Lördag, jag sitter här bänkad framför tv:n å kollar på handbollen! Shit asså va duktiga dom e! Vilket jävla LAG Sverige har elläh? JIIIIISSEES! Ska köpa biljetter till mig å barnen å gå på nån matcher eller några matcher. Vi va ju på fotbollsmatcher i somras/höstas å de uppskattades otrooooligt mycket! Va väldigt billigt oxå, jag som student å barnen för halva priset plus att de e skitkul att gå på matcher me barnen. Får se vilken match de blir, jag hoppas ju på semi eller finalspel, får se, huvudsaken e att de blir NÅN i alla fall.
Igår blev jag riktigt jävla irriterad å besviken å förbannand å alla känslor på samma gång nästan. I börja ignorerade jag fanskapet, men när jag blir kränkt på ett fruktansvärt onödigt sätt, a då blir jag förbannad! Nåt jag verkligen HATAR å avskyr de e när nån har förutfattade meningar å gör dom till sin verklighet utan ifrågasätta själva KÄRNAN till de som hänt. Jag e så förbannat trött på vuxna människor som inte kan föra en vuxen diskussion, som inte ens e villiga att ens FÖRSÖKA ha en vuxen diskussion utan i stället skickar en massa idiotiska, iq-befriade sms där de står en massa irrelevanta, helt tillintetsägande ord som bildar idiotiska meningar som inte ger mig ett fucking skit. DÅ ignorerar jag. Ignorerar genom att skicka tillbaka ett litet "Whatever". Jag e faktiskt inte intresserad att föra en diskussion via sms, om nån har problem me mig så kan personen i fråga faktiskt ringa mig å berätta va de e som e fel. Men att skriva att jag ska "Skita ner mig" å att jag e ett "Sårat ego" å att jag e "14 år"? Eeeeh...oooookeeeej? VEM e de egentligen som har ett sårat ego å som beter sig som en jävla 14-åring? Inte e de jag i alla fall. För om de e NÅN som har velat kommunicera å försöka umgås på ett vuxet sätt, som har bjudit in på fika, som har velat prata FRÅN FÖRSTA BÖRJAN, men alltid fått ett NEKANDE tillbaka, så e de fasicken JAG å INTE den andra parten.
Så, hädanefter kommer jag att ignorera alla idiotiska, elaka, barnsliga sms som dimper ner i min mobil så fort han träffar mig (vet ärligt talat inte va som händer varje gång Oliver blir hämtad, jag kanske spökar i hans huvud fortfarande? hahaha!). Jag kommer inte att svara över huvud taget såvida de inte står nåt jag kan gå på som vuxen människa, så länge han inte e villigt att föra en vuxen konversation me mig så kommer jag att ignorera i form av tystnad. Orkar faktiskt inte längre. Har han personliga problem me mig så får han väl lösa dom eller? Släpp taget en gång för alla! Sluta spela martyr! För SÅ jäkla snäll å lugn e du ta mig fasen inte...de vet jag, har ganska mycket sparat i bagagen så att säga. VÄX UPP FÖR FAN! Lämna mig ifred! Å framför allt, e de nåt du vill säga mig, nåt som tynger ditt hjärta, nåt du vill prata om...så vet du att du kan göra de enbart för att rensa luften.
Ignorans ja. Jag ignorerar ganska många just nu. Telefonsamtal jag inte orkar ta för stunden. Ignorerar att jag har typ 1 dl mjölk kvar hemma för att jag inte ORKAR gå ner till affären igen. Ignorerar dammtussarna på golvet för jag ORKAR inte städa just nu.
Jag kan fan ignorera va jag vill, för att jag själv känner för de. Så e de! Men de e för att jag e ensam nu, utan kids, därför kan jag ignorera sånt jag absolut inte hade ignorerat annars.
Anyway. Orkar faktiskt inte skriva mer nu. Så jag skiter i de!
Härå!
Miss Vasiliki
lördag 15 januari 2011
torsdag 13 januari 2011
Acceptans...kan svida ibland...
Tja...
FAN va jag verkligen INTE tycker om att såra folk...människor som e snälla å goa å bryr sig om mig. Gjorde de igår, gjorde en person otroligt besviken pga hur jag själv känner. Men va fan ska jag göra då? Spela fucking teater eller vadå? MITT liv e förbannat ärligt just nu, måste kunna va ärlig utan att känna de där stinget av dåligt samvete.
