ödet...å dess väg...

Konstigt de där me ödet å dess väg ibland...väldigt konstigt, men ändå ganska fascinerande å intressant hur livet kan ta en sån vändning å hur personer som en gång funnits i ens liv, som betytt ganska mycket för en, försvinner av en eller annan orsak för att sen helt plötsligt komma tillbaka å göra en underbar entré igen.

Detta hände mig i helgen. I förra veckan ringde en en vän som jag umgicks med väldigt frekvent för ca 2 år sen, men mycke gick fel å vår kontakt dog ut, vill inte gå in på varför, men en stor orsak va tyvärr svartsjuka. Skit samma... 2 år gick, mycket har hänt under dessa 2 åren, tankarna kring den här personen har kommit å gått, "vad gör han? Hur mår han? Undrar om vi ses igen? Å NÄR skulle de i så fall bli?" Aaa...han va en person jag tyckte otroligt mycket om när vi umgicks för 2 år sen, de va skönt att prata me honom, otroligt skönt att bara få sitta å lyssna på när han tog fram gitarren å sjöng sådär som bara han kan. Jag trivdes i min väns sällskap helt enkelt, å de gjorde ont att behöva säga upp kontakten å vänskapen med honom, för han va en stor å viktig del i mitt liv just då. Men men, vem säger att de ska va lätt? Å vem säger att ödet inte har andra planer för en...??

Så kom dagen jag väntat på så länge, eller kanske rättare sagt HOPPATS på skulle komma. Mobilen ringde, ser namnet å blir sååååå glad!! Vi pratade lite om allt möjligt, bestämde att vi skulle ses nån dag, de blev bestämt till fredagen hemma hos mig, barnen va ju oxå hemma å blev jätteglada när jag berättade att han skulle dyka upp. Han kom, å vi kramade om varandra å kände bara YEEESSS, ÄNTLIGEN kan vi umgås igen utan att nån blir svartsjuk...utan att nån kommer å förstör... Vi satt å pratade å pratade å pratade, så underbart, fantastiskt mysigt vi hade de! Drack rödvin, å sen så klart så kom gitarren fram...jag bara satt å njöt, sög in allt jag missat på nåt sätt...a, han kan beröra en me sina texter, speciellt nu känner jag efter allt som hänt under så kort tid. Otroligt glad över att vår vänskap har hittat tillbaka, otroligt glad över att ödet sammanförde oss igen, nu känns de bra i mitt hjärta igen, för nu vet jag att han kommer att stanna kvar i mitt liv, nu vet jag att vi kommer att umgås när vi själva vill, utan press, ångest eller nåt annat!

Japp! Så e de...!! Nu e miss Vasiliki lycklig! Knepigt me vissa människor som passerar i ens liv, att vissa av dom lämnar så djupa spår lixom, spår som aldrig suddas ut, å jag hoppas av hela mitt hjärta att detta kommer va bestående den här gången...för han e EN av dessa människor som lämnar spår.

I onsdags va jag å kidsen på fotbollsmatch! Kollade på GAIS mot BK Häcken, skiiitkuuul va de!! Första fotbollsmatchen jag å barnen gått på tillsammans, kommer nog å blir fler. Har dokumenterat lite här nedanför.

Anyway, söker jobb, måste ha ett jobb! Behöver få in lön, klarar mig fan inte asså, inte nu när jag behöver köpa så mycket till lägenheten, kläder till barnen, 2 katter, mig själv (sista prio så klart), sparande (som definitivt inte går att tänka på just nu). De går inte runt för mig å jag har en fruktansvärd ångest över de!! Men jag hoppas väl att de ordnar sig en dag...bara å kämpa vidare helt enkelt, va kan jag annars göra?

Usch, ingen bra dag idag...inte alls...barnen gapar å skriker, bråkar, slänger saker, smäller i dörrar, e uppkäftiga å hemska...vill bara härifrån, ENSAM!! Behöver semester, ensam, utan nån, på sin HÖJD att jag tar me mig en kompis, men INGA UNGAR!

