1 år...

Ett år...ett år har gått...sen jag blev lämnad... Kanske därför jag har svårt å somna idag? eller inte, eftersom de precis slog mig att de faktiskt e ett år sen jag blev lämnad...plus några timmar visserligen, å att jag sov i nästan 3 timmar i förmiddags p g a en helvetes natt av smärta i min arm... men ändå... Kommer aldrig i hela mitt liv kunna glömma natten....för ett år sen, då jag grät å grät å grät, å spydde hela natten pga min ångest av vad som skulle komma dan efter...för jag visste så väl...visste så väl va som skulle sägas...men jag trodde ALDRIG att de skulle gå till på det sättet... så fegt att de inte finns några ORD för hur fegt de gick till. Skit samma, känner inget för de just nu i alla fall, bara ett otroligt känslosamt minne av ett väldigt tråkigt scenario som hade kunnat hanteras på ett mer vuxet sätt.

Att ett år kan gå så fort...att ett år kan innehålla så mycket historia som det senaste året innehåller e faktiskt helt otroligt, i alla fall för mig. Så mycket som hänt, så otroligt mycket jag har tagit åt mig å lärt mig...så mycket människor som kommit å gått i mitt liv...under detta år...å så FÅ personer som jag själv valt att behålla i mitt hjärta, som betyder så otroligt mycket för mig. ÄLSKAR ER! Jag hade aldrig klarat detta utan dom...aldrig...aldrig...

Ja..mycket har hänt, å mycket mer e att vänta. Men jag e stark, som det e just NU i alla fall, känner att jag kan gå genom eld å vatten för att få de jag vill ha, de jag kräver å de jag mår bra av. Så...summan av de senaste året e att jag trots alla motgångar, all skit, alla fula å kränkande ord, har klarat mig ganska bra ändå. Jag menar, jag lever, jag har mina barn som e mitt liv...dom jag älskar mest av allt...

Å de klarar jag mig långt på.

Jenz...älskar dig mest...
Marcus...du ger mig sån otrolig glädje me ditt vackra leende å din vackra nuna!

Stephanie å Oliver...ni e mitt liv.

Muskelinflammation

Muskelinflammation...i hela högra armen, upp i axel å lite ner på ryggen. Trodde inte att de skulle göra så fruktansvärt ont som de faktiskt gör, olidlig smärta, en smärta som inte går över utan de gör ont HELA tiden utan att överdriva. Det kom i onsdags helt plötsligt ifrån ingenstans som en blixt från klar himmel när jag satt å glodde på tv efter att barnen lagt sig. Kan inte riktigt förklara hur de kändes, men det började göra lite diffust ont i armbågen å på insidan armen, jätteknepig känsla, jag fattade verkligen ingenting! Det blev värre å värre å värre...vred å vände hela natten, kunde varken räta ut armen eller böja den eller hitta en ställning där det kändes någorlunda okej. Hemskt!

På morronen därpå, asså på torsdagen kunde jag inte röra mig...hade dessutom Oliver hemma eftersom han OXÅ var dålig, tvättstuga, städning inför helgen..hela fan. Men smärtan blev mer å mer intensiv så jag fick en snabb tid på vårdcentralen där det konstaterades att jag har en muskelinflammation...antiinflammatoriska piller å smärtstillande. Febern steg som högst till 40,5 grader när de va som värst, då hade jag så ont att jag faktiskt låg å skrek nästan, grät i floder, visste inte va jag skulle ta mig till, hur jag skulle sitta eller ligga, tryckte i mig treo UTÖVER allt annat. Detta e nog de värsta jag drabbats av nånsin... Idag e första dagen sen i torsdags som jag inte har feber, så de e nog på bättringsvägen hoppas jag!! Barnen, speciellt Stephanie har fått hjälpa mig me ganska mycket, så gott hon har kunnat, såååå dåligt samvete över de, men va fan ska jag göra då? Har lixom EN fullt fungerande arm, högerarmen kan jag inte sträcka ut alls utan går omkring me den böjd mot kroppen, gör så jävla ont! Bad barnen köpa middag, färdig asså, eftersom jag själv inte kunde laga nån...tror nog att de har hänt 5 ggr tidigare då vi köpt hem färdiglagad mat...usch! Men nöden har ju ingen lag sägs de.

Mamma åker tillbax till Grekland i morron...hon å barnen e ute på Avenyn idag, dom firar tydligen in våren där just idag! En massa roligt som händer, trubadurer å shower å grejer. Blir nog roligt för dom...hade så gärna velat följa me, men de e liiiite jobbigt läge asså, har fortfarande ganska ont i armen å e jätte trött, så de blir till att gå upp till coop å införskaffa kvällens mys i stället!

ha de!

Sommartid...äntligen ljusare!

Äntligen sommartid! Äntligen ljusare dagar! Äntligen...vår? Eller...fan tog den vägen? Vissa dar e sådär underbart goa härliga me en sol som faktiskt värmer när man står i lä nånstans, å jag njuter av denna sol som värmer min frusna kropp.

Men så bara vänder de hux flux å vintern kommer tillbax? Eeh...fattar ingenting, sjukt egentligen hur vädret kan ändras så radikalt på bara några timmar. Men huvudsaken e väl att hålla det positiva online så att säga, våren kommer, sommaren kommer den me...hoppas jag.

Helgen va faktiskt väldigt lugn, i fredags träffade jag två vänner på Bee bar, otroligt kul hade vi! Tog en massa foton på varandra, skrattade mycket å mådde så bra! I lördags va jag på IKEA me mamma, va egentligen ute efter ett vardagsrumsbord, ett runt, men de fanns verkligen INGA bord i den storlek å de utformandet jag va ute efter. Så de blev en massa annan småskit i stället, bl a doftljus som jag fullkomligt älskar! Lördagkvällen spenderades hemma me kissarna å alla mina levande ljus...såååå mysigt! Kan va så underbart att bara få "vara" vissa dagar, visst va jag ensam men inte ENSAM som jag känt så många gånger tidigare då barnen varit borta å därför åkt hem till Jenz osv osv. Nu njöt jag verkligen av min ensamhet, kände mig hel igen på nåt sätt, jag å mina underbara kissar. Den natten sov jag i 11 timmar!! Shit asså, snacka om att jag va utvilad i söndags eller? Satte på mig powerwalk-stassen å tog mig en runda på nästan 2 timmar, gött trött jag va sen, underbart!

Hade besök i söndags, kollade på film, å bara hade de mysigt. Så ja, helgen bjöd på lugn å ro måste jag erkänna å de va underbart! Kanske e lugnet före stormen...för de kommer en storm...bara iväntar den å måste samla energi å krafter för att kunna genomgå allt som finns framför mig. Måste försöka fokusera på det som e viktigt, samla krafter...för annars kommer just stormen att ta knäcken på mig å de e de SISTA jag behöver i mitt redan turbulenta liv. Men när stormen ebbat ut...bara då kommer jag att kunna andas igen, känna livet i kroppen på riktigt, kunna leva utan ångest, leva ett tryggt liv. Jo, jag väntar...för det kommer en dag då även jag blir lycklig, på RIKTIGT!

Carpe Diem.