Den här personen jag sårade igår har verkligen varit jättegullig varenda gång vi pratat i telefon, har fått 2 kort av honom, å dessutom fick jag 3 röda rosor häromdagen. Har blivit lika glad varje gång! Jag vet inte om jag väckt känslor hos honom som jag inte borde göra, jag vet att han tycker väldigt mycket om mig vilket han även har sagt till mig flera gånger. Jag vet dessutom att många faller som furor för mig eftersom jag e som jag e, HUR dom ser mig kan jag tyvärr inte svara på, eller VAD de e som e så fantastiskt me mig kan jag inte heller svara på, men att de kan va lätt för vissa att falla pladask för mig, DE e ett faktum.
Jag tog i alla fall modet till mig å messade den här personen, efter att han själv hade messat mig så klart där han skriver att de kanske kan va HAN som läker mina sår i mitt hjärta...ack så fel man kan ta vissa saker ibland...eller kanske ta nåt förgivet? Inte vet jag, kan inte svara för hur andra tänker. Men i alla fall, jag tog modet till mig å svarade att tyvärr så e de inte honom mitt lilla hjärta slår för, att jag tycker om honom men inte på "det" sättet, å att de tyvärr inte e han som kommer att läka mina sår... Mådde INTE speciellt bra efter att jag förklarat. Men de e ju sant? Jag ljög ju inte...vill inte att nån ska gå omkring å hoppas på nåt som eventuellt aldrig kommer att ske, snacka om "playa" nån eller?
Nej...jag måste hitta mig själv först, måste finna MIG SJÄLV å va jag vill innan jag kan låta nån komma in i mitt liv. Dom jag vill ha i mitt liv, dom finns där, å de e bara dom jag behöver för att må bra. Vill verkligen vara själv nu, va singel, ta hand om mig själv på bästa sätt, fokusera på att må bra SJÄLV å inte TILLSAMMANS me nån. Vill inte, tänker inte över huvudtaget ens påbörja nåt som lutar åt vare sig ett förhållande eller dating, no fucking way honey! Nä, de verkligen på mina villkor nu, mår bra som singel, vill vara singel. Men OM de en dag dyker upp nån där jag kan känna nåt för, då får jag ta de då, ingen aning om när den dagen kommer, för visst kommer de att ske, men fy fasen va jag kommer att lägga ribban högt... oj oj oj, blir INTE lätt för den personen att bevisa för mig att JAG gör rätt i att välja just honom.
Sånt e livet. Kan inte göra alla till lags enbart för att göra dom nöjda å glada å skita i mig själv. Tyvärr. Jag vet va de innebär att bli bränd, de gör så in i helvetes jävla ont, men som sagt, sånt e livet.
Å jag tänker på mig själv å mitt välbefinnande. That´s THAT!
FAN va jag verkligen INTE tycker om att såra folk...människor som e snälla å goa å bryr sig om mig. Gjorde de igår, gjorde en person otroligt besviken pga hur jag själv känner. Men va fan ska jag göra då? Spela fucking teater eller vadå? MITT liv e förbannat ärligt just nu, måste kunna va ärlig utan att känna de där stinget av dåligt samvete.
Den här personen jag sårade igår har verkligen varit jättegullig varenda gång vi pratat i telefon, har fått 2 kort av honom, å dessutom fick jag 3 röda rosor häromdagen. Har blivit lika glad varje gång! Jag vet inte om jag väckt känslor hos honom som jag inte borde göra, jag vet att han tycker väldigt mycket om mig vilket han även har sagt till mig flera gånger. Jag vet dessutom att många faller som furor för mig eftersom jag e som jag e, HUR dom ser mig kan jag tyvärr inte svara på, eller VAD de e som e så fantastiskt me mig kan jag inte heller svara på, men att de kan va lätt för vissa att falla pladask för mig, DE e ett faktum.
Jag tog i alla fall modet till mig å messade den här personen, efter att han själv hade messat mig så klart där han skriver att de kanske kan va HAN som läker mina sår i mitt hjärta...ack så fel man kan ta vissa saker ibland...eller kanske ta nåt förgivet? Inte vet jag, kan inte svara för hur andra tänker. Men i alla fall, jag tog modet till mig å svarade att tyvärr så e de inte honom mitt lilla hjärta slår för, att jag tycker om honom men inte på "det" sättet, å att de tyvärr inte e han som kommer att läka mina sår... Mådde INTE speciellt bra efter att jag förklarat. Men de e ju sant? Jag ljög ju inte...vill inte att nån ska gå omkring å hoppas på nåt som eventuellt aldrig kommer att ske, snacka om "playa" nån eller?