Hej då.

Stephanie å Oliver på Gamla Ullevi!

Familjen!!

Jag å Stephanie!

Jag å sonen!

Kidsen!

Fest eller?

svin...

Jag blir ta mig fan rädd... Rädd för vad som komma skall. Rädd för framtiden va gäller mina barn. Rädd för hur samhället kommer att utvecklas. Rädd för vad som kan hända mig själv en mörk lördagnatt/tidig söndag morron när jag e på väg hem...

I måndags när jag skulle hämta barnen från skolan ser jag ett A4-ark med 2 foton å en massa text som satt fast på rutan i busskuren. Jag går fram å läser att ELIN e borta, ingen har hört av henne sedan tidig söndagsmorron, å ett telefonnummer. Grejen e att AUTOMATISKT så tänker jag: "Men GUD, hon e ju död så klart, för de e ju alltid så nu för tiden me personer som saknas..." Ja...precis så tänkte jag. Jag tog fram min mobil, skrev upp numret som stod noterat på pappret, memorerade Elins utseende, satte mig på bussen till skolan å kunde inte sluta tänka på Elin... Va har hänt? Va i helvete händer egentligen? Generellt sätt? Å DÄR kom jag till min slutstation å fick lite ro i tankarna tills vi klev av på hållplatsen som leder hem... Då kom tankarna tillbaka igen.

Nästa dag, igår närmare sagt, läser jag i Metro att dom funnit en kropp, dumpad, kvinna, i nån dunge, buskage, som kan vara Elin...å att föräldrar å släkt blivit informerade om detta... Fy fan...de gjorde ont i mig. Fy fasen...har inga ord faktiskt. Å vad visade de sig idag? JO!! Att de E ELIN dom hittade där...ensam, kall..å mördad. Varför? Hur faan kan man lixom bara ta livet av nån? Va hände? Hur? Hur fungerar man som psykopat när man helt iskallt bara tar LIVET av en annan människa??? Eller E MAN psykopat eller bara e ute efter spänning? Påverkad av droger? Alkohol?

Jag finner inga som helst svar på mina egna frågor. Finns inga svar...förutom att jag verkligen lider me Elins föräldrar, syskon, släkt, vänner å alla närstående. Jag skulle INTE vilja befinna mig i deras sits just nu vill jag lova, skulle INTE vilja bära på deras smärta...som antagligen e olidlig, tortyr...jag skulle inte vilja vara där nej...

Jag vet ärligt talat inte vad jag som förälder hade gjort om mina barn hade råkat ut för de som Elin råkade ut för, ingen aning. Men de jag VET e att så fort jag får reda på att NÅT av mina barn blir illa behandlat...oj oj oj...jag blir en lejonhona, en tigermamma som försvarar dom in i döden. Å de har jag ALLTID GJORT Å KOMMER ALLTID ATT GÖRA!! No fucking matter what!! Mina barn e mitt liv, mitt blod, min själ, mitt allt. Mina barn e mitt syre, utan dom kan jag inte leva...jag hade vissnat som en blomma som inte får sitt vatten å sitt ljus. Jag hade vittrat sönder...

Så... Många anser att jag kan va för "tuff" som förälder, lite för öppen mot mina barn, att när jag säger att dom måste försvara sig så kan de uppfattas "fel"... Vet ni vad?? Jag kommer att bli ÄNNU tuffare...kommer ta mig faaan be dom att slå tillbaka så fort dom anser att nån utger sig för att va ett hot, eller att dom uppfattar nån som ett hot. För om inte JAG som ensam mamma till dom kan tala om för dom att så att säga "slå tillbaka"...a...vem faaan ska då göra de??

shit pommfritt asså!!

SJUUKT otroligt att så mycket kan hända på en å samma gång! Vet inte vilken ände jag ska börja i asså!

