Föräldrar, barn å ansvar

De här e min blogg, bara min, där jag skriver ganska mycket om mig själv, mina tokiga idéer å allt va de nu kan vara. Kan ju inte beskriva å skriva om nån annans liv å hur nån annan tänker...fått en kommentar om att jag "hänger ut" mitt ex? Ööööh...jasså? Hänger ut? Nej nej, jag bara skriver om hur de faktiskt ÄR när de kommer till mitt ex å allt som händer runt omkring honom å mig.

Anyway, de jag tänker skriva om i just detta inlägg e om mina tankar om vad FÖRÄLDRARSKAP innebär för MIG, inte för nån annan, utan för MIG som Anna Vasiliki, som mamma till mina 2 stjärnor som innebär livet för mig.

Mina barn har inte valt att komma till den här världen, på samma sätt som jag själv inte har valt att komma till den här världen. Dom har inte valt sina föräldrar, VI som FÖRÄLDRAR valde att skaffa barn, vilket i sin tur innebär ett livslångt åtagande som förälder. VI som FÖRÄLDRAR har faktiskt inget val! Jag har inget val! Jag har funnits där för mina barn sen dom föddes, å tro mig, jag har fan kämpat för att vara den bästa mamman som finns för mina barn, å jag har lyckats! Jag e den bästa mamman för MINA barn, jag vet exakt va mina barn behöver för att må bra, å dom mår jättebra me sin mamma. Min dotters pappa å jag har i dagens läge en otroligt bra relation som FÖRÄLDRAR å inte som EX, min dotter mår otroligt bra av detta me tanke på hur vår relation har varit tidigare vilket innebär KATASTROFALISKT! Men! Han kämpade för henne, han anlitade ett ombud för henne, han ifrågasatte mycket när de gällde henne, han visade att han i alla fall VILLE kämpa för henne även om de vissa gånger blev pannkaka av de hela. Idag, efter 9 år (vi gick isär 2001) så har vi världens bästa föräldrarrelation. Å de gläder mig nåt otroligt. Precis så som de ska vara. Han har henne varannan helg, vartannat lov, även då de INTE e hans helg, så tar han henne, hon har en pappa man kan lita på helt enkelt.

Mitt ex...jag har inga ord som kan beskriva honom som pappa. När vi blev föräldrar så var han, trodde jag, världens bästa pappa, han tog hand om sin son som INGEN annan! Gjorde saker me honom från första början, avlastade mig som trött mamma när de behövdes, han va en fantastisk pappa, en pappa jag aldrig trodde skulle kunna svika sin son på de brutala sättet han gjort sen han stack den 5:e april 2010.

När han stack så lämnade han verkligen HELA sitt gamla liv, allt va de innebär, inklusive sin son...å jag överdriver inte. Han lämnade mig för nån annan vilket i många fall inte e konstigt alls, många gör de, å sånt kan livet vara, jag har inget emot de över huvud taget, men de jag har nåt emot e att han lämnade ett liv för att DIREKT påbörja ett nytt liv med den nya tjejen. Detta nya liv innebär ett nytt liv som nykär tonåring, en liten tonåring som precis har träffat tjejen i sitt liv, en kille som åker på kärlekssemestrar, som jobbar som musiker, som lever livet som "singel" å "ungkarl"...eller hur va de nu? En "man" som har lämnat ETT barn i sticket sen tidigare, som just nu lämnat ytterligare ett barn i sticket. Vi kom överens om att han skulle ha Oliver varannan helg, klart, visst...varannan helg? Eh? När de kom till kritan så jobbade han dom helger som han skulle ha honom! Jag vet inte HUR många gånger jag har fått ställa in mina planer pga att mitt ex valt jobb före sin son, jag vet inte HUR många gånger jag fått höra att jag e den största idioten han träffat nånsin, att jag e en f***a å en h**a för att JAG inte kan ombesörja barnvakt på HANS helger?? Ursäkta mig...men...va e de för jävla fel på honom? E de verkligen JAG som ska se till att HANS son får barnvakt på HANS helger? Eller?

Igår kom mitt ex hem från sin kärlekssemester. De första han gjorde va att åka å jobba. Va hände me Oliver då? Eller? Borde han egentligen inte börja me att prioritera sin son som saknat honom hur länge som helst? Vi hade en överenskommelse (även skriftligt av socialen) att han skulle hämta Oliver idag å ha honom fram till nästa fredag...va händer? Han skiter i de. Jag blev så jäääävla arg... Oliver har väntat på denna dag, han har väntat på att få vara me sin pappa som svikit honom så fruktansvärt många gånger tidigare, väntat på att få göra nåt kul me honom, han ringer honom å får bekräftat att hans pappa INTE kommer å hämtar honom. Den blicken han fick i sina ögon när luren lades på fick mitt hjärta att brista. Jag hade inga ord. Han la sig ner å av ren mental utmattníng så somnade han å sov i 3 timmar...