Nej...jag måste hitta mig själv först, måste finna MIG SJÄLV å va jag vill innan jag kan låta nån komma in i mitt liv. Dom jag vill ha i mitt liv, dom finns där, å de e bara dom jag behöver för att må bra. Vill verkligen vara själv nu, va singel, ta hand om mig själv på bästa sätt, fokusera på att må bra SJÄLV å inte TILLSAMMANS me nån. Vill inte, tänker inte över huvudtaget ens påbörja nåt som lutar åt vare sig ett förhållande eller dating, no fucking way honey! Nä, de verkligen på mina villkor nu, mår bra som singel, vill vara singel. Men OM de en dag dyker upp nån där jag kan känna nåt för, då får jag ta de då, ingen aning om när den dagen kommer, för visst kommer de att ske, men fy fasen va jag kommer att lägga ribban högt... oj oj oj, blir INTE lätt för den personen att bevisa för mig att JAG gör rätt i att välja just honom.
Sånt e livet. Kan inte göra alla till lags enbart för att göra dom nöjda å glada å skita i mig själv. Tyvärr. Jag vet va de innebär att bli bränd, de gör så in i helvetes jävla ont, men som sagt, sånt e livet.
Å jag tänker på mig själv å mitt välbefinnande. That´s THAT!
onsdag 12 januari 2011
ÄNTLIGEN TILLBAX TILL VERKLIGHETEN!!
HEJ allihop!
SOM jag har saknat att blogga! SOM jag har saknat en alldeles alldeles EGEN dator! Å de har jag nu...en alldeles egen dator som bara e MIN, me ett fungerande modem som gör att jag kan komma ut på nätet å göra de jag behöver göra!
OTROOOLIGT härligt!
Fucking love it! Men inte allt har ju gått smidigt till direkt...nej nej... Har mått fruktansvärt dåligt under en period, knappt sovit nånting, la ner träningen helt, har gått som i en bubbla egentligen hela jul å nyårshelgen, även om jag hade de otroooligt jävla kul å mysigt så mådde jag fruktansvärt dåligt. Mycket som spelade in just då, min syster va ju här men stannade bara i 10 dar, annars brukar hon va här i 2-3 veckor eller nåt. Kände att jag inte fick de jag behövde av henne, shit, jag menar, jag träffar ju hennen EN gång per år lixom! Klart som faaaen att jag vill att hon stannar längre så jag får lite siss-time me henne. De jag dock tyckte kändes otrooooooligt skönt va faktiskt sista kvällen då alla barn va på bio å vi satt på Danilo, då öppnade jag mig helt å hållet för henne å berättade om ALLT jag gått igenom å ALLT jag har gjort sen i april då egentligen ett nytt kapitel i mitt liv påbörjades. Hon satt bara å lyssnade...kändes skönt, inga pikar, inga idiotiska kommentarer de flesta brukar ge mig, inget sånt alls, utan bara bra respons. Precis va jag behöver...bra åsikter som e logiska, inga "men SÅÅÅÅ kan du ju inte göra...JAAAG skulle AAAALDRIG göra si eller så" MEN vem faan bryr sig eller? Inte jag i alla fall, jag blir bara värre, slår bakut fullständigt å gör de som redan e galet ÄNNU galnare. Sån e jag!
Å de vet de flesta om... Men min syster va orolig för mig. De fick mig att totalt vända på hur jag såg på mitt liv, å de va inte längesen, exakt nästan 1 vecka sen. De fick mig att i måndags inse va fan de e jag håller på me. De fick mig att inse att jag faktiskt måste ändra på ett ex antal saker för att kunna må bra i själen.
Å de e precis de jag har gjort sen i måndags. Jag har börjat må bra. Kommer att ge detta ett allvarligt försök. Å jag har Jenz som stöttar mig på RIKTIGT, känns tryggt att ha en så underbar vän som honom. Såna vänner växer verkligen inte på träd, vi tar hand om varandra, jag å Jenz. Älskar honom!!
