Lyckoruset kom...till slut!

Regn...igen! Men vet ni vad? De gör ingenting! Vet ni varför de inte gör nånting? För att igår, efter en väldigt försen uppgång (hade en tid att passa...) å en tidig morrontur in till stan under tystnad, å en tidig tillbakaresa hem med HÖG musik i bilen, så kom jag hem, satte på mig powerwalkvänliga kläder, Lady Gaga i lurarna, solen i ansiktet, för de va soligt igår, å...UT! Efter ett tag kom den där känslan, den känslan som fick mig att le, känslan jag inte känt på så många år, känslan som jag väntat på å aldrig trodde skulle komma, känslan av LYCKA! Ja, jag kände mig verkligen genuint lycklig när jag småjoggade, jag log för mig själv, kände att de där leendet just då kom från hjärtat, ett äkta leende. Jag stannade, precis vid hästhagen som jag brukar ha till vänster om mig å bilarna till höger...där stod jag...å va tvungen att göra nåt åt alla mina lyckokänslor. Så jag sträckte upp armarna i luften, sög in så mycket luft å syre jag kunde fylla lungorna med, å fick till ett sånt riktigt Ronja Rövardotter-skrik som hon brukade få ur sig varje vår. Sket verkligen i att jag skrämde hästar, sket i att de antagligen va nån i närheten som undrade va jag var för nån jävla galning, för det va precis så jag kände för att uttrycka å förmedla min lycka. En underbar känsla de där...LYCKA! Ja, jag e lycklig...äntligen!

Gårdagen bjöd på en hel del måste jag säga. Bl a en fantastisk motorcykeltur som fick min lycka att bli snäppet lyckligare, adrenalinet som pumpade ut i ådrorna på mig när han gasade på, fy faaaan vilken känsla! Genererade visserligen i en förkylning, tänkte ju inte på att sätta på mig lite varmare kläder...men grejen e att jag faktiskt inte bryr mig om de! För jag e ju LYCKLIG! Å när jag e lycklig så blir andra lyckliga, när jag mår bra så mår så många andra bra, visst finns det bekymmer runt omkring mig, absolut, men om jag bara går in i det jag åtar mig med positivitet så ordnar det sig. Jag tror stenhårt på den här attraktionslagen, att när man e mottaglig för nånting så kommer de naturligt till en, jag tror på det, sluta leta, sluta oroa dig för småsaker. Släpp skiten så kommer det till dig, heeeeeelt jävla säker på att de faktiskt e så!

Mycket har hänt, å mycket mer kommer att ske. Har själv kommit till insikt med många saker, bl a att jag måste se till mina barns bästa, för det kommer jag alltid att göra så länge dom inte kan ta ansvar för "vuxensaker" själva. Vidta åtgärder tror jag det kallas för faktiskt...ja, ett litet dumt skämt... Men så e de, jag kommer att vidta åtgärder pga många saker, för mina barn e mitt allt, utan dom så går jag under, jag dör, å jag kommer att se till att dom får en trygg uppväxt å en trygg tillvaro så länge allt e så turbulent som de e just nu. Som vuxen så måste man lägga sig själv åt sidan när de kommer till barnen, man måste tänka på barnens bästa å inte hur ens egna liv ser ut just nu å tvinga barnen in i de livet utan att tänka på konsekvenserna som kan va förrädiska många gånger. Släpp din jävla egoism nu...å tänk på vad som e bäst för din son! Å dessutom...om du nu läser detta....så får jag fortfarande reda på saker som du ber S "dölja" för mig...sååå löjligt...va e du rädd för egentligen? Tror du att jag fortfarande e kvar å stampar på samma jävla punkt eller? Jag har gått vidare, fatta de en gång för alla, jag mår bra nu, jag e lycklig nu, har funnit min trygga punkt i mig själv, rår om mig själv, jag bryr mig verkligen inte om allt de där som du ber S hålla tyst om för de kommer hon aldrig att göra ändå. Å inte O heller...så att du vet de...å tilliten till dig blir mindre å mindre när de gäller barnen. Skärp dig! Fan, patetiskt ju! Så in i helvete jävla patetiskt! Tycker synd om dig...på riktigt...du behöver nån å prata med å då menar jag inte personen du trånar efter varje dag, utan jag pratar om proffessionell hjälp. Nån som kan få dig att förstå va faaan de e du sysslar med, varför du gör som du gör, å säger de du säger. Snälla...sök hjälp! Blir fan rädd asså...