Då tog jag ett beslut som va jävligt tufft. Jag skrev till mitt ex att han inte behöver höra av sig mer. Att han inte behöver bekymra sig om sitt faderskap å va de ansvaret innebär eftersom de alltid e så jobbigt för honom. Han kan avsäga sig allt som har med FÖRÄLDRARSKAP att göra å skapa sig ett nytt liv tillsammans med sin nya flamma. Jag gör detta för Olivers skull. Jag gör detta för att jag inte vill att Oliver ska förvänta sig att hans pappa ska komma å bli besviken när det inte blir så. Nu e de han å jag. Å jag kommer ALDRIG att svika honom. Jag kommer att bygga upp honom igen, på bästa möjliga sätt även om de blir förbannat tufft å aldrig få va ledig så stärker de mig nåt fruktansvärt att veta att JAG e hans ENDA förälder. Han har en pappa nånstans just nu, men definitivt ingen pappa man kan räkna med.

NI! Ni som funderar på att bli föräldrar, som tror att ni kommer att bli världens bästa föräldrar...tänk efter före ni gör nåt ni inte kan stå för, tänk efter va faaan de e ni ger er in på. JAG e världens bästa förälder för mina barn, för jag kommer aldrig, aldrig nånsin att svika dom på samma sätt som mitt ex har svikit sin son. Å han tror att han straffar mig...ha ha ha ha ha!! Yeah right...mig?? Fattar han inte att den ENDA person som blir straffad e hans son? Han ger sin son de värsta straffet som finns...han tar ifrån honom sin älskade pappa...å vem förlorar på de i längden? A...inte JAG i alla fall. För jag e världens bästa förälder för mina barn...

Flytt...flytt å ett rent jävla helvete...

FY FAAAAN säger jag ifrån mitt hjärta, dessa 2 dagar som passerat har varit ett rent helvete för mig ska jag be att få tala om, ett rent jävla helvete. Har ont i hela kroppen, varenda muskel värker, knäna gör ont, axlar å rygg e helt slut, e så trött att jag stupar... Ja, vadan detta nu då kanske många frågar sig. JO! DE ska jag be att få förklara, jag har FLYTTAT i 2 dagars tid, varav en av dagarna, igår om jag ska va noga, så flyttade jag helt själv, helt ensam så kämpade jag hela dan å hela eftermiddagen med att släpa ner bokhyllor, madrasser, lådor, flyttkartonger till förbannelse, sopsäckar fyllda me kläder, lakan å handdukar, a asså, you name it. Grejen va att när jag insåg att ingen skulle kunna hjälpa mig (vilket va sagt ifrån början, men den här MANNEN svek oxå, surprise surprise) så började jag nästan gråta. Släpet stod utanför, hoppet fanns att allt skulle gå smidigt till, allt va utstuderat in i minsta detalj. MEN fy fan, skam den som ger sig, krävs mycket för att knäcka den här bruden vill jag lova.

Jag stängde av helt enkelt, stängde av ALLT negativt å började fokusera på de jag skulle göra. Å de va ta mig faan att flytta. Å de gjorde jag...helt själv! Helt ensam kånkade jag möbler, jag slet som ett jävla djur, jag fick t o m iväg mig asatunga 2-sits soffa, jaaa, de fick jag allt....så, thanx for nothing NI som känner er träffade! Idag fick jag hjälp me resten, som va stort å tungt, bl a min dubbelsäng som väger, utan att skämta säkert 150 kg per DEL, 2delad dubbelsäng med ställningsbara rygg å sängändor, maskindriven vill säga... Jag säger så här: JAG KOMMER ALDRIG ALDRIG ALDRIG MER I HELA MITT LIV ATT FLYTTA DEN HELVETES SÄNGEN IGEN!!

