vinter å kräksjuka...fy fan!

Helvete va kallt de e ute nu, så att de biter i kinder å i händer å hela kroppen huttrar å skakar. Kan de va så att vintern börjar komma sakta men säkert? Eller? Men de e ju inte så konstigt i så fall, jag menar de e ju trots allt snart mitten på november...lixom... skit samma! Kräksjukan har blossat upp oxå, JAG mår fortfarande bra tack å lov, men personer i min närhet har ju inte haft samma tur...känns som om den kommer bita sig fast i mig me, nån gång. Håller tummarna att jag klarar mig ytterligare ett år, men va fasen, spyr jag så spyr jag, inte mer me de!

min familj!!

Anyway, har två praktikanter på jobbet nu, 16 år gamla, å jag e HELT säker på att dom kommer från en annan planet om jag ska va helt ärlig. Asså, va fan? Seriöst, när jag själv va 16 år så gick jag först till skolan på morronen för att sen gå raka vägen till min mammas frisörsalong å jobbade arslet av mig tills de va dags att gå hem. Dessa två förbannade zombies gör INGENTING, NADA, NOTHING! Dom står där som om dom va fastklistrade i golvet me en tom blick å stirrar rakt fram, när dom väl rör på sig så går dom inte i slowmotion, nej nej, de e slowmotion x 200 eller nåt. Va går dom på egentligen? Valium? Morfin? Eller e de så att dom inte förstår va de e jag säger till dom? Ändå förklarar jag väldigt tydligt å väl va de e dom behöver göra för att allt ska fungera både i köket å ute i disken. De enda dom hittills har åstadkommit e att sinka oss andra å sätta stopp för produktionen, ååååååååhhhh så irriterad jag e på dom lata små snorvalparna. Jag vet va de kan bero på, jo, det beror på att dagens ungdom vet hur dom ska röra på fingrarna när det gäller tangentbord, hur dom ska hantera både data å tv-spel, å sitta vid facebook 24 timmar om dygnet. Resten skiter dom i, för de e dom inte vana vid, dom e inte vana vid att röra på sig på jobbet eller i skolan, dom e inte vana vid att kanske få tillsägelse när det gäller att jobba, dom e bara vana vid att gå till plugget, hem från plugget, sätta sig vid datorn, få allt serverat å för att inte glömma KOMPISARNA! Fuck off säger jag bara...å jag får höra att jag e för "öppen" mot mina barn å att dom får ta för mycket ansvar själva...

...eeeeehhh, ska vi se här, de jag gör e att faktiskt tala om för dom hur verkligheten ser ut, att man inte kan få allting serverat på ett silverfat livet ut. Jag talar om för dom att ta eget ansvar för de dom klarar AV, å de i sin tur innebär att ansvaret jag ger dom e att gå till å från skolan själva, hänga upp sina kläder när dom kommer hem, INTE sätta på datorn, göra sig ett mellanmål, lägga smutstvätt i korgen, plocka undan efter sig å städa SITT rum. Ber dom även att tömma diskmaskinen å sen sätta i den smutsiga disken. Lite av vad dom faktiskt KAN göra själva, e ju inga bäbisar vi pratar om utan stora barn på 12 å 7½ år gamla utan funktionshinder. Nä, Satan i gatan, mina kids tänker jag INTE skämma bort på de sättet, aldrig! Curlingmorsa? Nä...tror inte de... Va fasen, jag hade verkligen ingen lätt uppväxt, jäkligt mycket motgångar, men jag fixade de! Å jag lever! Å jobbar! Å tar ansvar för mig själv å mina barn å dom jag har närmast. Usch för små brats...inte deras fel trots allt, men jag tycker synd om dom faktiskt. Kan bara önska dom lycka till!

Har ju varit Halloween osså...!!

Så här snygg pirat va min älskling!!

Så vacker...!

Lite foton från helgen som va! (De kommer fler...inte lagt upp dom ännu bara...)

förfäääääst!!

Agnes å jag

Agnes å jag igen...gladare!

The radical 3!!

Linda å Putte i lördags!

HAHAHAHAHAAAA!!

sicken HÄLG!!

Go kväll!

Måndag, jobb igen, känns som om helgen har gått alltför fort asså...knepigt egentligen på nåt sätt, jag menar vardagarna går JÄTTE fort, veckan bara flyger iväg, förstår lixom inte var fasen dagarna tar vägen? Fruktansvärt trött på torsdagar, precis som om kroppen ställer in sig på att de snart e fredag, sista arbetsdagen, går nästan som i koma...typ... Å så kommer då fredagen!! Ja...då blir jag plötsligt PIGG igen! Oavsett om barnen e borta eller hemma, så blir jag konstigt nog pigg? Anyway, har ju förstått att de e så jag funkar, spelar lixom ingen roll hur jävla trött jag e på torsdagar, på fredagar e jag pigg i alla fall.

