Förändringarnas tid...

Hej alla!

Nu e de kallt ute...så kallt, underbart å härligt! Har faktiskt på nåt diffust sätt längtat efter kylan, vet inte varför faktiskt men jag kan tycka att de e så underbart med kyla! Den friska vinden som biter i kinderna, kylan som gör en pigg å glad, man går där i sina egna små tankar å lixom ler för sig själv, JAG gör de i alla fall. Jag kan sätta mig på en bänk nånstans å titta på alla som går förbi, människor som fryser å huttrar å går me snabba steg mot sin destination...människor som inte kan stanna upp en minut å bara njuta av alla underbara färger som finns runt omkring en just nu, människor som bara känner av kylan å fryser... Men för jösse namn, SÄTT PÅ ER TJOCKARE KLÄDER för sjutton!! Finns massor me vinterkläder i affärerna faktiskt, om de nu inte e så att man har de hemma menar jag.

Jo, jag njuter av hösten å allt va de innebär.

Jag har kommit underfund me att jag just nu kommit in i min "förändringsperiod". Detta innebär att jag MÅSTE göra saker som jag inte brukar göra annars, å de har jag gjort serrö! För de första så har jag bokat tid för min nya tatuering, den 22 november kl 12 så börjas de, kommer dock ta nästan 8 timmar att göra den så jag kommer att dela upp den på 3 gånger, eller kanske 4...får se hur länge jag pallar per gång helt enkelt! Detta gjorde jag i fredags, bokade tid asså. Hade en underbart mysig fredag med min dotter, hon hämtades först i lördags vilket va underbart tycker jag, hon va så himla förkyld i fredags oxå så de kändes otroligt skönt att ha henne hemma. Vi gick ner till apoteket för å köpa lite förkylningsgrejer som halstabletter, nezeril å lite annat smått å gott. När vi gick ut igen så ösregnade de, å då menar jag att de verkligen VRÄKTE ner! Jösses tänkte jag först, hur sjutton gör vi nu? Inga paraplyer, inga stövlar eller regnkläder, å dessutom en fruktansvärt förkyld liten Stephanie? Just då kände jag hur nåt lixom rann av mig, å då syftar jag inte på regnvattnet utan nåt på insidan, jag kan inte sätta fingret på va det va, men jag tog Stephanie i handen å gick ut i ösregnet. Hon gormar å slår bakut å undrar va i helvete jag sysslar med, å jag svarar: "Jo men lilla älskling...har du nåt bättre förslag på hur vi ska komma hem? De e bara regn, inget annat, regn, vatten...".

Förra julafton...tänk om jag hade påbörjat "Förändringarnas tid" då?

Å där stod vi, på hållplatsen, i busskuren å höll varandra i handen å tittade på regnet som öste ner, å väntade på att vagnen skulle komma, helt tysta. Jag kände en sån frihetskänsla, vet inte va den kom ifrån, men de va så skönt att för en gångs skull på nåt sätt trotsa nåt som jag bara en dag tidigare hade svurit mig blå över. Väl på avenyn gick vi in på BK å köpte oss varsin meny, efter de väntade Hemköp där vi köpte både glass å godis, SEN gick vi hem...å frossade i godsaker. MUMS! Min älskade bror kom i fredags oxå, har inte träffat honom på ett år, bor i Finland, så vi åkte till min kära mor (som kom förra lördagen) å satt där ett par timmar för att sen åka hem igen, å NAAAANA!!

Lördagen kom, Stephanie hämtades av sin pappa, min bror, hans flickvän å min mamma va på besök en stund. Sen...tystnad...underbart! Ensam at last! Tycker om att va ensam, bara tänka på mig själv, ingen annan. Göra va fan jag vill lixom! Å så började mobilen ringa så klart, e de barnledig lördag så e de, å de känner ganska många till. Fester till höger å vänster, jag tackade nej, orkade lixom inte, ville verkligen inte! NEJ! Jag ville göra nåt själv, ensam! So be it! Står å tittar på mig själv i spegeln...å fick mig ett fnatt. Tidigare på dan så va jag å prinsessan nere på stan å myste, köpte bl a en chockrosa toning som hon ville ha för att slinga håret med. Sagt å gjort...hon fick sina chockrosa slingor så klart... Jag stod där, i mitt badrum, ser hur smilbanden blir bredare, vänder blicken mot toningen...å bestämmer mig för att tona mina blonda hårtoppar ROSA! O jäääävlar va fräckt de blev! Me like a LOOT kan jag säga.


EN LÅT SOM PASSAR MIG Å MITT LIV JUST NU... 


