V Ä R M E !!

S O L !  V Ä R M E !

Sommar? Eller? Vågar man verkligen tro att sommaren e här nu? Eller? Nä...skulle inte tro de faktiskt. Så e de ju varje jävla år! Värmen kommer å....värmen sticker fortare än kvickt. Men man vet ju aldrig egentligen, får väl hålla den positiva andan uppe helt enkelt å njuta av värmen när den väl e här, som idag t e x.

Tog min vanliga powerwalk förut, Gud så skönt de va! De e så skönt å bara på nåt sätt GÅ av sig all negativ energi som sitter som en blodsugande igel överallt i hela kroppen, så skönt att lyssna på bra musik å bara känna hur den negativa energin rinner av en tillsammans med svetten. Så skönt...jag menar, de tankar som annars sitter kvar i flera timmar som jag annars grubblar över å vänder å vrider utan att hitta en lösning, samma tankar rinner oxå av mig när jag e ute å promenerar. Samtidigt som jag får motion så klart! E på tiden nu faktiskt, tillsammans med vikten som rasade så försvann även musklerna som jag hade tidigare, måste försöka bygga upp mig själv igen. Både mentalt å kroppsligt. De kommer...sakta men säkert...de kommer.

Musik ja...va skulle jag vara utan den? Även om jag kanske aldrig mer kommer att få stå på en scen så finns musiken hos mig, i mig, med mig. Jag kommer alltid att sjunga, alltid! Även om det inte e proffessionellt så kommer jag alltid att sjunga...de e ju mitt liv? Känns surt att inte få göra det jag älskar längre...e så ledsen över det...så ledsen! snälla, snälla...låt mig få sjunga igen, låt mig få känna energin i kroppen, låt mig få ta publiken med storm igen, låt mig få brinna för det jag gör, låt mig få göra det jag älskar...nämligen SJUNGA!! Jag vill sjunga... Kanske måste släppa det? Just tanken? Verklighet mina vänner, verkligheten e inte alltid den man tror att den e. Hjärnan ställer till det för en många gånger, tankarna bildar sig en egen verklighet som oftast e fel. Anyway...

Väntar på ett telefonsamtal som inte har kommit ännu, å de gör mig SÅ FUCKING JÄVLA IRRIFUCKINGTERAD!! Behöver jag säga mer? Nä...

Ses!

? Frågetecken?

"JAG VILL INTE DÖ NYFIKEN"

Detta citat hörde jag på radion idag. Hmmm, tänkte jag, de där stämmer ju faktiskt på mig! Jag vill verkligen inte dö nyfiken, jag e en äventyrare, en person som gillar utmaningar å nya saker, en sökare e jag. Jag söker mig till nåt nytt, nåt spännande, nåt annorlunda, hela tiden, har nog alltid gjort det å kommer antagligen alltid att göra det tills jag funnit min trygghet och en stabil grund att stå på. Men till vilket PRIS? Vad e jag beredd att offra för att jag e den jag e? Eller vänd på de, vad e ANDRA beredda att offra för att jag e den jag e?

Det jag fått lära mig e att många vill gärna umgås med mig, många vill inleda nåt me mig, många faller för både mitt utseende å personlighet å tycker att jag e "en ball brud" som inte e som alla andra. Kul...eller? Jo visst e de kul! Men hur länge då? Tills jag faktiskt visar att jag HAR en normal sida oxå? Att jag faktiskt HAR pms å både rapar, skiter å fiser? Att jag faktiskt HAR ett behov av att få vara "liten" å liksom bli omhändertagen, att jag faktiskt kan bli ledsen, arg, förbannad? Att jag inte alltid e så jäääävla ball?

ATT JAG E JAG? ATT JAG E UNIK? ATT JAG VILL KUNNA BLI OMTYCKT Å ÄLSKAD FÖR ALLA MINA OLIKA EGENSKAPER Å SIDOR?

Har gått igenom ett helvete ganska många gånger i mitt liv. Ibland har det varit självvalt, ibland inte. Jag har gjort väldigt mycket dumt i mitt liv, men...JAG ÅNGRAR INGENTING! Varför? Jo, för allt jag gjort, allt jag sagt, allt jag utsatt både mig själv å andra för, allt det ser jag som en erfarenhet, en läxa jag lärt mig, misstag som har gjort mig mycket starkare, misstag jag aldrig mer kommer att göra om. Men e de NÅT jag verkligen lärt mig så e de att aldrig nånsin mer i hela mitt resterande liv bli utnyttjad! För det har jag blivit så många gånger av många människor å pga många olika saker. Men aldrig aldrig mer...de e de värsta man kan göra mot en annan människa, att utnyttja nån, trycka ner nån så jävla hårt, trampa på en, fan, nästan spotta på en, e de värsta man kan göra mot en annan person.

Så dåliga erfarenheter e inte så jävla dumma ändå, dåliga erfarenheter kan bli bra erfarenheter genom att ge en en tankeställare som man får suga på å förhoppningsvis göra nåt bra av de. För de har jag gjort!

Så Fuck Off alla ni som tror att ni ska kunna utnyttja mig, de kommer inte att funka! E alldeles för smart för det, e för smart för ER, genomskådar er direkt...

Masquerade

Masquerade! Första gången jag hörde låten va när jag såg Phantom of the Opera för första gången, å de va i december 2004 tillsammans med J. Jag greps av en sån lyckokänsla, ett rus som inte släppte, en känsla av fullständig besatthet från början till slut. Jag fängslades av allt i denna fulländade musikal. Phantom of the Opera e den absolut bästa, mest välgjorda musikal som nånsin har existerat och som, för mig, alltid kommer att va den absolut mest fulländade musikal nånsin genom tiderna. Musiken e gripande, den tar tag i min själ som en järnhand, den får mig att gråta, skratta, den får mig att känna rädsla, trygghet, ilska, alla känslor som finns i mig kommer fram när jag ser å lyssnar på Phanton of the Opera. FANTASTISK e ordet.

Point of no return... All I ask of you... Lyssna. Njut. Fångas av musiken. Lev i den. Fulländat. Fantastiskt. Inga andra ord behöver yttras.

Masquerade!

Men den här gången syftar jag på Café Opera i Stockholm som hade Eric Saades releasefest i lördags. Jösses ett sånt drag det var! Sminköser, stylister, kläder, statister, överallt va de folk! Utklädda till 1700-tals tjejer/kvinnor blev detta en fulländad fest, en ny erfarenhet, nya människor, nya kontakter. Hoppas att jag får chansen att få göra nån glad igen...men det gör jag ju egentligen varje dag ändå genom att bara leva, att finnas, att vara i livet å få njuta av mitt liv som har så mycket att erbjuda!

Dagarna går...visst finns de dagar då jag känner att jag saknar "det där" som fanns en gång. Men jag kan inte hitta känslan på riktigt igen, försöker gräva, leta efter nåt som känns genuint, på riktigt, men jag vet inte...känns knepigt ibland asså. Kanske får den där underbara känslan igen, nån gång...men de känns lååååångt borta, så långt...vågar nog inte nån mer gång, varför ska jag utsätta mig själv för sån smärta igen? Varför ska jag öppna mig själv för nån som påstår att han älskar mig för den jag e när jag sedan får ta all jävla skit ändå? Du e si å du e så...fuck u...ingen jävla chans!

Men vem vet? Kanske han står där en dag? HAN med stort H? Vi får se...

Livet har ju bara börjat egentligen.

Vi ses!