That´s fucking life! de blir inte alltid som man tänkt sig! De vänder fortare än man tror vissa gånger...

Manlig gen?

Finns det en Manlig Gen? Nåt med män som e genetiskt? Finns de verkligen de? Jag menar, jag som kvinna, som Anna Vasiliki Larsson vet hur jag som kvinna funkar, å jag funkar som JAG funkar. Det innebär att om jag säger nåt till en person jag på nåt sätt tycker om så MENAR jag det. Det i sin tur innebär att om den här personen kontaktar mig via sms eller telefonsamtal så bekräftar jag att jag tycker om personen i fråga genom att S V A R A  på sms:en eller samtalet. MEN! Om de nu e så att jag under tidens gång kanske fått en baktanke, en annan uppfattning om personen jag från första början tyckte om, ja, då SÄGER jag detta... Då förklarar jag att de kanske inte funkar, eller att de inte klaffar eller va faaan som helst!

Men..att bara dissa, ignorera, det finns inte i min värld. Jag skulle aldrig få för mig att göra det. För att jag e en kvinna med såpass mycket pondus å självförtroende att jag skulle kunna stå för det jag säger å inte bara skita i å ge en förklaring till VARFÖR jag dissar å ignorerar. Därför tror jag att män, generellt sett, har en gen i sig som får dom att skita i att ge en förklaring till varför dom ignorerar. Jag tror att de finns en gen i män som får dom att fly fältet när de blir för jobbigt, att inte kunna ta itu med det som e jobbigt. "Bättre fly än illa fläkta"  heter de ju... Å ta mig FAAAN va rätt de e...

Så vad gör man? Fuck off! Jävla män...eller? E de så? Den man som kan motbevisa allt detta, den man kommer jag att dyrka i hela mitt fucking jävla liv.

SÅ!! DU, mannen som kan motbevisa den sjuka genen, gör det. Jag e här. Villig att utmana DIG!

V Ä R M E !!

S O L !  V Ä R M E !

Sommar? Eller? Vågar man verkligen tro att sommaren e här nu? Eller? Nä...skulle inte tro de faktiskt. Så e de ju varje jävla år! Värmen kommer å....värmen sticker fortare än kvickt. Men man vet ju aldrig egentligen, får väl hålla den positiva andan uppe helt enkelt å njuta av värmen när den väl e här, som idag t e x.

Tog min vanliga powerwalk förut, Gud så skönt de va! De e så skönt å bara på nåt sätt GÅ av sig all negativ energi som sitter som en blodsugande igel överallt i hela kroppen, så skönt att lyssna på bra musik å bara känna hur den negativa energin rinner av en tillsammans med svetten. Så skönt...jag menar, de tankar som annars sitter kvar i flera timmar som jag annars grubblar över å vänder å vrider utan att hitta en lösning, samma tankar rinner oxå av mig när jag e ute å promenerar. Samtidigt som jag får motion så klart! E på tiden nu faktiskt, tillsammans med vikten som rasade så försvann även musklerna som jag hade tidigare, måste försöka bygga upp mig själv igen. Både mentalt å kroppsligt. De kommer...sakta men säkert...de kommer.

Musik ja...va skulle jag vara utan den? Även om jag kanske aldrig mer kommer att få stå på en scen så finns musiken hos mig, i mig, med mig. Jag kommer alltid att sjunga, alltid! Även om det inte e proffessionellt så kommer jag alltid att sjunga...de e ju mitt liv? Känns surt att inte få göra det jag älskar längre...e så ledsen över det...så ledsen! snälla, snälla...låt mig få sjunga igen, låt mig få känna energin i kroppen, låt mig få ta publiken med storm igen, låt mig få brinna för det jag gör, låt mig få göra det jag älskar...nämligen SJUNGA!! Jag vill sjunga... Kanske måste släppa det? Just tanken? Verklighet mina vänner, verkligheten e inte alltid den man tror att den e. Hjärnan ställer till det för en många gånger, tankarna bildar sig en egen verklighet som oftast e fel. Anyway...

Väntar på ett telefonsamtal som inte har kommit ännu, å de gör mig SÅ FUCKING JÄVLA IRRIFUCKINGTERAD!! Behöver jag säga mer? Nä...

Ses!