elakhet...ondska... VARFÖR?

Jag e så besviken...jag e så ledsen...jag känner mig nästan maktlös på nåt sätt, orkeslös, vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på lixom. Å allt började me att jag bytte mobilnummer. Helt seriöst, ALLT började me att jag bytte mobilnummer, visst låter de helt befängt? Tänker inte gå in på några som helst detaljer, ingen har egentligen me detta att göra förutom personen som e inblandad, å JAG så klart, men jag blir ta mig fan mörkrädd...helt seriöst...

De finns många definitioner på elakhet å ondska, men jag anser att dessa två egenskaperna går hand i hand, varför? Jo, för e man elak så gör man nån ont, alltså man förmedlar ondska. Självklart finns de olika nivåer på dessa, absolut, lite som Dantes Inferno, Dantes Helvete, där hade han olika nivåer beroende på graden av synd. Det som e skrämmande i just DET HÄR fallet e att den ENDA som ser ondskan å elakheten hos personen jag just nu skriver om, e JAG å mina nära å kära som lever med mig eller i närheten av mig så att säga. Det jag dock inte förstår e VARFÖR personen vill åsamka mig så fruktansvärt mycket ont? Varför vill personen mig så helvetes illa? Varför vill personen hela tiden få mig att falla? Varför vill personen inte att jag mår bra? Att jag får ta mina små steg mot de liv jag förtjänar? Eller e de så att i den här personens ögon, så FÖRTJÄNAR jag inte ett harmoniskt liv utan bekymmer??? VARFÖR? varför...? Va gör jag just nu, i dagens läge, som personen att gå i taket å försöka göra mig illa till varje pris? Kränka mig? Försöka nästla sig in i min domän som e MIN jävla fucking domän?? Tala om för mig va jag behöver söka hjälp för? Seriöst? Shit asså...blir ta mig fan rädd asså... Rädd för hur vissa personer ändrar sitt beteende så drastiskt, så radikalt, så fullständigt.

MITT NYA ROSA HÅR!!

Jag har försökt få ihop mitt liv som låg i spillror bara för nästan 7 månader sen, plockade upp varenda lilla spillra av min sargade själ å limmade ihop det som kunde limmas ihop. Tog mina barn, mitt liv, å påbörjade ett nytt kapitel som ensam mamma. Vad jag inte kan förstå, eller rättare sagt, vad jag gjorde för FEL som fick så många att slå bakut i ett rent å skärt ramaskri, DET vet jag inte, för de har inte funnits nån som har kunnat förklara det för mig. Inte en jävel har funnits där för å berätta för mig att SI å SÅ e de, fatta läget din lilla bitch. Då kanske jag hade kunnat förstå? Men när alla dörrar stängs utan orsak, när kommentarer trillar ner i min blogg, kommentarer som hade kunnat få min GUD att spy galla, ord som e så fruktansvärt hemska å riktade mot MIG...å jag inte kan förstå varför...jaa, då e de nåt som e VÄÄÄÄÄLDIIIGT fel i skallen på dessa personer... Men så e de ju nästan alltid när de gäller mig, folk e rädda att träda fram, rädda för konflikter å gömmer sig därför bakom en fasad som kallas för ANONYM i dagens samhälle. Fega jävla idioter... Å i samma håla slänger jag därmed PERSONEN som gör mitt liv till ett helvete varenda vecka som går, personen som vägrar släppa taget, personen som inte förstår att ju MER den inkräktar å försöker hålla koll, desto MER sårar den å får mig att må sämre. Orkar inte mer...vill bara leva ifred! Ska de va så svårt att stå för sina fel å misstag? Ska de va så förbannat svårt att erkänna att man gjort fel? Ska de va så svårt...att be om ursäkt...? Jag har gjort fruktansvärda tabbar i mitt liv, å de står jag för, jag har fått betala tusenfalt för dessa tabbar, tro mig, men jag har åtminstone STÅTT FÖR DE JAG GJORT!! Inte fasen går jag in med 2000 km i timmen me ren å skär ondska å elakhet å ställer ultimatum å hotar å grejar för att jag JUST DÅ känner för det? Vad i helsicke skulle jag vinna på det? Makt? Ära? Eller vad?

LÅT MIG VA IFRED FÖR FASEN! Trigga inte av den sida jag själv hatar hos mig själv...den sida som börjar smyga sig på...för den vill inte ens Satan själv möta...

DANTES INFERNO...

Förändringarnas tid...

Hej alla!