De e sängen från Helvetet. Jag lovar. Vi flyttade UT alla dessa tunga grejer PLUS Sängen från Helvetet ur huset å vi flyttade IN alla dessa tunga grejer PLUS Sängen från Helvetet  i lägenheten. När de va dags för att flytta in Sängen från Helvetet så fick jag ont i magen, sån jävla ångest, för jag fick ett smakprov på hur tung den va när vi slängde in den i släpet. Asså...jag menar de jag skriver just nu. När vi fått in den andra halvan av sängen...så trodde jag på riktigt att jag skulle kollapsa, de snurrade i huvudet, jag mådde så illa, handleder å underarmarn värkte, ryggen höll på att gå av...jag trodde helt seriöst att jag skulle kollapsa. Bettan höll på att svimma på riktigt, så jag fick panik, hon fick juice å dextrosol å banan för att återhämta sig. Jag har ALDRIG varit me om nåt värre i hela mitt liv, aldrig nånsin har jag slitit å kämpat som jag gjorde tillsammans me Bettan idag. PLUS att jag slet som ett djur ensam igår...så kom igen ni som klagar på att de regnar å era skor blir blöta, eller att de e för varmt eller för kallt eller va faaaan de nu kan vara. Vill NI återuppleva MINA 2 dagar utan att klaga en fucking jävla gång?? A kom igen då...jag utmanar er när som helst! NÄR som helst... Jag har inte klagat EN ENDA GÅNG under denna flytt. Visst jag har svurit som en idiot, spottat å fräst, men de får man göra när man gått igenom de helvetet jag gjort, både tillsammans me Bettan å ensam. E så stolt över mig själv, e så stolt över att jag har LYCKATS! Lyckats me allt! E så stolt över att jag har världens finaste Oliver som jag dragit me mig fram å tillbaka överallt hela tiden å han har verkligen varit helt underbar, helt fantastisk HELA tiden! Han har hjälpt mig så gott han kunnat, å jag e verkligen så stolt över honom...min prins, mitt ALLT!

Å mitt ex e på kärlekssemester... Säger ju egentligen ALLT om hur mycke ansvar han tar...eller har jag fel? Lämnar man verkligen sin son när man vet om att han ska flytta??? Eller? A ja, vet inte, men jag vet i alla fall va JAG har gjort för att min son ska kunna bo i sitt nya hem...jag har kämpat mig till nästan medvetslöshet...å de har jag gjort E N S A M! Sätt er på den ni! Envis? A för faaan, som en åsna!

Bekännelser...

Fick en kommentar ifrån ytterligare en anonym person som undrar vad mitt ex har gjort å att den här anonyma personen tycker om mig å min blogg. TACK!!! Uppskattas eftersom jag faktiskt skriver helt öppet å ärligt om allt som händer i mitt liv dag för dag, eller va de nu kan vara.

Så...alla ni som e nyfikna på vad jag gått igenom sen den 5:e april 2010...here it comes...å bevare mig väl när mitt ex får läsa detta...men, fan då rå? Han har ju ett finger me i spelet oxå, annars vore de ju verkligen dödscellen för mig...men, jag e ärlig, har alltid varit, å kommer alltid att va de så länge jag lever.

Den 5:e april 2010 blev jag brutalt lämnad, de värsta va att dan innan hade jag mailkontakt me mitt ex där han skrev att han ville träffa mig för att "prata". Jag undrade om VAD å sa att om de va så att han skulle tala om för mig att han tagit beslutet till att lämna mig så borde han ta sig en tankeställare eftersom de fanns/FINNS barn me i bilden. Nej nej, SA ha till mig på telefon, inga beslut var tagna, utan han ville prata om vår framtid å hur vi skulle kunna lösa våra problem på bästa möjliga sätt. Okej. Okej???? Han va så feg, att han bad en väldigt god vän å hans flickvän va med...vilket jag inte visste om, pga att mitt ex VISSTE att jag skulle bryta ihop när han gav mig beskedet. Vilket jag oxå gjorde. Han stack helt iskallt. Mina vänner tog hand om mig. Jag hamnade på helvetes botten, men kunde ÄNDÅ ta hand om barnen, jag gick upp på morronen efter INGEN sömn eftersom jag grät mig igenom nätterna, precis börjat med anitdepp vilket i början ger fruktansvärda biverkningar i form av en hemsk ångest. Tog hand om barn, katter, hushåll TROTS mitt helvete jag gick igenom just då. Hamnade på psyket... För å göra en lång historia kort, de jag gått igenom sen den 5:e april går många igenom under en hel livstid.

Vi snackar om fullständigt fucked up ekonomi som mitt ex misskött som i SIN tur gav mig anmärkningar, han misskötte fakturor som stod i bådas namn, som han sket i att betala, som gav mig 8 anmärkningar. Anmärkningar innebär att jag inte kan få en lägenhet på "lagligt" vis, som i SIN tur har fått mig att söka mig till annat. Sen, vi har en SON ihop, han har misskött hela sitt faderskap, sin roll som förälder nåt fruktansvärt, skiter i honom, visst mitt ex jobbar som musiker, men...haaaaallååå? Prioriterar man inte sitt barn före jobbet eller? ALLA helger han skulle ha haft honom har han misskött. Våran son har fått vara me sin farmor i stället, för att inte snacka om alla dagar JAG har fått ta för HONOM? Å betalat barnvakter till höger å vänster för att få en helg me min vän för att få "andas" å va vuxen utan barn. Han har inlett ett riktigt seriöst förhållande me en gammal flickvän sen tidigare, å bedyrade mig på heder å samvete att de INTE va nån annan i hans liv...yeah fucking right...va e han nu? På kärlekssemester...me sin nya lilla gulletjej...efter hur länge då?? Knappt 4 månader... Han klandrar MIG att han inte kan inleda nåt seriöst me nån annan pga MIG?? Men...ursäkta mig...HAR HAN INTE DE ME TANKE PÅ HANS NYA TJEJ HAN BOR TILLSAMMANS MED??? Ey, mannen...sluta för i helvete... Han går in i ett förhållande direkt efter att han lämnat mig? Hur jävla genomskinligt e inte de då?? Självklart e de ju så enkelt å logiskt att han faktiskt hade kontakt me henne LÅÅÅÅÅÅNGT innan han lämnade mig.