Först blir jag råförkyld vilket innebär att jag missar både plugg (där de just nu e otroligt mycke å krävande arbete), sen missar jag min träning, jag sover dåligt (vilket jag gör ändå), PLUS att jag inte kunde göra min historiatenta och måste vänta till omprovet i november. SEN pajar min dator...fy faaaaan säger jag bara! Min dator fick sig ett spel å bara la av, alla inställningar började slås ut, en efter en försvann, världens jävla trojan lixom. De allra värsta e att jag FAKTISKT har inte ett utan TVÅ virusprogram som jag trodde skulle kunna rädda mig ur just såna här jobbiga situationer, men shit happens... Ringer till 3 där jag har abbonnemanget, dom dirigerar om mig till HP (min dator e en HP), dom dirigerar om mig till 3 IGEN som gör samma sak. Jag får krupp å panik å säger att jag BEHÖVER FUCKING HJÄLP?? Hur svårt kan de va? Får till slut, efter TVÅ dagar, prata me en tjej som va väldigt säker på att de e ett virus jag fått på datorn å att jag måste beställa recoveryskivor från den å den sajten som gör en helt nu fabriksinställning på datorn... Hmmm, ska vi se här...va händer DÅ tror ni??

JO, DE SKA JAG TALA OM!

ALLA MINA DATA, D V S, ARBETEN, FOTON, FILER, MUSIK, O S V, O S V, FÖRSVINNER!!

Hur glad e jag på en skala tror ni? Eh...inte så förbannat glad NEJ! Men de finns inte ett skit att göra åt de annat än att äta upp skiten å ta de för va de e. Har i alla fall fått låna en dator av Stephanies pappa vilket jag tyckte va otroligt snällt gjort av honom eftersom jag verkligen behöver en dator i plugget OCH hemma.

Anyway, sen har jag haft problem me en faktura på nästan 5000 kr. En låssmed va här den 1 augusti sent på kvällen eftersom mitt överlås här i lägenheten pajade så att min nyckel gick AV i låset. Enligt honom ska hyresvärden betala fakturan eftersom JAG inte satt i låset, enligt hyresvärden ska mitt försäkringsbolag hjälpa mig, enligt mitt försäkringsbolag så kan dom tyvärr inte göra nåt eftersom de e en hyresrätt å bad mig vända mig till hyresgästföreningen... JEEESSSSSUUUUUSSSS!!! hjälp lixom!?! Seriöst? Finns de INGEN som vet hur jag ska göra? Ska ringa till hyresgästföreningen idag för å checka lite hur dom tycker att jag ska göra å va jag ska ta mig till...för 5000 spänn....DE har jag inte just nu ska jag be att få tala om!

Sen e de en "vänlig själ" som anser att jag ska betala för sånglektioner jag inte har tagit! 6 stycken sånglektioner som skulle ha betalats FÖRRA året i augusti, som "nån" har skitit i att betala så de har gått till kronofogden som i sin tur skickade ett krav till MIG (??) å de kravet ska då betalas omgående. EEEH...ska vi se här nu...ska JAG betala för sånglektioner jag inte har tagit?? För att? De e kul att slänga ut pengar i onödan? Såvitt jag själv vet så va de just J å J som tog dom lektionerna...så? FAAAN sluta jiddra me mig, orkar inte me idioter som tror att jag e dum i huvudet. Jag vet exakt va jag kommer att göra i just de här fallet. Nämligen ringa till personen som e ansvarig för just dessa sånglektioner, hon har allt dokumenterat vilket innebär att de finns underlag för att jag inte har tagit EN ENDA lektion. TJOFF så skickas fakturan tillbaka till den person som faktiskt ska HA den egentligen.

Så nu har de varit jävligt mycke asså! Å mer e de, men de orkar jag inte skriva om därför skiter jag i de!

Gött mos!