Etik å Moral

ETIK - En fråga om att tänka efter före.

Varje dag ställs vi inför olika val å frågor, vad vi bör och inte bör göra, vad e rätt å vad e fel? Hur ska man egentligen leva sitt liv? Asså, oftast funderar man väl inte så jättemycket på det, livet går sin gilla gång, dag ut å dag in, allt e precis som vanligt. Men det finns vissa tillfällen då de nästan e helt OMÖJLIGT att undvika just moraliska frågor, t e x när man svikit eller sårat någon, eller tvärtom, om man själv blivit sviken eller sårad eller illa behandlad.

Jag själv har befunnit mig i moraliska å etiska tankar å funderingar ganska mycket på sistone, ibland mer ibland mindre, men tankarna finns där nästan jämt. Kanske beror de på att mitt liv fick en fullständig helomvändning i början av april? Jag vet inte, men mitt liv ser ju inte direkt likadant ut idag som för ett år sen, då allt var som "vanligt", ååååå nääää, de kan jag ju inte påstå. Just ORDET Etik betyder ju "Läran om Moralen" för er som inte vet, å etik går ut på att bestämma hur man vill leva sitt liv helt enkelt, man kan likna etik/moral vid en livskompass som kan hjälpa oss att kunna hitta rätt vägar i verkligheten, livet. Etik e en fråga om att lära oss att tänka självständigt, att t e x inte falla för grupptryck, dåliga ledare osv. Att försöka tänka på vad som e MORALISKT rätt i vissa situationer, använda sin egna hjärna lixom, för de e alltför lätt att följa andra, mer starka personer, falla för grupptrycket å göra saker man egentligen inte vill. De enda man kan lita på e sitt eget förnuft, samvete å mod, som för mig har saknats i vissa svåra situationer där jag helt enkelt lagt både etik å moral på hyllan för tillfället. Tyvärr.

Men jag menar, finns det nån orsak till man ibland handlar helt jävla oetiskt å icke - moraliskt? Vad i så fall? Varför e man otrogen eller slår sin partner, eller undanhåller en massa viktig information, eller går bakom ryggen på en? För jag menar, allt ont man gör, alla onda handlingar man utför kan ju knappast få en lycklig utgång? För...man vill väl egentligen ALLTID välja de handlingar som leder till de som e rätt? Eller moraliskt gott? Vad e de som får en att svika sin partner eller vän? För nånstans har vi väl alla en moral? Vi vet väl ändå vad som e etiskt rätt å fel? Hur tänker man egentligen? Visst, e man (som jag) konsekvensetiker, så avgörs konsekvenserna av handlingen man utför, först handlar man, sen tar man itu me konsekvensen, typ att handlingar å plikter inte har nåt värde i sig själva. Om en handling e rätt eller fel avgörs helt enkelt av handlingen som utförs. Eller tänker man etiskt egoistiskt? Att en handling e bra om den medför goda konsekvenser för MIG? Så skiter vi i alla andra?

Ingen aning faktiskt... Kan inte säga nåt annat än att hjärnan å dess tankesätt e ett mysterium för mig. Å jag låter det vara det, för jag har lärt mig en herrans massa under dessa nästan 6 månader, jag kan inte säga att jag aldrig mer kommer att såra nån. Nej, absolut inte, för då ljuger jag, men jag kan säga att jag ska leva gott å hoppas innerligt att jag nån gång kan leva efter ETIKEN, nämligen ATT TÄNKA EFTER FÖRE...


Carpe Diem gott folk...många som tar livet förgivet!

MINA BARN...MITT LIV....

Hösten e nog här...i alla fall vädermässigt!

Herre Jösses som de regnade i morse när jag gick upp kl 06...va längesen jag hörde de där smattrandet mot fönsterrutan, undrade först va de va när jag förstod att de va regn. Ja ja, e hösten här så e den, finns ju faktiskt inget man kan göra när de kommer till vädret. Tyvärr! Finns ju regnkläder, stövlar, paraplyer å en massa annat man kan använda sig av vid såna här väderförhållanden, så de e inga problem me de.

Igår fyllde min stora tjej 11 år! GUD så stolt jag e över henne, å Oliver oxå så klart...men de e nåt me Stephanie just nu, så stor, förståndig, har fått nya vänner, börjat bli mer mån om sitt utseende å kläder, så klart att hon har sina dagar hon me (läs förra inlägget), men de e ju inte lätt att vara i förpuberteten. Mycket hormoner och känslor som inte klaffar ibland, men jag finns här för henne i vått å torrt, å de vet hon!

STEPHANIES FÖDELSEDAGSBAKELSE!

OLIVER FICK JU OXÅ EN SÅ KLART...:))





Å snart e de val... Va sjutton ska man rösta på egentligen? Har ingen aning. Tycker de e skitsvårt asså, men klart jag ska rösta, har ju den rättigheten å möjligheten i de här landet till skillnad mot andra länder, så de e ju självklart att jag ska rösta. Men jag vet inte vilket parti som kommer att få min röst. Äh, de ger väl sig, har ju fram till söndag på mig!!

LIIITE CONFUSED...FAKTISKT...





På lördag har Stephanie fest! Lilla gumman, ska bli så roligt att få träffa hennes nya kompisar som hon har bjudit in, verkligen! Alldeles lagom många, får väl se hur de utvecklar sig, men jag tror nog att de går bra, dom verkar va helt okej faktiskt. KIZZ-tema så klart! Min lilla rockertjej! Har ju en rockstjärna vid namn Oliver oxå...

YEEEEAH!!

YEEEEEEAAAAH!!

Nä, nu e de dags för plugg, Har tenta i morron, på måndag å nästa vecka till att börja me, sen flyter de på hela tiden, så...

