elakhet...ondska... VARFÖR?

Jag e så besviken...jag e så ledsen...jag känner mig nästan maktlös på nåt sätt, orkeslös, vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på lixom. Å allt började me att jag bytte mobilnummer. Helt seriöst, ALLT började me att jag bytte mobilnummer, visst låter de helt befängt? Tänker inte gå in på några som helst detaljer, ingen har egentligen me detta att göra förutom personen som e inblandad, å JAG så klart, men jag blir ta mig fan mörkrädd...helt seriöst...

De finns många definitioner på elakhet å ondska, men jag anser att dessa två egenskaperna går hand i hand, varför? Jo, för e man elak så gör man nån ont, alltså man förmedlar ondska. Självklart finns de olika nivåer på dessa, absolut, lite som Dantes Inferno, Dantes Helvete, där hade han olika nivåer beroende på graden av synd. Det som e skrämmande i just DET HÄR fallet e att den ENDA som ser ondskan å elakheten hos personen jag just nu skriver om, e JAG å mina nära å kära som lever med mig eller i närheten av mig så att säga. Det jag dock inte förstår e VARFÖR personen vill åsamka mig så fruktansvärt mycket ont? Varför vill personen mig så helvetes illa? Varför vill personen hela tiden få mig att falla? Varför vill personen inte att jag mår bra? Att jag får ta mina små steg mot de liv jag förtjänar? Eller e de så att i den här personens ögon, så FÖRTJÄNAR jag inte ett harmoniskt liv utan bekymmer??? VARFÖR? varför...? Va gör jag just nu, i dagens läge, som personen att gå i taket å försöka göra mig illa till varje pris? Kränka mig? Försöka nästla sig in i min domän som e MIN jävla fucking domän?? Tala om för mig va jag behöver söka hjälp för? Seriöst? Shit asså...blir ta mig fan rädd asså... Rädd för hur vissa personer ändrar sitt beteende så drastiskt, så radikalt, så fullständigt.

MITT NYA ROSA HÅR!!

Jag har försökt få ihop mitt liv som låg i spillror bara för nästan 7 månader sen, plockade upp varenda lilla spillra av min sargade själ å limmade ihop det som kunde limmas ihop. Tog mina barn, mitt liv, å påbörjade ett nytt kapitel som ensam mamma. Vad jag inte kan förstå, eller rättare sagt, vad jag gjorde för FEL som fick så många att slå bakut i ett rent å skärt ramaskri, DET vet jag inte, för de har inte funnits nån som har kunnat förklara det för mig. Inte en jävel har funnits där för å berätta för mig att SI å SÅ e de, fatta läget din lilla bitch. Då kanske jag hade kunnat förstå? Men när alla dörrar stängs utan orsak, när kommentarer trillar ner i min blogg, kommentarer som hade kunnat få min GUD att spy galla, ord som e så fruktansvärt hemska å riktade mot MIG...å jag inte kan förstå varför...jaa, då e de nåt som e VÄÄÄÄÄLDIIIGT fel i skallen på dessa personer... Men så e de ju nästan alltid när de gäller mig, folk e rädda att träda fram, rädda för konflikter å gömmer sig därför bakom en fasad som kallas för ANONYM i dagens samhälle. Fega jävla idioter... Å i samma håla slänger jag därmed PERSONEN som gör mitt liv till ett helvete varenda vecka som går, personen som vägrar släppa taget, personen som inte förstår att ju MER den inkräktar å försöker hålla koll, desto MER sårar den å får mig att må sämre. Orkar inte mer...vill bara leva ifred! Ska de va så svårt att stå för sina fel å misstag? Ska de va så förbannat svårt att erkänna att man gjort fel? Ska de va så svårt...att be om ursäkt...? Jag har gjort fruktansvärda tabbar i mitt liv, å de står jag för, jag har fått betala tusenfalt för dessa tabbar, tro mig, men jag har åtminstone STÅTT FÖR DE JAG GJORT!! Inte fasen går jag in med 2000 km i timmen me ren å skär ondska å elakhet å ställer ultimatum å hotar å grejar för att jag JUST DÅ känner för det? Vad i helsicke skulle jag vinna på det? Makt? Ära? Eller vad?

LÅT MIG VA IFRED FÖR FASEN! Trigga inte av den sida jag själv hatar hos mig själv...den sida som börjar smyga sig på...för den vill inte ens Satan själv möta...

DANTES INFERNO...