bokstavssjukdom tro?? Vilket jäääävla år...

Go morron...eller e de verkligen en go morron? Fy fan va trött jag e, nu börjar de verkligen kännas i kroppen på mig, tröttheteten å allt va de innebär börjar göra sig tillkänna. Hur jag egentligen klarar av allting va dagar å kvällar innebär e ett mysterium, otroligt faktiskt, minimalt me sömn, plugg, tentor, barnen, träning, a you name it, ni som har barn vet faktiskt va jag pratar om oavsett hur våra vardagar ser ut. Anyway...

De här jävla året kommer antagligen att följa me mig ner i graven som de "VÄRSTA ÅRET I MITT MANNAMINNE EVER!" Så mycket som jag gått igenom, så mycket som hänt både mig å andra just 2010 e fan helt otroligt... Om jag ska utgå ifrån mig själv så har de inte varit direkt tråkigt, å då menar jag tråkigt som i HÄNDELSELÖST, sen att just incidenterna (dom tråkiga) har varit jobbiga å att jag varit ledsen å frustrerad ganska mycket, e ju tråkigt...

Å nu har de hänt igen...ytterligare ett besked att vänta, ett besked som både kommer att få mig lättad och väldigt ledsen, ett besked som jag antagligen kommer att få mig att tänka "a, jag visste de...jag visste de...".

2010 e händelsernas år måste jag säga. Min son, min Oliver, kommer att utredas för ADHD... ADHD lixom? Inte för att jag e förvånad, inte alls faktiskt, inte me tanke på hur de har varit här hemma de senaste månaderna, inte me tanke på hur han själv har eskalerat i sitt humör å sina handlingar å i sitt språk. Jo, jag har misstänkt detta ett tag, å de som känns såååå skönt e att OLIVER ÄNTLIGEN FÅR HJÄLP! Tidigare har dom skitit i honom, ignorerat hans beteende genom att skylla ifrån sig på trots å ålder, dom har sagt att HANS beteende beror på att jag å hans pappa inte hade en bra relation till varandra efter separationen (vilket visserligen e sant men ICKE relevant vad gäller Oliver). ÄNTLIGEN kommer min lilla stjärna att få hjälp...äntligen nån som bryr sig, som vill hjälpa till så att både jag, Oliver å Stephanie får en bättre tillvaro.

Mina dygn e fruktansvärt påfrestande. Mornarna börjar me en fruktansvärt arg Oliver, dagarna e fyllda me ångest i plugget, tankar som virvlar omkring som tornador i huvudet på mig, en trötthet som suger musten ur mig. Detta skrik, gap, fula ord, bankande i dörrar, saker som flyger, utåtagerandet, våldet, ignoransen...jag e så trött så trött så trött...har varit på väg att ge upp fullständigt många gånger. Kvällarna e oxå fyllda me bråk å skrik, man kan säga så här, mina dygn e fullständigt fucked up från halv sju på morronen tills dess att Oliver somnat på kvällarna. Enda tiden som e "lugn" men som kräver en jävla koncentration e tiden i plugget eller tiden som jag sitter å försöker plugga på biblioteket, å då MÅSTE jag "stänga av" den delen som fortfarande e kvar vid konflikterna hemma. Å de e förbannat svårt måste jag säga, men jag måste, har inget val, måste fixa detta, måste överleva mina vardagar, för dom e värre än värst just nu, har aldrig varit me om detta förut.
Aldrig...å jag har ingen ork kvar...e fullständigt utpumpad, ledsen, trött...trött... S L U T!!

A, de här året kommer att bli ett år att minnas, ett år jag kommer att tänka tillbaka på å tyvärr enbart minnas allt de tråkiga å negativa som det fört me sig. De positiva kommer på nåt sätt i andra hand, konstigt att de e så...men dock ganska mänskligt tror jag.

Jag ber till min Högre Makt att ge mig den styrka jag behöver för att fixa detta, för just nu e jag på väg att kollapsa fullständigt...