Sen satte jag på riktigt hög go musik, trallade å sjöng me, gjorde mig lagom i ordning, trotsade regnet, gick först ner till HRC för å säga hej till  mina kompisar som jobbar där, träffade världens roligaste gäng, sa hej å hej då, blev uppringd av Ingvar O som satt på Chezzan, gick dit, hade skitkul me I, träffade en av de mest trevligaste människorna jag NÅNSIN träffat...H... Vi satt å pratade i timmar om allt mellan himmel å jord, äntligen en person av det motsatta könet som faktiskt satt helt seriöst å diskuterade med mig UTAN några konstiga avsikter. Blev uppriktigt sagt förvånad...faktiskt! Otroligt trevlig lördag måste jag säga! Sjukt kul hade jag, roligt tillsammans med människor som får mig att skratta, med människor som skrattar tillsammans med mig, å framför allt NYA människor som jag förvånas över. Personer som jag inte trodde fanns! Underbart... Japp... Va som händer nu vet jag inte, ingen aning, men jag har släppt på ganska mycket sen i fredags faktiskt, insett att om jag inte själv mår bra så kan ju ingen annan göra det heller. Jag måste börja med mig själv hur jävla svårt det än e...så måste jag börja me mig själv.



MIN ÄLSKADE LILLA SYSTERDOTTER NADIA!!


Min älskade faster dog natten mellan torsdag å fredag...hon va min extramamma, älskade henne så vansinnigt mycket, å cancern tog hennes liv. Det som var med henne, det som utmärkte henne som människa va att hon alltid tänkte på alla andra före sig själv, hon gjorde allt för alla andra men inget för sig själv. Å så dör hon...i cancer. Så tragiskt. Så hemskt. I fredags insåg jag att livet e för kort för att försummas, de e för kort för att kastas bort. Det som hänt i mitt liv sen i April då jag blev ensam kommer alltid att finnas, det kommer aldrig att försvinna, kommer att följa med mig ner i graven, smärtan jag kände, ångesten, tårarna, känslan av att vilja dö, det inledande självmordsförsöket, psykmottagningen...a ALLT! Men jag kan inte låta de negativa få överhanden, visst, de inträffar nåt negativt i mitt liv så gott som varje vecka å jag börjar nästan vänja mig vid det. MEN! Om jag inte vänder det negativa till ett positivt tänkande, va händer då? Jag kan ju inte förtränga det som existerar runt omkring mig? Eller hur? Nä...mitt liv e alltför värdefullt för att slängas iväg.

Jag har 2 underbara barn som betyder allt för mig. Jag har ETT liv som betyder allt för mig, å i fredags började FÖRÄNDRINGARNAS TID !!

wake up call...

Jag trodde ärligt talat inte att de faktiskt skulle hända mig, de där som många snackar om, ett WAKE UP CALL som de så bra kallas för. Ett wake up call som orsakades av ren å skär utmattning, trötthet å uppgivenhet, jag abdikerade helt enkelt, gav upp allt hopp om att de nånsin kommer att ordna sig me allt som existerar å sker i mitt liv just nu. När jag gjorde detta så blockerade jag allt förnuft som fanns i mitt huvud å i min hjärna, agerade väldigt spontant, jag agerade efter en konsekvensetikers normer å tankesätt helt enkelt, "ÄÄÄÄHHH va faan spelar deee för roll? Skit samma, de ordnar sig nog...". Om de fick konsekvenser? Oj oj oj...minst sagt...sådana drastiska konsekvenser att jag just nu varken vet ut eller in, vet inte åt vilket håll jag ska gå, vilket ben jag ska stå på eller hur morrondagen kommer att ser ut.

Mitt wake up call kom i torsdags, urmattad, inte en timmes sömn...tankarna gick runt i huvudet på mig, tårarna rann konstant, ångesten bet sig fast i själen, hjärtat slog överslag hela tiden, illamåendet ville inte släppa...jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag trodde jag skulle kollapsa. Mitt wake up call ja...

Jag e glad över att de kom...så glad över att jag faktiskt har kommit till insikt när de gäller vissa saker i mitt liv, när de handlar om prioriteringar helt enkelt. Å framför allt ansvar... Men just DÅ, i de fruktansvärt dåliga mentala tillstånd jag befann mig i just den onsdagskvällen så kunde jag inte tänka rationellt för fem öre, befann mig nästan i en surrealistisk värld på nåt sätt. Jättesvårt att förklara, på nåt konstigt diffust sätt så kändes som om de bara va JAG där, JAG å ingen annan, å just där å just då så agerade jag fruktansvärt irrationellt som jag gjorde. Men men...ibland behöver man en ordentlig käftsmäll för att vakna, å de mina kära vänner...gjorde jag! Nu har jag landat, kommit till insikt, vet exakt vilken väg jag ska ta för att nå min riktiga lycka, mitt liv. Å de känns för jävla bra ska jag be att få tala om!

Zöpp!!

Min Prinsessa å Jag!!

Fördomar, rädsla eller helt enkelt sunt förnuft??

