kvinnor blev detta en fulländad fest, en ny erfarenhet, nya människor, nya kontakter. Hoppas att jag får chansen att få göra nån glad igen...men det gör jag ju egentligen varje dag ändå genom att bara leva, att finnas, att vara i livet å få njuta av mitt liv som har så mycket att erbjuda!

Dagarna går...visst finns de dagar då jag känner att jag saknar "det där" som fanns en gång. Men jag kan inte hitta känslan på riktigt igen, försöker gräva, leta efter nåt som känns genuint, på riktigt, men jag vet inte...känns knepigt ibland asså. Kanske får den där underbara känslan igen, nån gång...men de känns lååååångt borta, så långt...vågar nog inte nån mer gång, varför ska jag utsätta mig själv för sån smärta igen? Varför ska jag öppna mig själv för nån som påstår att han älskar mig för den jag e när jag sedan får ta all jävla skit ändå? Du e si å du e så...fuck u...ingen jävla chans!

Men vem vet? Kanske han står där en dag? HAN med stort H? Vi får se...

Livet har ju bara börjat egentligen.

Vi ses!

Ny inspiration!

Inspiration...ganska vackert ord egentligen, mycket som kan vara vackert faktiskt. Minns i vintras när jag va ute å promenerade med mina barn, de va smällkallt, påpälsade som små blå smurfar, barnen klagade att de va kallt om kinder å hej å hå allt va de nu va. MEN...på bergsväggen längs med vägen så hängde det stora, tjocka, enorma istappar, heeelt otroligt egentligen, DE va vackert för mig, sen va de nån liten konstig buske, a inte ens de, de va grässtrån som hade fryst till is, å i isen så hängde det otroligt välsvarvade istappar...DE va vackert! Så, varje människa skapar sin egna skönhet, nåt som e vackert för mig e ju inte vackert för nån annan. En människa kan vara vacker som person men inte till utseendet, en människa kan vara vacker i rösten, en människa kan va vacker på så många olika sätt, å jag har träffat en otroligt vacker människa som har gett mig en sån inspiration till att förmodligen göra mitt livs verk... Den här personen fick mig att inse att man inte behöver vara en s.k "mediahora" för att synas, utan de räcker med att bara vara sig själv, att bara inse att de liv man levt, de man har gjort, allt man sagt, e U N I K T för mig. Jag är unik! Alla e unika, men jag, som Anna Vasiliki e ingen mediahora som måste synas, jag e jag, å de e jag stolt över. Den här personen tycker om mig som jag e, han ser en stjärna i mig, en stjärna som aldrig har lyst, en stjärna som kommer att lysa å synas, en stjärna som en dag kommer att slockna men innan den dör, kommer att ha lämnat ett minne bakom síg som alltid kommer att finnas kvar.

Idag insåg jag att jag faktiskt mår bra. Idag insåg jag att jag har jobbat så fruktansvärt intensivt med att kravla mig uppåt å faktiskt lyckas hitta vägen ut till friheten. Idag insåg jag att minnen E bara minnen å inget annat. Idag insåg jag att mitt liv kommer att bli bra...till slut... ÄLSKA LIVET SOM DET ÄR. Inget annat behöver sägas.

Ja, jag lämnar inrtyck. Jag vet de. Varför? För att jag e den jag e. Å vet ni vad? Jag älskar mig själv. Jag älskar min personlighet som jag jobbar så mycket på just nu. Jag vet att när jag går ur den här krisen (när de nu blir) kommer jag att va en otrolig kvinna med båda fötterna på jorden å en styrka som kommer få många att ramla baklänges. Varför jag säger detta? FÖR ATT JAG HAR GÅTT IGENOM HELVETET. Ensam. Med mina barn. Dom har varit min styrka i detta. Dom har fått upp mig på morgonen. INGEN har fått mig att fly, att ta genvägar för att "må bra". Nej...jag har fått proffessionell hjälp. Jag har inte sökt mig till nåt som kan få mig att må bra för tillfället. Jag e på väg mot ett nytt liv. Ett liv som kommer att vara det liv jag alltid strävat efter att få leva. Å jag vet precis hur jag kommer att leva mitt liv, för jag älskar livet som det är. Livet måste inte vara perfekt för att vara bra, DU gör ditt liv perfekt. DU gör dina val. Valen du gör får alltid en konsekvens, bra eller dålig, du kommer aldrig undan konsekvensen. Men...valen gör man själv.

J, om du läser detta...så ta åt dig av de jag skriver... Du har inte gett mig en orsak till varför du e så arg på mig. Jag kan inte läsa dina tankar. Du sa att de skulle ta 2 veckor för dig att förklara varför du har den attityden mot mig som du har. Ja, men du...börja då, jag HAR 2 veckor, tro mig...för jag fattar ärligt talat inte ett jävla skit. E de svårt för dig att umgås med mig? Varför i så fall? Ge mig en förklaring till varför du blir så osäker i mitt sällskap? Jag vill inget annat än väl...varför e de så svårt? Oavsett vad som hänt, vad som sagts, vad som gjorts, så e du Olivers pappa...å de kommer du att vara tills du dör. De innebär att du alltid kommer att vara en del av mitt liv, inte som partner, inte som bästa vän, men som J! Jag finns här om du vill prata. För jag har äntligen, äntligen börjat få perspektiv på vem jag faktiskt e, å jag e den jag e...oavsett va du tror att jag gör (för jag har ju varit singel tidigare....) i DIN verklighet, så e de just DIN verklighet å MIN domän. Finns här om du vill prata.

I morron smäller de på Café OOOOOPEEERAAAA! oooh yeah!