Verkligheten e verkligen...verklig...

Ibland funderar jag på de här med verkligheten. Just hur fascinerande de e att hjärnan skapar sin egen verklighet som många många gånger kan ge fel signaler, den skapar en alldeles egen liten fantasivärld helt enkelt. Många gånger så tror man att den fantasivärld som hjärnan har skapat, e verklig, att de faktiskt ÄR så de e, även om de man anser sig vara rätt, e fel... Jag syftar på fantasier man skapar för sig själv, att si å så e de, "jag VET att de e så, jag VET att...bla bla bla" osv, eller när en obefintlig tanke sätter sig fast å blir starkare å starkare så man till slut liksom bara håller på å bli galen av att just den sjuka tanken man inte brydde sig om tidigare, har blivit nån sorts verklighet?

Jag tror nämligen att de e så alla svartsjuka människor fungerar. I deras sjuka lilla hjärna så skapar dom sig en verklighet som för DOM stämmer, men som i realiteteten inte alls stämmer. Jag har varit med om svartsjuka...jag VET hur det känns att inte kunna slappna av riktigt tillsammans med vänner utan min partners närvaro, jag vet exakt... Grejen e, som faktiskt inte många vet om, att en svartsjuk partner som kväver en, kan driva en till otrohet. En svartsjuk partner som inte kan lita på en, som går i ens mobil, som skickar 25 sms under en kväll när man e ute med vänner, en partner som dricker sig skitfull för att man e ute med vänner...e ingen okej partner...den partnern lever i en falsk verklighet där hjärnan skapat en fantasivärld med olika små bilder som flashar förbi gång på gång på gång. Jo, jag vet hur de känns att känna sig kvävd av sin partner. Känner fortfarande blickarna dan efter, hör fortfarande kommentarerna... En partner som misshandlar en...e ingen okej partner.

Jo...jag vet hur även de känns...å har de gått så långt som till misshandel så finns de ingen återvändo. De finns inget kvar, ett sånt övertramp som begås just då, den gränsen som överträds just då, e oförlåtligt. Jag har fortfarande efter så lång tid inte kunnat bearbeta det som hände, såren i själen finns fortfarande kvar å kommer antagligen alltid att finnas där. För detta va en person som jag då älskade, en person som va min trygga punkt, en person som jag litade helt å fullt på. När den här personen gjorde mig så illa just den dagen, just det året, just den stunden...så visste jag att de va början på slutet...å slutet kom, till slut. Men man finner ju alltid en ny kärlek? De har ju funnits många fina stunder efter all misär oxå så klart!

Verklighet... Ja, de va min verklighet, å jag lever i min verklighet idag oxå. Jag tror jag har ett ganska bra hum om vad som e rätt å fel i dagens läge, känner mig trygg me mig själv å i mig själv. Men jag kommer antagligen ALDRIG att kunna lita på en man igen, inte efter allt jag har gått igenom...

DE e min verklighet!


Här nedan försöker jag beskriva hur de kan kännas när allt bara e svart...när man inte orkar längre, när hoppet nästan e slut...

Det svarta

Kan du förstå

Kan du förstå
Hur det känns
När marken gungar
När rädslan får makten

När luften tar slut
Kan du förstå

Kan du förstå
Hur det känns
När maktlösheten krossar allt

När tårarna kommer
När skriken ekar

Kan du förstå

Kan du förstå
Hur det känns

Vilken daaaag!!

E heeeelt slut! Slutkörd, utpumpad, ingen energi kvar för fem öre....vilken dag...!

NU e första gången på hela dan, förutom 30 minuter i morse, en stund på bussen å en snabbfika me Åsa, som jag faktiskt sitter ner. Herre Jösses... Spring, spring, spring, stressat som en jävla galning har jag gjort hela dan. 

Igår kväll, när tvättmaskinen va installerad så inser jag att de e nåt fel på åbäket, nåt förbannat fel va de allt eftersom den för de första hoppade över en massa program, sen ville den inte tömma ur vattnet å den ville definitivt inte centrifugera kläderna. Så jag lät dessa ligga kvar igår med hoppet om att "nåt händer i alla fall". Hmmm..a eller huur? När jag vaknade på soffan i morse å gick in i badrummet så ser jag att den fortfarande va igång!?! Jeeeeeesus! Vrider om den gamla vridmanicken från 1800-talet å låter den gå om en tvätt IGEN. Gör allt som ska göras på morronen med barnen, lämnar dom, promenerar hem, å väl hemma så ser jag att den FORTFARANDE va igång... A ja, skit samma. Duschar, sätter på mig kläder, gör mig i ordning för mötet på instansen med uniformsklädd personal, stressar dit, stressar in till stan efteråt, stressar iväg hem för att lämna grejer å nycklar till Stephanie, å väl hemma...så ser jag att kläderna FORTFARANDE E IGÅNG? Då förstod jag att nåt inte stod rätt till...clever woman, eller vadå? Iväg till dagis där dom har vernissage, Oliver visar mig runt, lekte lite, men va tvugna att åka hem för att klockan blev mycket. Springer iväg till ica å handlar middag för de har jag inte hunnit laga idag. Kommer hem... Å maskinen e fortfarande igång... Inser att den e trasig den me...en maskin som jag köpte igår! Skit samma. Katterna...att jag inte ströp dom... De låg sand över hela golvet, gråa kattspår överallt, skit, bajs, trodde jag skulle dö...av trötthet... Inget annat å göra än att börja skura golvet, på KNÄ med en skurtrasa eftersom jag inte har införskaffat en golvmopp, vill inte göra onödiga inköp just nu. Golvet tvättat, MIDDAG...barnen e ju HUUNGRIGA dom stackarna. Häller upp min tionde mugg kaffe, tar min tionde cigg, andas, går in, fixar fiskbullar med potatismos, göder ungarna, fortsätter med badrummet. Orkar liksom inte...fan...vill inte...vill bort, bort ifrån detta!!