MIN STJÄRNA...OLIVER!!

ödet...å dess väg...

Konstigt de där me ödet å dess väg ibland...väldigt konstigt, men ändå ganska fascinerande å intressant hur livet kan ta en sån vändning å hur personer som en gång funnits i ens liv, som betytt ganska mycket för en, försvinner av en eller annan orsak för att sen helt plötsligt komma tillbaka å göra en underbar entré igen.

Detta hände mig i helgen. I förra veckan ringde en en vän som jag umgicks med väldigt frekvent för ca 2 år sen, men mycke gick fel å vår kontakt dog ut, vill inte gå in på varför, men en stor orsak va tyvärr svartsjuka. Skit samma... 2 år gick, mycket har hänt under dessa 2 åren, tankarna kring den här personen har kommit å gått, "vad gör han? Hur mår han? Undrar om vi ses igen? Å NÄR skulle de i så fall bli?" Aaa...han va en person jag tyckte otroligt mycket om när vi umgicks för 2 år sen, de va skönt att prata me honom, otroligt skönt att bara få sitta å lyssna på när han tog fram gitarren å sjöng sådär som bara han kan. Jag trivdes i min väns sällskap helt enkelt, å de gjorde ont att behöva säga upp kontakten å vänskapen med honom, för han va en stor å viktig del i mitt liv just då. Men men, vem säger att de ska va lätt? Å vem säger att ödet inte har andra planer för en...??

Så kom dagen jag väntat på så länge, eller kanske rättare sagt HOPPATS på skulle komma. Mobilen ringde, ser namnet å blir sååååå glad!! Vi pratade lite om allt möjligt, bestämde att vi skulle ses nån dag, de blev bestämt till fredagen hemma hos mig, barnen va ju oxå hemma å blev jätteglada när jag berättade att han skulle dyka upp. Han kom, å vi kramade om varandra å kände bara YEEESSS, ÄNTLIGEN kan vi umgås igen utan att nån blir svartsjuk...utan att nån kommer å förstör... Vi satt å pratade å pratade å pratade, så underbart, fantastiskt mysigt vi hade de! Drack rödvin, å sen så klart så kom gitarren fram...jag bara satt å njöt, sög in allt jag missat på nåt sätt...a, han kan beröra en me sina texter, speciellt nu känner jag efter allt som hänt under så kort tid. Otroligt glad över att vår vänskap har hittat tillbaka, otroligt glad över att ödet sammanförde oss igen, nu känns de bra i mitt hjärta igen, för nu vet jag att han kommer att stanna kvar i mitt liv, nu vet jag att vi kommer att umgås när vi själva vill, utan press, ångest eller nåt annat!

Japp! Så e de...!! Nu e miss Vasiliki lycklig! Knepigt me vissa människor som passerar i ens liv, att vissa av dom lämnar så djupa spår lixom, spår som aldrig suddas ut, å jag hoppas av hela mitt hjärta att detta kommer va bestående den här gången...för han e EN av dessa människor som lämnar spår.

I onsdags va jag å kidsen på fotbollsmatch! Kollade på GAIS mot BK Häcken, skiiitkuuul va de!! Första fotbollsmatchen jag å barnen gått på tillsammans, kommer nog å blir fler. Har dokumenterat lite här nedanför.

Anyway, söker jobb, måste ha ett jobb! Behöver få in lön, klarar mig fan inte asså, inte nu när jag behöver köpa så mycket till lägenheten, kläder till barnen, 2 katter, mig själv (sista prio så klart), sparande (som definitivt inte går att tänka på just nu). De går inte runt för mig å jag har en fruktansvärd ångest över de!! Men jag hoppas väl att de ordnar sig en dag...bara å kämpa vidare helt enkelt, va kan jag annars göra?

