Blev uppringd av en kompis idag å blev tillfrågad om jag varit inne på mitt ex´s blogg? Jag blev lite paff eftersom jag faktiskt inte hade en aaaaaaning om att han bloggade, så mitt svar blev naturligtvis Nej. Han tyckte i alla fall att jag skulle gå in å läsa, å berättade att han varit inne å läst sen i oktober månad lite då å då å har väl inte alltid tyckt att det stått speciellt sjyssta saker om mig. Speciellt inte som vare sig kvinna (då i form av kränkande inskränkta uttryck) eller som f. d sångerska i bandet Tusen och en Schlager. Dessutom har han tydligen även skrivit en HERRANS massa lögner som inte e rätt nånstans, lögner som antagligen används som ett skydd av nåt slag.
Jag avbröt denna vän ganska snabbt när jag själv kände att jag faktiskt inte orkade höra mer idiotiska saker som mitt ex har skrivit. Visst, de känns att få höra hur förbannat urusel jag tydligen var, vilket förvånar mig nåt drastiskt, för när vi var som bäst i slutet av MIN karriär, då var vi OTROOOLIGT JÄVLA DUKTIGA alla 3. Fick inget annat än bra respons å bra kritik efter vartenda gig...så JA jag blir jätte besviken av att höra att jag blir kallad för både "botoxkärring" (har aldrig botoxat en kroppsdel i hela mitt liv) å "blondinfejkluder" eller va fan de nu va, å dessutom att JAG va orsaken till att vi inte fick gig?? Herre GUD, jag minns ju att de fullkomligt RANN in gig? Eller drömde jag?
De e otroligt lätt att klanka ner på nån man inte tycker om, så otroligt fantastiskt enkelt! Det e otroligt lätt att ta till lögner för att skydda sig själv, de har jag själv gjort ganska många gånger. MEN...jag har lärt mig genom åren, å framför allt under de senaste 7-8-9 månader som passerat, att lögner e de värsta som finns. Kanske därför många har dragit sig tillbaka? Kanske därför många gömmer sig bakom en s.k mur?
Men att vara så fruktansvärt elak...? Att fortsätta älta nåt som e över? Att fortsätta sparka på den som redan ligger ner? Nu pratar jag generellt sett, jag pekar inte nån över huvudtaget.
Tycker bara att de e så fegt att utnyttja sin egen "falska makt" för att trycka ner nån via skriftliga ord när det finns andra sätt att uttrycka sitt hat, nämligen genom att använda sin verbala förmåga, om den nu finns.
Måhända att jag e en fejkblondin, måhända att jag har opererat brösten, måhända att jag kanske en dag botoxar mig för att jag själv vill göra det... Men, gör det mig till en sämre människa? Gör det mig till en mindre värd person? En sämre mamma? Eller? Jag menar...sitter min personlighet i brösten? Eller i mitt ansikte? Eller i mitt blonda hår?
Dom som känner mig vet att så icke e fallet. Å jag e så glad att jag har genuint ärliga människor i mitt liv, personer som inte ser mig som vare sig fejkblond eller som en botoxkärring, eller som ser min personlighet i mina bröst.
Löjligt...så otroligt löjligt...blir så fruktansvärt ledsen när jag får höra sånt där kränkande elakheter.
Kanske att jag får för mig att läsa bloggen nån dag, när jag själv känner att jag e redo, men just nu finner jag INGET intresse i det över huvudtaget. Tänker koncentrera mig på mina studier igen, kom in på ekonomiblocket vilket jag e OTROLIGT stolt över! Kanske inte vissa personer trodde... eller hur va de nu??
Nice life...:)
En video som säger mycket om mig just nu...
Miss Vasiliki
måndag 17 januari 2011
lördag 15 januari 2011
Ignorans...på gott å ont!
Lördag, jag sitter här bänkad framför tv:n å kollar på handbollen! Shit asså va duktiga dom e! Vilket jävla LAG Sverige har elläh? JIIIIISSEES! Ska köpa biljetter till mig å barnen å gå på nån matcher eller några matcher. Vi va ju på fotbollsmatcher i somras/höstas å de uppskattades otrooooligt mycket! Va väldigt billigt oxå, jag som student å barnen för halva priset plus att de e skitkul att gå på matcher me barnen. Får se vilken match de blir, jag hoppas ju på semi eller finalspel, får se, huvudsaken e att de blir NÅN i alla fall.