Nu e de kallt ute...så kallt, underbart å härligt! Har faktiskt på nåt diffust sätt längtat efter kylan, vet inte varför faktiskt men jag kan tycka att de e så underbart med kyla! Den friska vinden som biter i kinderna, kylan som gör en pigg å glad, man går där i sina egna små tankar å lixom ler för sig själv, JAG gör de i alla fall. Jag kan sätta mig på en bänk nånstans å titta på alla som går förbi, människor som fryser å huttrar å går me snabba steg mot sin destination...människor som inte kan stanna upp en minut å bara njuta av alla underbara färger som finns runt omkring en just nu, människor som bara känner av kylan å fryser... Men för jösse namn, SÄTT PÅ ER TJOCKARE KLÄDER för sjutton!! Finns massor me vinterkläder i affärerna faktiskt, om de nu inte e så att man har de hemma menar jag.

Jo, jag njuter av hösten å allt va de innebär.

Jag har kommit underfund me att jag just nu kommit in i min "förändringsperiod". Detta innebär att jag MÅSTE göra saker som jag inte brukar göra annars, å de har jag gjort serrö! För de första så har jag bokat tid för min nya tatuering, den 22 november kl 12 så börjas de, kommer dock ta nästan 8 timmar att göra den så jag kommer att dela upp den på 3 gånger, eller kanske 4...får se hur länge jag pallar per gång helt enkelt! Detta gjorde jag i fredags, bokade tid asså. Hade en underbart mysig fredag med min dotter, hon hämtades först i lördags vilket va underbart tycker jag, hon va så himla förkyld i fredags oxå så de kändes otroligt skönt att ha henne hemma. Vi gick ner till apoteket för å köpa lite förkylningsgrejer som halstabletter, nezeril å lite annat smått å gott. När vi gick ut igen så ösregnade de, å då menar jag att de verkligen VRÄKTE ner! Jösses tänkte jag först, hur sjutton gör vi nu? Inga paraplyer, inga stövlar eller regnkläder, å dessutom en fruktansvärt förkyld liten Stephanie? Just då kände jag hur nåt lixom rann av mig, å då syftar jag inte på regnvattnet utan nåt på insidan, jag kan inte sätta fingret på va det va, men jag tog Stephanie i handen å gick ut i ösregnet. Hon gormar å slår bakut å undrar va i helvete jag sysslar med, å jag svarar: "Jo men lilla älskling...har du nåt bättre förslag på hur vi ska komma hem? De e bara regn, inget annat, regn, vatten...".

Förra julafton...tänk om jag hade påbörjat "Förändringarnas tid" då?

Å där stod vi, på hållplatsen, i busskuren å höll varandra i handen å tittade på regnet som öste ner, å väntade på att vagnen skulle komma, helt tysta. Jag kände en sån frihetskänsla, vet inte va den kom ifrån, men de va så skönt att för en gångs skull på nåt sätt trotsa nåt som jag bara en dag tidigare hade svurit mig blå över. Väl på avenyn gick vi in på BK å köpte oss varsin meny, efter de väntade Hemköp där vi köpte både glass å godis, SEN gick vi hem...å frossade i godsaker. MUMS! Min älskade bror kom i fredags oxå, har inte träffat honom på ett år, bor i Finland, så vi åkte till min kära mor (som kom förra lördagen) å satt där ett par timmar för att sen åka hem igen, å NAAAANA!!

Lördagen kom, Stephanie hämtades av sin pappa, min bror, hans flickvän å min mamma va på besök en stund. Sen...tystnad...underbart! Ensam at last! Tycker om att va ensam, bara tänka på mig själv, ingen annan. Göra va fan jag vill lixom! Å så började mobilen ringa så klart, e de barnledig lördag så e de, å de känner ganska många till. Fester till höger å vänster, jag tackade nej, orkade lixom inte, ville verkligen inte! NEJ! Jag ville göra nåt själv, ensam! So be it! Står å tittar på mig själv i spegeln...å fick mig ett fnatt. Tidigare på dan så va jag å prinsessan nere på stan å myste, köpte bl a en chockrosa toning som hon ville ha för att slinga håret med. Sagt å gjort...hon fick sina chockrosa slingor så klart... Jag stod där, i mitt badrum, ser hur smilbanden blir bredare, vänder blicken mot toningen...å bestämmer mig för att tona mina blonda hårtoppar ROSA! O jäääävlar va fräckt de blev! Me like a LOOT kan jag säga.


EN LÅT SOM PASSAR MIG Å MITT LIV JUST NU... 