Usch, ingen bra dag idag...inte alls...barnen gapar å skriker, bråkar, slänger saker, smäller i dörrar, e uppkäftiga å hemska...vill bara härifrån, ENSAM!! Behöver semester, ensam, utan nån, på sin HÖJD att jag tar me mig en kompis, men INGA UNGAR!

Hej då.

Stephanie å Oliver på Gamla Ullevi!

Familjen!!

Jag å Stephanie!

Jag å sonen!

Kidsen!

Fest eller?

svin...

Jag blir ta mig fan rädd... Rädd för vad som komma skall. Rädd för framtiden va gäller mina barn. Rädd för hur samhället kommer att utvecklas. Rädd för vad som kan hända mig själv en mörk lördagnatt/tidig söndag morron när jag e på väg hem...

I måndags när jag skulle hämta barnen från skolan ser jag ett A4-ark med 2 foton å en massa text som satt fast på rutan i busskuren. Jag går fram å läser att ELIN e borta, ingen har hört av henne sedan tidig söndagsmorron, å ett telefonnummer. Grejen e att AUTOMATISKT så tänker jag: "Men GUD, hon e ju död så klart, för de e ju alltid så nu för tiden me personer som saknas..." Ja...precis så tänkte jag. Jag tog fram min mobil, skrev upp numret som stod noterat på pappret, memorerade Elins utseende, satte mig på bussen till skolan å kunde inte sluta tänka på Elin... Va har hänt? Va i helvete händer egentligen? Generellt sätt? Å DÄR kom jag till min slutstation å fick lite ro i tankarna tills vi klev av på hållplatsen som leder hem... Då kom tankarna tillbaka igen.

Nästa dag, igår närmare sagt, läser jag i Metro att dom funnit en kropp, dumpad, kvinna, i nån dunge, buskage, som kan vara Elin...å att föräldrar å släkt blivit informerade om detta... Fy fan...de gjorde ont i mig. Fy fasen...har inga ord faktiskt. Å vad visade de sig idag? JO!! Att de E ELIN dom hittade där...ensam, kall..å mördad. Varför? Hur faan kan man lixom bara ta livet av nån? Va hände? Hur? Hur fungerar man som psykopat när man helt iskallt bara tar LIVET av en annan människa??? Eller E MAN psykopat eller bara e ute efter spänning? Påverkad av droger? Alkohol?

Jag finner inga som helst svar på mina egna frågor. Finns inga svar...förutom att jag verkligen lider me Elins föräldrar, syskon, släkt, vänner å alla närstående. Jag skulle INTE vilja befinna mig i deras sits just nu vill jag lova, skulle INTE vilja bära på deras smärta...som antagligen e olidlig, tortyr...jag skulle inte vilja vara där nej...

Jag vet ärligt talat inte vad jag som förälder hade gjort om mina barn hade råkat ut för de som Elin råkade ut för, ingen aning. Men de jag VET e att så fort jag får reda på att NÅT av mina barn blir illa behandlat...oj oj oj...jag blir en lejonhona, en tigermamma som försvarar dom in i döden. Å de har jag ALLTID GJORT Å KOMMER ALLTID ATT GÖRA!! No fucking matter what!! Mina barn e mitt liv, mitt blod, min själ, mitt allt. Mina barn e mitt syre, utan dom kan jag inte leva...jag hade vissnat som en blomma som inte får sitt vatten å sitt ljus. Jag hade vittrat sönder...

Så... Många anser att jag kan va för "tuff" som förälder, lite för öppen mot mina barn, att när jag säger att dom måste försvara sig så kan de uppfattas "fel"... Vet ni vad?? Jag kommer att bli ÄNNU tuffare...kommer ta mig faaan be dom att slå tillbaka så fort dom anser att nån utger sig för att va ett hot, eller att dom uppfattar nån som ett hot. För om inte JAG som ensam mamma till dom kan tala om för dom att så att säga "slå tillbaka"...a...vem faaan ska då göra de??