Ringer nåt nummer jag fick av tvättmaskinkillen. Blir uppringd. Skäller ut personen i andra änden å säger att jag vill slänga skiten å få pengarna tillbaka, vill fan inte byta ut min trasiga maskin mot ännu en jävla maskin som inte kan tvätta min tvätt? Ska jag behöva köpa nya kläder till barnen för att maskinen e paj? Blir lovad en ny...yeah fucking right... Hmm, får la se om han ringer i morron eller? Anyway, ska få tvätta hos grannen, i alla fall EN tvätt!

Nu ska jag natta sonen...han e trött...

Ännu en morgon...

Hade väldigt svårt att somna igår måste jag erkänna. Efter att underbara Tony varit här å hjälpt mig med min tvättmaskin så försökte jag sätta mig ner å slappna av, försöka fokusera på nåt annat än just den negativa incident som inträffade tidigare på kvällen. Försökte se inåt, få lite meditationstid å verkligen se MIN verklighet å inte inkräkta i nån annans domän. För första gången på väldigt länge så infann sig inte den känslan, de gick ta mig fasen inte att hitta fokus!! Så jag gjorde tvärtom i stället, sket i de å lät mina negativa tankar ta över, tyvärr. Men de va nog nödvändigt tror jag. Ibland så behöver jag även negativa tankar som kan hjälpa mig att att lägga fokus på de som FAKTISKT e positivt! De lyckades...till slut...nån gång vid 4 eller så, å då var jag så mentalt slut att jag slocknade i soffan. Upp kl 06:20, blir nog en härligt lång dag idag, men så e de ibland! Inget att göra nåt åt!

Jag förvånas av vissa personers inskränkhet. Med de menar jag att det finns så många som tar vissa saker så fel... Jag tänker faktiskt ta BLOGG som exempel. En blogg e en "digital" dagbok som man publicerar på internet så att dom som e intresserade kan läsa vad de e man skriver.

En blogg används just på internet för att dom som e intresserade faktiskt ska kunna läsa den.

Men...varför i hela friden läsa en blogg som inte ger en tillfredsställelse? Varför använda sig av en specifik blogg som informationskälla om man nu egentligen inte VILL läsa den? Asså, jag menar, många människor bloggar om väldigt mycket, miljoner människor bloggar. Om olika saker, ämnen, mode å allt va de kan va, man bloggar om de man har varmt om hjärtat helt enkelt. Å jag bloggar om mitt liv å de som händer i mitt liv just nu, ibland om de som har hänt. MÅNGA läser de jag skriver, å MÅNGA tycker att de e otroligt intressant att följa min vardag med barn, fest, vänner å allt runt omkring mig.

Självklart e de ju så, naturligtvis, att många känner igen sig själva i min blogg!? De e väl för sjutton inte så jätte konstigt att förstå de eller? Krävs ju ingen Einstein direkt... Men bara för att just DU känner igen dig själv, eller en viss situation som du varit involverad i å saker som sagts å gjorts, så betyder ju inte det att resten av världens läsare gör det eller?? Visst, en reaktion e ju naturlig så klart, men att överdriva reaktionen så till den milda grad att jag blir utskälld för nåt jag inte ens själv har sagt? Snacka om att basera en reaktion på fel basis... Ja, jag skriver om sånt som händer mig, sånt jag själv reagerar på, säkerligen mer eller mindre amusing för många, men de e de jag skriver som många känner igen sig i, jag bloggar om mitt liv, helt öppet, utan några konstiga krusiduller. Så...lika självklart som att solen går upp varje morgon så kommer ju NÅN att känna igen sig i en viss situation jag beskriver!

Men kära ni, snälla...jag tvingar inte nån att läsa min blogg! Har aldrig satt kniven mot strupen å KRÄVT att nån ska läsa min blogg! De e av en helt fri vilja man läser den, å då får man ta mig faaaan läsa de jag skriver oxå, å käka upp de me hull å hår. För jag tänker inte lägga nån mer energi på personer som läser nåt som utlöser en reaktion för att sen bli uppringd å utskälld för nåt som e sant?? Boohooo....kiss my ass...för den e förbannat snygg just nu...

Love myself to death, love my life to death! Leave me fucking alone... Låt mig leva mitt liv ifred, inkräkta inte på min domän genom att läsa min blogg för att sen diskutera MIG å de JAG gör "fel" i era ögon. Jag lever mitt liv precis som jag vill leva de just nu, å jag ÄLSKAR det! Jag skadar inte nån, vill inte skada nån, har aldrig tänkt tanken på att skada nån heller, så jag kommer därför aldrig att be om ursäkt för min personlighet å min existens. Jag e den jag e, å jag har ett väldigt starkt nätverk runt omkring mig just nu som e PLUS-människor. Där trivs jag... Lämna mig ifred...