Mmm...mycket har hänt. Både kroppsligt å mentalt. Har haft ont i båda delarna kan man väl säga. Men tiden läker alla sår...sägs de...vet dock inte om såret i hjärtat nånsin kommer att läka. Har blivit så fruktansvärt bränd så många gånger att jag inte vet hur jag själv ska kunna läka mitt öppna sår. Kanske inte vill? Jag kanske VILL ha ont eller? Vem vet...jag vet va medicinen e...VEM medicinen e kanske jag hellre ska uttrycka mig...finns bara EN person i hela jävla universum som skulle kunna göra mitt hjärta helt igen, som skulle kunna få det att slå ordentligt, att sluta göra ont...att läka de onda såret...
Men de får framtiden å ödet visa. Jag vet inte. De jag dock kan säga e att dom som tror att jag syftar på mitt ex... SÅ JÄÄÄVLA FEL NI HAR!
Ville bara va säker på att ni inte tror de...nämligen...hrmmm...
Lägger upp lite nya foton snart!
TJO!
SOM jag har saknat att blogga! SOM jag har saknat en alldeles alldeles EGEN dator! Å de har jag nu...en alldeles egen dator som bara e MIN, me ett fungerande modem som gör att jag kan komma ut på nätet å göra de jag behöver göra!
OTROOOLIGT härligt!
Fucking love it! Men inte allt har ju gått smidigt till direkt...nej nej... Har mått fruktansvärt dåligt under en period, knappt sovit nånting, la ner träningen helt, har gått som i en bubbla egentligen hela jul å nyårshelgen, även om jag hade de otroooligt jävla kul å mysigt så mådde jag fruktansvärt dåligt. Mycket som spelade in just då, min syster va ju här men stannade bara i 10 dar, annars brukar hon va här i 2-3 veckor eller nåt. Kände att jag inte fick de jag behövde av henne, shit, jag menar, jag träffar ju hennen EN gång per år lixom! Klart som faaaen att jag vill att hon stannar längre så jag får lite siss-time me henne. De jag dock tyckte kändes otrooooooligt skönt va faktiskt sista kvällen då alla barn va på bio å vi satt på Danilo, då öppnade jag mig helt å hållet för henne å berättade om ALLT jag gått igenom å ALLT jag har gjort sen i april då egentligen ett nytt kapitel i mitt liv påbörjades. Hon satt bara å lyssnade...kändes skönt, inga pikar, inga idiotiska kommentarer de flesta brukar ge mig, inget sånt alls, utan bara bra respons. Precis va jag behöver...bra åsikter som e logiska, inga "men SÅÅÅÅ kan du ju inte göra...JAAAG skulle AAAALDRIG göra si eller så" MEN vem faan bryr sig eller? Inte jag i alla fall, jag blir bara värre, slår bakut fullständigt å gör de som redan e galet ÄNNU galnare. Sån e jag!
Å de vet de flesta om... Men min syster va orolig för mig. De fick mig att totalt vända på hur jag såg på mitt liv, å de va inte längesen, exakt nästan 1 vecka sen. De fick mig att i måndags inse va fan de e jag håller på me. De fick mig att inse att jag faktiskt måste ändra på ett ex antal saker för att kunna må bra i själen.
Å de e precis de jag har gjort sen i måndags. Jag har börjat må bra. Kommer att ge detta ett allvarligt försök. Å jag har Jenz som stöttar mig på RIKTIGT, känns tryggt att ha en så underbar vän som honom. Såna vänner växer verkligen inte på träd, vi tar hand om varandra, jag å Jenz. Älskar honom!!
Mmm...mycket har hänt. Både kroppsligt å mentalt. Har haft ont i båda delarna kan man väl säga. Men tiden läker alla sår...sägs de...vet dock inte om såret i hjärtat nånsin kommer att läka. Har blivit så fruktansvärt bränd så många gånger att jag inte vet hur jag själv ska kunna läka mitt öppna sår. Kanske inte vill? Jag kanske VILL ha ont eller? Vem vet...jag vet va medicinen e...VEM medicinen e kanske jag hellre ska uttrycka mig...finns bara EN person i hela jävla universum som skulle kunna göra mitt hjärta helt igen, som skulle kunna få det att slå ordentligt, att sluta göra ont...att läka de onda såret...
Men de får framtiden å ödet visa. Jag vet inte. De jag dock kan säga e att dom som tror att jag syftar på mitt ex... SÅ JÄÄÄVLA FEL NI HAR!
Ville bara va säker på att ni inte tror de...nämligen...hrmmm...
Lägger upp lite nya foton snart!
TJO!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)