Doften av sommar...

Asså funderar på varför det ALLTID e stressigt som fasen innan man ska resa nånstans? Gick å la mig vid 03:30 igår, medvetet ska tilläggas, enbart för att gå upp tidigt idag å va trött så att jag åtminstone kan få ett PAR timmars sömn inatt innan uppgången kl 02:50. Har ta mig fan hållt igång HEEELA dan!! Mellan 8:30 tills NU har jag inte suttit still en minut!

Åkte hem till mina föräldrars lägenhet för å kolla läget, vattna blommor å sen ta med mig en viktig grej som min kära far ville ha. Sist jag kollade så låg detta på en väldigt specifik plats....men inte nu! Letade som en blådåre å undrade i mitt stilla sinne om jag e senil eller dylikt. Ringde hela La Familgia i Grekland men inget svar, så jag sket i det å åkte hem till min finaste pojkvän å tvätt å allt.

Ja hur som haver, 2 gånger har jag varit där hittills å till slut fick jag i alla fall tag i det jag skulle, det var en viss MOR som tyckte att det skulle läggas nån annanstans. Tur att sån info når mig innan jag börjar leka Sherlock lixom... 

Packat lite, kollat checklist, inväntar katt/lägenhentsvakt, sen kommer Malin på besök, sen ska resten av skiten packas oxå... Men de e just inför resor jag stressar som en blådåre asså, knepigt, för jag menar jag vet ju för fasen va jag ska ha med mig? eller? Skit samma, det ska bli så SKÖNT att få lämna detta land i morgon kl 6 för att mötas av värme! Både vad gäller väder å människor. Det ska bli så kul att få introducera min Björn för dom han inte har träffat där nere, att få spendera en semester med dom jag älskar mest i hela världen... 

Privacy? Eller hur var det nu igen?

Helt otroligt... Vi har haft inbrott i lägenheten av Spiderman förmodligen. Var ute en sväng i lördags, inget speciellt så alls, tog några öl på Dubliners för att sedan svänga förbi Bee Bar å säga hej till ett par vänner. Väl hemma så skulle jag stänga av min laptop som bara stod i viloläge, letade ta mig fan häcken av mig eftersom den inte låg kvar på bordet i köket vilket den ALLTID gör. 

Björn letade, jag letade... INGENSTANS!!! Fick smått panik eftersom min hjärna inte fick ihop den ekvationen riktigt. Hur kom personen/personerna in??? Det e lixom inte det lättaste att ta sig in fönstervägen hemma hos mig (om man inte e Spiderman), dörren var låst...så det enda alternativet jag själv kommer fram till e att en uppsättning hemmanycklar till oss cirkulerar där ute nånstans. Känns sådär tryggt måste jag erkänna. Hur som haver, polisen kom hit, kollade efter spår överallt, men hittade NADA! Försäkringsbolaget e kontaktat så nu e det bara att vänta å se vad som händer. 

Så vad e det jag gjort Fröken Karma för att hela tiden kämpa i motvind? 

Vad e det som får vissa människor att bara klampa in i nåns HEM, där man oftast har sin trygghet, å bara ta med sig saker för att DOM känner för det? Om man inte kan känna sig trygg hemma, var gör man det då? Jag menar, det e otryggt ute på gatorna, det e otryggt var man än befinner sig egentligen, men att man inte ens får lov att känna sig trygg under sitt eget tak? I sitt hem? Ska man verkligen behöva låsa in sina värdesaker i ett säkerhetsskåp med en kod för att man ska få ha det ifred? 

Det e inte det materiella jag e ledsen å förbannad över, utan det e allt det personliga som försvunnit, nämligen foton, filmer, dokument som var riktigt PRIVATA... Backup? Jajemän...men inte på allt... Så jag hoppas att idioten som varit här å förstört så mycket för min familj, mår bra av att äga mitt privata liv, alla mina minnen, allt!! Jag hoppas att personen ifråga kanske kan förstå att jag skulle vilja ha tillbaka mitt liv. Fick en liten knasig tanke om att han/hon/dom förhoppningsvis e så smarta att innan dom säljer datorn kanske sparar allt det som e mitt på en cd-rom eller dvd-skiva å skickar det till mig. Det hade verkligen uppskattats. 

En laptop kan ersättas, men det kan inte mina minnen...inte alla de minnen jag hade på min stulna dator...sen många år tillbaka... 

Peace ❤

Kan vänner göra slut med varandra??

Igår träffade jag en vän som för mig har varit som en syster i många många år, min allra bästa tjejkompis, vi skämtade t o m om att vi skulle begravas intill varandra så vi aldrig nånsin skulle gå isär. Såpass var det... Sen vet jag faktiskt inte hur eller varför eller egentligen VAD som hände för att vår vänskap skulle få sig en så kraftig törn som den fick. Det känns otroligt tragiskt å jättetråkigt... Å så har det varit i omgångar, vi möts, vi pratar om det, vi blir "tillsammans" igen, för att sen gå isär ytterligare en gång.

Hur som haver så träffades vi ytterligare en gång å skulle prata ut... Men hur mycket av det vi sa va egentligen relevant för själva problemet som finns? Det kändes mer som pajkastning, "Jag har gjort det å det å det å det för dig, men får aldrig nåt tillbaka" typ....så lät det hela tiden, istället för att lösa nåt så kändes det som att det byggdes på ännu mer. Skulle jag personligen gå in i den rollen med min pojkvän så skulle han förmodligen lämnat mig för längesen. Ett förhållande, oavsett vilket, så måste man ge å ta, man bör kunna FÖRSTÅ vissa saker å våga ifrågasätta det som känns fel istället för att gå in i en roll där man håller käften för att sen droppa hela atombomben på en å samma gång.

Jag e inte perfekt. Kommer förmodligen aldrig bli perfekt. Vill inte va perfekt förutom för dom som jag ÄR perfekt för. Jag e inte heller telepatisk, skulle vilja vara det för tänk på hur mycket som skulle kunna bli lättare i alla förhållanden då? Men så länge jag inte besitter den underbara förmågan så uppskattar jag "raka rör" när det känns jobbigt för den andra parten i stället för att dra sig tillbaka å inte säga nånting å ANTA saker å ting. Det gör det hela värre.

Vet inte utgången av detta. Kände mig ganska tom när jag lämnade henne. Vet inte alls hur detta kommer att sluta. Det e antingen eller känner jag. Men det e sista gången faktiskt. Make it or brake it. Ge å ta. Förståelse. Respekt. Tillit. Annars e det kört.

Love!