Häj!

LITE FOTON FRÅN I SOMRAS...nostalgi...

Oliver höll i en majsorm som dom visade upp på Salutorget! As-sööööt!!

Stephanie å Oliver på Chez Ami...

Sååå vackert! Världens största regnbåge över vasastan!



Sen blev den DUBBEL!!



Jag å Oliver på Göteborgskalaset!!

HAHAHAHAHAHA!!

Usch...å blä...

Sjuuuukt trött idag....sådär trött så jag mår illa liksom, hände lite grejer igår som fick mig att tappa fotfästet fullständigt, både som förälder å som individen Anna Vasiliki. Ibland går saker å ting för långt, ibland överträds gränsen, å den gränsen e faktiskt hårfin, de e inte mycket som krävs för att det som e bra ska bli dåligt å tråkigt å ledsamt.

Som ensam förälder så har jag de dock ganska bra ändå, visst fan e de skittufft vissa dagar när jag inte får ihop varken tid eller rum, absolut! Men jag klarar de på nåt sätt ändå, jag får ihop de till slut i alla fall, bara trixa å dona å greja så kirrar jag de, inga problem, även om de innebär att jag måste prioritera bort en hel del så e de ju i slutändan värt de. Men om jag HELA tiden möter motgångar, om jag HELA tiden måste kämpa mig idiotblå utan att nå de resultat jag hoppas på, ja då tappar jag de till slut. Å de va de som hände igår... Just nu e barnen min största utmaning, barnen e det jag jobbar med mest just nu, barnen e det som kan få hela min tillvaro att gå åt helvete. Varför? Jo, p g a brist på respekt å acceptans. Inte nog med att dom bråkar, skriker å slåss i stort sett hela tiden dom e med varandra, dom kallar varandra för hemska saker, Stephanie som e i förpuberteten e INTE speciellt rolig att ha å göra med just nu, Oliver har de skittufft i skolan med att bli accepterad å de visar han väldigt tydligt både i skolan å hemma.

Jag får ta emot skiten så klart, å de kan jag göra....så länge jag SJÄLV kan få uttrycka mitt missnöje när jag anser att deras beteende inte e acceptabelt. Men DÅ jävlar smäller de tillbaka i form av uppkäftighet, fula ord, saker som flyger genom lägenheten, å en pakt som bildas "Stephanie å Oliver" mot "Bitchen Mamma". Å de ska jag tala om, e inte speciellt lätt att tackla när man försöker prata för döva öron... Å igår kväll så gick de överstyr, jag tappade de, tålamodet tog slut, fanns inga känslor över huvudtaget. Tänker inte gå in i några som helst detaljer, men jag kan säga att jag just DÅ va tvungen att söka hjälp, de gjorde jag å fick den hjälpen jag behövde.

De som va ett stort problem dock va att jag hade båda barnen hemma, vilket innebar att jag inte kunde lämna dom hur som helst. Bad en viss person komma å hjälpa mig, ställa upp för barnen eftersom läget va såpass kritiskt att jag hade kollapsat å fick ett svar som löd ungefär så här: Att jag ska sluta säga saker jag inte står för eftersom personen i fråga har svårt å ta mig på allvar. Å att personen i fråga jobbar å åker inte därifrån för att de e roligt å att om de nån gång e så att nån håller på att DÖ eller liknande så går de bra att ställa upp.

Jag trodde ärligt talat att de va ett skämt...att jag inte säger jag saker jag står för? Eeeh...trodde personen att jag skojade eller?? Jag höll på att gå in i väggen riktigt riktigt ordentligt, GUD vet va som hade kunnat ske just då i de tillståndet av ren uppgivenhet å en snarlik känsla av panik, har mina barn hemma...å jag SKÄMTAR?? Varför i hela friden skulle jag göra de? Nej...jag skämtade inte...hade ingen anledning att skoja just då, om sådana allvarliga saker, om en såpass allvarlig incident å om mitt tillstånd just då. Skrev tillbaka till personen om att jag inte behöver idioter som ----- just då, å att jag måste koncentrera mig på mina mediciner. Fick då till svar: "Bra jobbat, sluta dricka kanske?"
Öööh...va? Sluta dricka? Hade jag gjort de eller vadå? Jag menar, BRUKAR jag dricka på vardagarna när de e skola å barn å träning å plugg å hela jävla faaan?

Jag förstår att de kan va svårt för personer som inte befinner sig i mina skor att förstå hur jag har det ibland. Jag kan förstå att det e svårt att sätta sig in i en situation som inte existerar i ens egna liv, absolut. Men de gäller ju faktiskt personer som inte känner mig, personer som absolut ALDRIG har varit hemma hos mig eller träffat mina barn när de e som värst. De flesta vet hur jag har de å ger mig de stöd dom kan erbjuda, men att en person som faktiskt VET hur de kan vara när barnen e som värst inte tror mig...a då blir jag ta mig fan rädd...att personen i stället vräker ur sig kommentarer om att jag e en alkoholist å att DE e orsaken till att jag igår bröt ihop? A..då blir jag fasen ännu räddare... Nej, alkohol har ingenting me de att göra över huvud taget. Det handlade om mig som människa just då, mig som mamma, som person, som en själ. Det handlade om mitt tålamod å mitt psyke, det handlade om en mänsklig reaktion när de e som värst. Inte nån jävla alkohol. Men även DÅ klarade jag det. Å de känns bra. Känns bra å veta att jag e bäst på de jag gör å att jag faktiskt i svåra stunder, som igår kväll, klarar av att hantera svåra situationer galant.

Nu ska jag lägga mig å sova. E helt slut...