Anyway, i fredags så slutade Mattias på jobbet, jättetrist, konstig stämning...lite irritation från någras håll, lite onödiga kommentarer som föll från mångas håll inklusive mig själv, men de va ju inget som inte reddes ut tack å lov. Skit samma, vi hade en liten avslutning för honom me tårta å grejer för att i slutet på dagen, d v s efter allt va klart, avslutas me var sin öl. Sen va de bara att säga Tack å hej, kramas å önska lycka till för att efter de åka hem, duscha, fixa sig å dra iväg för att träffa älsklingen å polare för en ANNAN tillställning dock inte lika "ledsam". Men jävlar i min lilla låda så kul jag hade, trodde helt ärligt ett tag att jag skulle skratta ihjäl mig, fick kramp i magen asså, men de va de allt värt! Lördagen skulle jag på ett födelsedagskalas, men en massa annat kom emellan...tyvärr...men den avslutades i vilket fall som helst på en biljardhall där ett band vars ena medlem jag e jättenära! SÅÅÅÅ kul de va att dom va där å spelade! Å inte bara de...den kvällen va nog en av dom roligaste, mest galna å helt hysteriska kvällar jag NÅNSIN varit me om, fast på ett bra sätt. Om jag skrattade i fredags så va de INGET emot va jag gjorde i lördags...shit pommfritt säger jag bara...jo tack!!

Har insett att jag nog alltid kommer att va vild å galen, å de känns bra att få va de ibland, bara släppa loss, göra de jag känner för just NU, fan ska jag hålla tillbax för lixom? Mår bra när jag e mig själv utan att nån idiot ska behöva tycka att jag e för MYCKET så att säga, å de har jag inte nu, både B å mina vänner (både gamla å nya) tar mig för den jag e å vet hur jag funkar. Därför e de så enkelt, inga konstiga miner, inga kommentarer, utan de e bara "GUUUUUUD jag tror jag skrattar ihjäääl miiiiiiiig - kommentarer" just för att de faktiskt BLIR kul när jag å vissa andra kommer igång me vårt. Men självklart e de ju inte alltid vilt å galet, vi e ju faktiskt vuxna människor allihop, men ibland så...! Å de känns jävligt skönt ska jag säga!!

Igår va jag å B å åt på en Thailändsk restaurang, sååååå mysigt! Satt å pratade, satt tysta, njöt av både maten å av varandras sällskap...å de va bara kärlek...så underbart underbart mysigt å bara så perfekt. Sen fick vi för oss att gå på bio, å de gjorde vi! Spontanitet, de e ju de jag säger juh! Så jag lever när jag e ledig å bara behöver tänka på mig själv å mitt Hjärta å inte nån annan. Sen gick vi hem, myste ner oss i soffan, glodde på dumburken i nån timme å sen i SÄNG! Sov som en stock...hann knappt somna förrän larmet på mobilen gick igång å jag trodde ta mig fan att de va söndag, visste inte va som hände...tills jag insåg att de e ju för fan MÅNDAG! ooooh yeeeeaaaahhh...skitkul typ...

Härå!!

fucking dööööd...!!

Shit i helsicke så trött jag e...inte behöver jag ett GYM att gå till i alla fall, inte me de jobbet jag har...inte så att jag sitter still direkt, om jag skulle få frågan Hur mycket jag rör mig på jobbet på en skala mellan 1-10 så hade mitt svar varit ÖVER 10, å nu skojar jag fasicken inte. Mmmmm, på torsdagar känns de allt...å jag längtar till helgen, tänker flytta in till B å hans säng tror jag, fylla på skålarna me vatten å mat till mina kissar, titta till dom på lördag för att sen fly fältet igen å bara myyyyysaaaaaa till förbannelse!! För e de NÅN jag kan mysa me, på riktigt...så e de min underbaraste B...å jag tänker "Carpe Diem" eftersom jag aldrig vet va som händer, vem fasen vet de egentligen då? Har de bra nu, precis som jag vill ha de, MIN lägenhet, MINA barn, MITT jobb, MIN finaste pojkvän...å allt klaffar lixom! Barnen fullständigt älskar B, han e underbar me dom, lugn till förbannelse, ärlig in i själen, å de som känns bäst e att vi faktiskt (ÄN så länge) har våra egna lilla krypin å har våra egna liv bredvid de vi har ihop. Känns bra... men som sagt Carpe Diem...fånga dagen!

Å en sak...som jag faktiskt har sagt å nåt jag står för å alltid kommer att säga å stå för...e:

"The fucking size DO matter..." sen att många inte håller me mig skiter jag i, för dom har inte förstått eller upplevt eller har varit där...men JAG vet...å de bästa e ju när de e nån man faktiskt har i sitt hjärta. Typ nästan som en STJÄRNVINST!! haha!!

So long!

Min älskade familj...