Igår blev jag riktigt jävla irriterad å besviken å förbannand å alla känslor på samma gång nästan. I börja ignorerade jag fanskapet, men när jag blir kränkt på ett fruktansvärt onödigt sätt, a då blir jag förbannad! Nåt jag verkligen HATAR å avskyr de e när nån har förutfattade meningar å gör dom till sin verklighet utan ifrågasätta själva KÄRNAN till de som hänt. Jag e så förbannat trött på vuxna människor som inte kan föra en vuxen diskussion, som inte ens e villiga att ens FÖRSÖKA ha en vuxen diskussion utan i stället skickar en massa idiotiska, iq-befriade sms där de står en massa irrelevanta, helt tillintetsägande ord som bildar idiotiska meningar som inte ger mig ett fucking skit. DÅ ignorerar jag. Ignorerar genom att skicka tillbaka ett litet "Whatever". Jag e faktiskt inte intresserad att föra en diskussion via sms, om nån har problem me mig så kan personen i fråga faktiskt ringa mig å berätta va de e som e fel. Men att skriva att jag ska "Skita ner mig" å att jag e ett "Sårat ego" å att jag e "14 år"? Eeeeh...oooookeeeej? VEM e de egentligen som har ett sårat ego å som beter sig som en jävla 14-åring? Inte e de jag i alla fall. För om de e NÅN som har velat kommunicera å försöka umgås på ett vuxet sätt, som har bjudit in på fika, som har velat prata FRÅN FÖRSTA BÖRJAN, men alltid fått ett NEKANDE tillbaka, så e de fasicken JAG å INTE den andra parten.
Så, hädanefter kommer jag att ignorera alla idiotiska, elaka, barnsliga sms som dimper ner i min mobil så fort han träffar mig (vet ärligt talat inte va som händer varje gång Oliver blir hämtad, jag kanske spökar i hans huvud fortfarande? hahaha!). Jag kommer inte att svara över huvud taget såvida de inte står nåt jag kan gå på som vuxen människa, så länge han inte e villigt att föra en vuxen konversation me mig så kommer jag att ignorera i form av tystnad. Orkar faktiskt inte längre. Har han personliga problem me mig så får han väl lösa dom eller? Släpp taget en gång för alla! Sluta spela martyr! För SÅ jäkla snäll å lugn e du ta mig fasen inte...de vet jag, har ganska mycket sparat i bagagen så att säga. VÄX UPP FÖR FAN! Lämna mig ifred! Å framför allt, e de nåt du vill säga mig, nåt som tynger ditt hjärta, nåt du vill prata om...så vet du att du kan göra de enbart för att rensa luften.
Ignorans ja. Jag ignorerar ganska många just nu. Telefonsamtal jag inte orkar ta för stunden. Ignorerar att jag har typ 1 dl mjölk kvar hemma för att jag inte ORKAR gå ner till affären igen. Ignorerar dammtussarna på golvet för jag ORKAR inte städa just nu.
Jag kan fan ignorera va jag vill, för att jag själv känner för de. Så e de! Men de e för att jag e ensam nu, utan kids, därför kan jag ignorera sånt jag absolut inte hade ignorerat annars.
Anyway. Orkar faktiskt inte skriva mer nu. Så jag skiter i de!
Härå!
Igår blev jag riktigt jävla irriterad å besviken å förbannand å alla känslor på samma gång nästan. I börja ignorerade jag fanskapet, men när jag blir kränkt på ett fruktansvärt onödigt sätt, a då blir jag förbannad! Nåt jag verkligen HATAR å avskyr de e när nån har förutfattade meningar å gör dom till sin verklighet utan ifrågasätta själva KÄRNAN till de som hänt. Jag e så förbannat trött på vuxna människor som inte kan föra en vuxen diskussion, som inte ens e villiga att ens FÖRSÖKA ha en vuxen diskussion utan i stället skickar en massa idiotiska, iq-befriade sms där de står en massa irrelevanta, helt tillintetsägande ord som bildar idiotiska meningar som inte ger mig ett fucking skit. DÅ ignorerar jag. Ignorerar genom att skicka tillbaka ett litet "Whatever". Jag e faktiskt inte intresserad att föra en diskussion via sms, om nån har problem me mig så kan personen i fråga faktiskt ringa mig å berätta va de e som e fel. Men att skriva att jag ska "Skita ner mig" å att jag e ett "Sårat ego" å att jag e "14 år"? Eeeeh...oooookeeeej? VEM e de egentligen som har ett sårat ego å som beter sig som en jävla 14-åring? Inte e de jag i alla fall. För om de e NÅN som har velat kommunicera å försöka umgås på ett vuxet sätt, som har bjudit in på fika, som har velat prata FRÅN FÖRSTA BÖRJAN, men alltid fått ett NEKANDE tillbaka, så e de fasicken JAG å INTE den andra parten.
