vinter...

Har varit så trött idag...tror jag lider av sömnbesvär faktiskt, me tanke på att jag fasen inte kan somna på nätterna. HEMSKT! Sömnron vill inte infinna sig, vet inte hur jag ska göra? De jag SKA göra i alla fall de e att boka in en resa åt mig å J, vi behöver de båda två, de blir Köpenhamn! SÅ...den 17:e december draaaaaaar viiiii! Fy faaasen va kul de ska bli! Bara lixom komma ifrån allt detta jobbiga, trista vardagsliv man lever å har levt i under en förbannat lång period. Orkar inte mer, e så trött, så slutkörd, så utmattad. Måste iväg, å de ska jag, även om de bara innebär en helg så ska de bli jätteskönt att få vara ENSAM tillsammans me min älskade underbara kompis å bara slappna av. Sova hur länge jag vill, NO fucking obligations what so ever.

Igår fick jag ett ganska dumt ultimatum ställt till mig, jag trodde jag skulle ramla baklänges helt ärligt. Jösses... Jag la på luren i örat på en person som just då gjorde mig jävligt irriterad, visst, kanske va fel att agera just på de sättet, men jag kände att jag va tvungen eftersom de annars hade resulterat i en smärre onödig konflikt. Svaret jag fick tillbaka på sms va: "Du hör av dig inom 30 minuter eller så tar jag bort dig ifrån ALLT".


Jag trodde först de va ett skämt...men dom som känner mig väl VET att man inte ställer ultimatum när de gäller mig, för jag skiter i de. Gör va fan du vill så länge du mår bra av de lixom? SO WHAT?? Naaaaw...ska jag gråta eller? Shit... MEN! De som hände va att jag sket i de, blev bortsuddad, men fick ett samtal ifrån den här personen tidigt på morronkvisten... OCH jag ringde tillbaka efter ett tag för jag va upptagen me annat när personen ringde. Anyway, anyhow, vi löste de, jag fick en förklaring till VARFÖR jag blev bortsuddad å de kändes bra, för nu vet jag varför... Å nu e jag tillbax!

Man e som man e, man har vissa egenskaper som finns hos en som antagligen ALLTID kommer att finnas där. Tror inte att man kan ändra på dom egenskaperna, inte när de gäller mig i alla fall. Jag vet va jag vill, å de jag vill e att få behålla min frihet som betyder allt för mig, UTAN att bli pikad för de. Därför har jag (efter min senaste separation å skiljsmässa) bestämt mig för att aldrig mer inleda något som helst seriöst förhållande som innebär att jag måste förklara mig varje gång jag säger nåt eller träffar mina vänner. Visst, jag kan dejta, träffa nån, ha de trevligt me restaurangbesök å allt va de nu kan vara...men SERIÖST förhållande? NO FUCKING EVER! Man blir bara sårad i slutändan, å de har jag blivit tillräckligt känner jag. Jag lever med mig själv å mina stjärnor Stephanie å Oliver, å de känns förbaskat skönt ska jag be att få tala om...

LEVA LIVET! Säger jag bara...

karyn white - superwoman

IBLAND SÅ...blir de bara så att jag på nåt sätt försöker uttrycka de jag känner...ELLER KÄNDE, via en låt... Å DEN HÄR DEFINIERAR VA JAG KÄNDE IBLAND...

livet går vidare...å vidare...å vidare...

Ibland känner jag mig sådär ensam, kan inte riktigt sätta fingret på hur jag ska definiera just den känslan av just ENSAM. Vet inte varför, men ibland känner jag mig "ensammast" i hela världen, jag har vänner, väääldigt underbart goa såna oxå, speciellt EN vän min älskade J (NEJ! INTE mitt ex) som finns där för mig i vått å torrt. Älskar honom så fruktansvärt mycket att om han skulle försvinna ur mitt liv så skulle jag gå under, SÅ mycket betyder han för mig. Men vissa stunder...som just nu...så känns det som om jag e helt ensam i hela världen, att de inte finns nån som bryr sig på riktigt... Kanske beror de på att jag blir så fruktansvärt sviken gång efter gång av vissa personer jag trodde jag kunde lita på? Personer jag SJÄLV valt att lita på? Personer jag tagit tillbaka efter OTALIGA gånger av missförstånd å småtjafs men som ändå väljer att på nåt sätt köra sitt egna race å skita i allt annat? Hur gör jag i såna situationer? Egentligen?

Ska jag välja att säga upp kontakten för alltid eller ska jag, som typ alltid, svälja skiten å gå vidare? Har ju egentligen de logiska svaret inom mig men kanske e för rädd för att säga de högt.

JAG E SÅ FUCKING JÄVLA HELVETES TRÖTT PÅ ATT BLI ÅSIDOSATT Å MISSFÖRSTÅDD HELA TIDEN...

Herre Jävlar, hur svårt e de å ta diskussionen me mig när jag SJÄLV tar steget till att vilja diskutera de som gick fel? Jag kan erkänna att jag kanske gjorde fel i en viss situation, men andra saker som jag INTE rår för då? Vissa levnadsförhållanden som gör att jag inte har lika mycket frihet som många andra? Ska jag drabbas av Häxan Surtant p g a de? ÄHHH...fuck off...orkar verkligen inte. Trött på idioter...faktiskt. Trött på folk som hänger läpp utan anledning å inte ens kan ta sig tid att slå numret till min mobil å ta snacket. Men vet ni vad? Häng läpp då. Meeh...gör de om de känns bra för er, jag skiter i de ärligt talat.

Jag e så fruktansvärt sugen på att flytta nån annanstans, flytta till en annan stad, börja om på nåt sätt, ett nytt liv, kanske ett jobb som får mig att må bra, nya vänner...nytt socialt liv... Tro mig, vore de inte för mina barn så hade jag INTE suttit här just nu.... ÅÅÅÅÅÅ nej nej....jag hade befunnit mig i....Stockholm antagligen, där mitt folk bor, där min stad e...där jag känner att jag faktiskt trivs på riktigt, där min framtid befinner sig. Men mina barns pappor bor i Götet å därför blir jag fast här, tyvärr måste jag säga...tyvärr....JAG e fast här! Å jag får nästan svårt att andas när jag tänker på de.

Shit happens and Life´s a fucking bitch.


ALONE!