Jag har betalat av närmare 70 000 kronor till kronofogden som mitt ex hade i skuld. Vad säger de om honom egentligen? Eller när jag nämnde för honom att han kanske skulle börja tänka på att betala underhåll för ytterligare ett barn å får svaret: "Äh, de e bättre att du får de från försäkringskassan för jag kommer ju inte betala de i alla fall"...ööööhh okej?? Ansvarsfullt...? Herre Gud... Eller när dom kom å stängde av min värme för typ 2 veckor sen för att mitt ex inte betalat in räkningarna sen MARS månad? Ändå hade vi kommit överens om att han skulle ombesörja vissa räkningar eftersom jag inte har jobb? Han kickade mig från bandet, HAN har TVÅ jobb?? Va gör han av sina pengar?? Shit asså... 11 000 spänn... JAG har barnen hemma...blev så arg att jag började gråta. Å de här e en piss i misssissippi liksom. Vill inte gå in på detaler, tar de som e relevant för att ge en liten bild om hur jag har haft de å hur jag fortfarande har de. De e smäll efter smäll efter smäll, hela tiden. Har ingen aning om vad dagen har att erbjuda, om jag kan lägga upp de så.

Grejen e att jag kan inte ens förklara hur illa han behandlat mig sen han stack. Jag har verkligen försökt att kompromissa på alla möjliga sätt å vis. Förklarat för honom att han borde tagga ner lite å se mig som förälder i stället för ett ex. Han har skrivit såna hemska sms å sagt såna fruktansvärda saker till mig på telefon att jag inte ens kan skriva om de i min blogg som faktiskt e väldig öppen å ärlig.

Finns många som har en tagg i ögat pga att jag i dagens läge faktiskt har lyckats på ALLA sätt å vis. Jag har tagit mig ifrån helvetes botten, psyket, ångestmedicin, sömntabletter, a you name it, till att få en fantastisk bra ekonomi TROTS att jag e ensamstående till 2 barn OCH studerande, fått en lägenhet MITT i stan, packat ihop HELA huset SJÄLV, fixat släp å flytt helt jävla själv, tagit hand om mina barn å mig själv till fucking 200 procent, fixat mitt liv, mår bra. Så...VEM e losern i dagens läge? Vem e bitter i dagens läge? A inte faaan e de jag i alla fall.

Jag mår bra idag. Visst finns de dagar jag mår skit, känner mig helt slut, att jag inte orkar. Men grejen e att jag MÅSTE orka, dels för mina barns skull men till största delen för min egna skull. För funkar inte jag så funkar ingen annan i mitt nätverk heller. JAG måste må bra i första hand. Å tro mig...jag har kämpat för att må bra, å jag kämpar fortfarande. Nu kommer de bli extra jobbigt just för att mitt ex inte kommer att höra av sig till mig eller ha sin son alls pga av att jag bad om EN dag extra...i stället för att lämna honom på fredagen som va bestämt så bad jag honom lämna honom på söndagen. Varför jag bad honom om det? Jo, för att jag blev bjuden på en tjejkväll med mat å bubbel å tjöt, vilket jag faktiskt skulle behöva efter all skit. Men...skit samma. De e som de e. Så...pga EN dag extra så bestämde han helt iskallt att han inte kommer att höra av sig...ja men F I I I I I N E, GÖR inte de då... vem drabbas av detta förutom lilla OLIVER?? JAG straffas inte, vill inget annat än att bli av me fanskapet ur mitt jävla liv! Men min son behöver sin pappa, han behöver honom, han saknar honom, han älskar honom, han vill va me honom. MEN...kan har räkna me honom? Svaret e enkelt: NEJ! De kan han inte. Så, jag kommer att va den bästa mamman i världen för min son, utan tvekan, men jag kan tyvärr inte va pappa åt honom.

Så e de! Hoppas DU anonyma person fått lite inblick i vad som hänt. Detta e ett väldigt kort utdrag av väldigt mycket. Vill inte gå in på mer.

Carpe Diem!