Så, hädanefter kommer jag att ignorera alla idiotiska, elaka, barnsliga sms som dimper ner i min mobil så fort han träffar mig (vet ärligt talat inte va som händer varje gång Oliver blir hämtad, jag kanske spökar i hans huvud fortfarande? hahaha!). Jag kommer inte att svara över huvud taget såvida de inte står nåt jag kan gå på som vuxen människa, så länge han inte e villigt att föra en vuxen konversation me mig så kommer jag att ignorera i form av tystnad. Orkar faktiskt inte längre. Har han personliga problem me mig så får han väl lösa dom eller? Släpp taget en gång för alla! Sluta spela martyr! För SÅ jäkla snäll å lugn e du ta mig fasen inte...de vet jag, har ganska mycket sparat i bagagen så att säga. VÄX UPP FÖR FAN! Lämna mig ifred! Å framför allt, e de nåt du vill säga mig, nåt som tynger ditt hjärta, nåt du vill prata om...så vet du att du kan göra de enbart för att rensa luften.
Ignorans ja. Jag ignorerar ganska många just nu. Telefonsamtal jag inte orkar ta för stunden. Ignorerar att jag har typ 1 dl mjölk kvar hemma för att jag inte ORKAR gå ner till affären igen. Ignorerar dammtussarna på golvet för jag ORKAR inte städa just nu.
Jag kan fan ignorera va jag vill, för att jag själv känner för de. Så e de! Men de e för att jag e ensam nu, utan kids, därför kan jag ignorera sånt jag absolut inte hade ignorerat annars.
Anyway. Orkar faktiskt inte skriva mer nu. Så jag skiter i de!
Härå!
torsdag 13 januari 2011
Acceptans...kan svida ibland...
Tja...
FAN va jag verkligen INTE tycker om att såra folk...människor som e snälla å goa å bryr sig om mig. Gjorde de igår, gjorde en person otroligt besviken pga hur jag själv känner. Men va fan ska jag göra då? Spela fucking teater eller vadå? MITT liv e förbannat ärligt just nu, måste kunna va ärlig utan att känna de där stinget av dåligt samvete.
Den här personen jag sårade igår har verkligen varit jättegullig varenda gång vi pratat i telefon, har fått 2 kort av honom, å dessutom fick jag 3 röda rosor häromdagen. Har blivit lika glad varje gång! Jag vet inte om jag väckt känslor hos honom som jag inte borde göra, jag vet att han tycker väldigt mycket om mig vilket han även har sagt till mig flera gånger. Jag vet dessutom att många faller som furor för mig eftersom jag e som jag e, HUR dom ser mig kan jag tyvärr inte svara på, eller VAD de e som e så fantastiskt me mig kan jag inte heller svara på, men att de kan va lätt för vissa att falla pladask för mig, DE e ett faktum.
Jag tog i alla fall modet till mig å messade den här personen, efter att han själv hade messat mig så klart där han skriver att de kanske kan va HAN som läker mina sår i mitt hjärta...ack så fel man kan ta vissa saker ibland...eller kanske ta nåt förgivet? Inte vet jag, kan inte svara för hur andra tänker. Men i alla fall, jag tog modet till mig å svarade att tyvärr så e de inte honom mitt lilla hjärta slår för, att jag tycker om honom men inte på "det" sättet, å att de tyvärr inte e han som kommer att läka mina sår... Mådde INTE speciellt bra efter att jag förklarat. Men de e ju sant? Jag ljög ju inte...vill inte att nån ska gå omkring å hoppas på nåt som eventuellt aldrig kommer att ske, snacka om "playa" nån eller?