Igår kväll, sen kväll, såg jag ett reportage på svt angående BURKA (heltäckande kvinnoklädsel i polyester som inte skrynklar sig, som döljer hela kroppen, t o m ögonen). För mig, som svensk, med utländskt påbrå (grekisk pappa å finsk mamma)  men dock född å uppvuxen i sverige å har vuxit upp med sveriges lagar i sveriges samhälle, så kan jag inte sticka under stolen med att jag faktiskt blir skrämd av dessa "uppenbarelser" när jag påträffar dom på stan, eller va de nu kan vara. Reportaget va skrämmande intressant... En kvinna vid namn Marianne, svensk från början, blev intervjuad å ifrågasatt ganska kraftigt vad gällde just burka och dess innebörd å va den faktiskt för med sig för kvinnan som bär den. Hon sa att hon kände sig trygg i sin religion (islam) å kände sig trygg i sin burka...öööh...okej? Ja, så klart att hon gör, hon avskärmar ju sig ifrån samhället?? Hon vill inte bli sedd, hon har ett självförtroende som ligger på MINUS och därför skärmar av sig bakom ett jävla svart skynke, klart att hon känner sig trygg eller? För...VAD HAR SJÄLVA RELIGIONEN ISLAM MED BURKA ATT GÖRA? Svar: Inte ett skit.

OBS OBS OBS!! Det står ingenstans i Koranen att kvinnan e skyldig att använda burka!!

Marianne fick frågan: "Hur blir du bemött i samhället?" Hennes svar blev att hon blev OTROOOLIGT bra bemött, å AAALLA va så trevliga å goa... Hmm, ska vi se... Jo, men lilla Marianne...varför tror du att de e så? Svaret har jag, MIN tolkning av det i alla fall...å de e för att vi, som inte bär burka, som inte e muslimer, som e fria till att egentligen klä oss som vi vill, känner medlidande för en kvinna som bär burka just för att vi tror att dom e förtryckta. Därför e vi tillmötesgående å goa å trevliga. De e mitt svar.

Anledningen till att jag kommit fram till det e för att jag själv jobbade på en vårdcentral i göteborg där det ibland kom in kvinnor i burka. Jag va stenhård med legitimation, speciellt i sådana lägen. När jag bad om legitimation så blev jag ta mig faaan utskälld...?? EY, vänta lite här nu, MITT jobb e att sitta i kassan å ta betalt å guida alla patienter vidare till sina läkare, MEN!! När de kommer in en kvinna i burka, där jag inte ens ser ögonen...å har ett namn på min dataskärm där de står...a nånting...HUR i hela friden ska jag kunna veta att kvinnan som står framför mig e kvinnan på legget? Ta av dig burkan, så kommer du in! Inte annars. Punkt slut. Nej, jag va inte fördomsfull, inte alls, jag gjorde bara mitt jobb. Patienten framför mig ska kunna visa att ansiktet stämmer överens med ansiktet på legitimationen. FINNS inga andra alternativ. Jag vek inte en jävla tum ska jag tala om.

Om ni undrar om jag e emot burka? JA när de gäller på allmäna platser såsom arbetsplatser å skolor t e x, eller när de gäller att kunna legitimera sig, ja DÅ e jag emot burkan. Va dom gör hemma, a de skiter jag högaktningsfullt i faktiskt, sov i den, bada i den, dö i den, skiter i vilket faktiskt. Minns en gång när jag å min dotter som då va 4 år, va å handla på Willys. Framför oss står en kvinna i burka, såg ut som ett spöke faktiskt. Stephanie tittade å tittade, kunde fasicken inte sluta stirra, så jag sa till henne till slut att sluta titta. Hon tittade på mig me sina stora vackra gröna ögon å säger "Men mamma, varför har hon en FILT över sig? Fryser hon så mycket? Eller ska hon på maskerad? eller e hon en häxa?"

Grejen e att jag inte kunde göra nåt annat än å hålla käften, packa mina varor å dra därifrån.

Jag hade kunnat diskutera detta ämne, BURKA, i all evighets evighet, e lika emot de, finns INGEN som kan intala mig nåt annat. Jag e uppvuxen me vissa värderingar, inte alltid bra, men de värderingar som jag fått har jag själv analyserat å utövat, många har jag fått med mig i dagens vardag, andra har jag skickat åt helvete. Å framför allt... JAG E DEN JAG E, MED EGNA VÄRDERINGAR, SJÄLVFÖRTROENDE, SJÄLVKÄNSLA, Å         FRIHET!

Vad mina barn väljer för väg, de vet jag inte, men den dag min dotte kommer hem me en burka å säger att hon känner sig TRYGG i de satans tyget, de e den dagen jag kommer att slänga burkan på gården å tända på den å se den brinna åt helvete. Varför? Jo, för att de e INTE så jag uppfostrar mina barn.

Ni får gärna komma med kommentarer som e seriösa, kommentarer å åsikter som jag kan bemöta, men inga idiotiska inlägg om att jag ser ut som ett ryskt sprutluder...som jag fått tidigare, för de berör mig inte ett jävla skit.

Tack å hej, leverpastej!