Sen satte jag på riktigt hög go musik, trallade å sjöng me, gjorde mig lagom i ordning, trotsade regnet, gick först ner till HRC för å säga hej till  mina kompisar som jobbar där, träffade världens roligaste gäng, sa hej å hej då, blev uppringd av Ingvar O som satt på Chezzan, gick dit, hade skitkul me I, träffade en av de mest trevligaste människorna jag NÅNSIN träffat...H... Vi satt å pratade i timmar om allt mellan himmel å jord, äntligen en person av det motsatta könet som faktiskt satt helt seriöst å diskuterade med mig UTAN några konstiga avsikter. Blev uppriktigt sagt förvånad...faktiskt! Otroligt trevlig lördag måste jag säga! Sjukt kul hade jag, roligt tillsammans med människor som får mig att skratta, med människor som skrattar tillsammans med mig, å framför allt NYA människor som jag förvånas över. Personer som jag inte trodde fanns! Underbart... Japp... Va som händer nu vet jag inte, ingen aning, men jag har släppt på ganska mycket sen i fredags faktiskt, insett att om jag inte själv mår bra så kan ju ingen annan göra det heller. Jag måste börja med mig själv hur jävla svårt det än e...så måste jag börja me mig själv.



MIN ÄLSKADE LILLA SYSTERDOTTER NADIA!!


Min älskade faster dog natten mellan torsdag å fredag...hon va min extramamma, älskade henne så vansinnigt mycket, å cancern tog hennes liv. Det som var med henne, det som utmärkte henne som människa va att hon alltid tänkte på alla andra före sig själv, hon gjorde allt för alla andra men inget för sig själv. Å så dör hon...i cancer. Så tragiskt. Så hemskt. I fredags insåg jag att livet e för kort för att försummas, de e för kort för att kastas bort. Det som hänt i mitt liv sen i April då jag blev ensam kommer alltid att finnas, det kommer aldrig att försvinna, kommer att följa med mig ner i graven, smärtan jag kände, ångesten, tårarna, känslan av att vilja dö, det inledande självmordsförsöket, psykmottagningen...a ALLT! Men jag kan inte låta de negativa få överhanden, visst, de inträffar nåt negativt i mitt liv så gott som varje vecka å jag börjar nästan vänja mig vid det. MEN! Om jag inte vänder det negativa till ett positivt tänkande, va händer då? Jag kan ju inte förtränga det som existerar runt omkring mig? Eller hur? Nä...mitt liv e alltför värdefullt för att slängas iväg.

Jag har 2 underbara barn som betyder allt för mig. Jag har ETT liv som betyder allt för mig, å i fredags började FÖRÄNDRINGARNAS TID !!

wake up call...

Jag trodde ärligt talat inte att de faktiskt skulle hända mig, de där som många snackar om, ett WAKE UP CALL som de så bra kallas för. Ett wake up call som orsakades av ren å skär utmattning, trötthet å uppgivenhet, jag abdikerade helt enkelt, gav upp allt hopp om att de nånsin kommer att ordna sig me allt som existerar å sker i mitt liv just nu. När jag gjorde detta så blockerade jag allt förnuft som fanns i mitt huvud å i min hjärna, agerade väldigt spontant, jag agerade efter en konsekvensetikers normer å tankesätt helt enkelt, "ÄÄÄÄHHH va faan spelar deee för roll? Skit samma, de ordnar sig nog...". Om de fick konsekvenser? Oj oj oj...minst sagt...sådana drastiska konsekvenser att jag just nu varken vet ut eller in, vet inte åt vilket håll jag ska gå, vilket ben jag ska stå på eller hur morrondagen kommer att ser ut.

Mitt wake up call kom i torsdags, urmattad, inte en timmes sömn...tankarna gick runt i huvudet på mig, tårarna rann konstant, ångesten bet sig fast i själen, hjärtat slog överslag hela tiden, illamåendet ville inte släppa...jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag trodde jag skulle kollapsa. Mitt wake up call ja...

Jag e glad över att de kom...så glad över att jag faktiskt har kommit till insikt när de gäller vissa saker i mitt liv, när de handlar om prioriteringar helt enkelt. Å framför allt ansvar... Men just DÅ, i de fruktansvärt dåliga mentala tillstånd jag befann mig i just den onsdagskvällen så kunde jag inte tänka rationellt för fem öre, befann mig nästan i en surrealistisk värld på nåt sätt. Jättesvårt att förklara, på nåt konstigt diffust sätt så kändes som om de bara va JAG där, JAG å ingen annan, å just där å just då så agerade jag fruktansvärt irrationellt som jag gjorde. Men men...ibland behöver man en ordentlig käftsmäll för att vakna, å de mina kära vänner...gjorde jag! Nu har jag landat, kommit till insikt, vet exakt vilken väg jag ska ta för att nå min riktiga lycka, mitt liv. Å de känns för jävla bra ska jag be att få tala om!

Zöpp!!

Min Prinsessa å Jag!!