Nej...jag måste hitta mig själv först, måste finna MIG SJÄLV å va jag vill innan jag kan låta nån komma in i mitt liv. Dom jag vill ha i mitt liv, dom finns där, å de e bara dom jag behöver för att må bra. Vill verkligen vara själv nu, va singel, ta hand om mig själv på bästa sätt, fokusera på att må bra SJÄLV å inte TILLSAMMANS me nån. Vill inte, tänker inte över huvudtaget ens påbörja nåt som lutar åt vare sig ett förhållande eller dating, no fucking way honey! Nä, de verkligen på mina villkor nu, mår bra som singel, vill vara singel. Men OM de en dag dyker upp nån där jag kan känna nåt för, då får jag ta de då, ingen aning om när den dagen kommer, för visst kommer de att ske, men fy fasen va jag kommer att lägga ribban högt... oj oj oj, blir INTE lätt för den personen att bevisa för mig att JAG gör rätt i att välja just honom.
Sånt e livet. Kan inte göra alla till lags enbart för att göra dom nöjda å glada å skita i mig själv. Tyvärr. Jag vet va de innebär att bli bränd, de gör så in i helvetes jävla ont, men som sagt, sånt e livet.
Å jag tänker på mig själv å mitt välbefinnande. That´s THAT!
FAN va jag verkligen INTE tycker om att såra folk...människor som e snälla å goa å bryr sig om mig. Gjorde de igår, gjorde en person otroligt besviken pga hur jag själv känner. Men va fan ska jag göra då? Spela fucking teater eller vadå? MITT liv e förbannat ärligt just nu, måste kunna va ärlig utan att känna de där stinget av dåligt samvete.
Den här personen jag sårade igår har verkligen varit jättegullig varenda gång vi pratat i telefon, har fått 2 kort av honom, å dessutom fick jag 3 röda rosor häromdagen. Har blivit lika glad varje gång! Jag vet inte om jag väckt känslor hos honom som jag inte borde göra, jag vet att han tycker väldigt mycket om mig vilket han även har sagt till mig flera gånger. Jag vet dessutom att många faller som furor för mig eftersom jag e som jag e, HUR dom ser mig kan jag tyvärr inte svara på, eller VAD de e som e så fantastiskt me mig kan jag inte heller svara på, men att de kan va lätt för vissa att falla pladask för mig, DE e ett faktum.
Jag tog i alla fall modet till mig å messade den här personen, efter att han själv hade messat mig så klart där han skriver att de kanske kan va HAN som läker mina sår i mitt hjärta...ack så fel man kan ta vissa saker ibland...eller kanske ta nåt förgivet? Inte vet jag, kan inte svara för hur andra tänker. Men i alla fall, jag tog modet till mig å svarade att tyvärr så e de inte honom mitt lilla hjärta slår för, att jag tycker om honom men inte på "det" sättet, å att de tyvärr inte e han som kommer att läka mina sår... Mådde INTE speciellt bra efter att jag förklarat. Men de e ju sant? Jag ljög ju inte...vill inte att nån ska gå omkring å hoppas på nåt som eventuellt aldrig kommer att ske, snacka om "playa" nån eller?
Nej...jag måste hitta mig själv först, måste finna MIG SJÄLV å va jag vill innan jag kan låta nån komma in i mitt liv. Dom jag vill ha i mitt liv, dom finns där, å de e bara dom jag behöver för att må bra. Vill verkligen vara själv nu, va singel, ta hand om mig själv på bästa sätt, fokusera på att må bra SJÄLV å inte TILLSAMMANS me nån. Vill inte, tänker inte över huvudtaget ens påbörja nåt som lutar åt vare sig ett förhållande eller dating, no fucking way honey! Nä, de verkligen på mina villkor nu, mår bra som singel, vill vara singel. Men OM de en dag dyker upp nån där jag kan känna nåt för, då får jag ta de då, ingen aning om när den dagen kommer, för visst kommer de att ske, men fy fasen va jag kommer att lägga ribban högt... oj oj oj, blir INTE lätt för den personen att bevisa för mig att JAG gör rätt i att välja just honom.
Sånt e livet. Kan inte göra alla till lags enbart för att göra dom nöjda å glada å skita i mig själv. Tyvärr. Jag vet va de innebär att bli bränd, de gör så in i helvetes jävla ont, men som sagt, sånt e livet.
Å jag tänker på mig själv å mitt välbefinnande. That´s THAT!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)