Masquerade

Masquerade! Första gången jag hörde låten va när jag såg Phantom of the Opera för första gången, å de va i december 2004 tillsammans med J. Jag greps av en sån lyckokänsla, ett rus som inte släppte, en känsla av fullständig besatthet från början till slut. Jag fängslades av allt i denna fulländade musikal. Phantom of the Opera e den absolut bästa, mest välgjorda musikal som nånsin har existerat och som, för mig, alltid kommer att va den absolut mest fulländade musikal nånsin genom tiderna. Musiken e gripande, den tar tag i min själ som en järnhand, den får mig att gråta, skratta, den får mig att känna rädsla, trygghet, ilska, alla känslor som finns i mig kommer fram när jag ser å lyssnar på Phanton of the Opera. FANTASTISK e ordet.

Point of no return... All I ask of you... Lyssna. Njut. Fångas av musiken. Lev i den. Fulländat. Fantastiskt. Inga andra ord behöver yttras.

Masquerade!

Men den här gången syftar jag på Café Opera i Stockholm som hade Eric Saades releasefest i lördags. Jösses ett sånt drag det var! Sminköser, stylister, kläder, statister, överallt va de folk! Utklädda till 1700-tals tjejer/kvinnor blev detta en fulländad fest, en ny erfarenhet, nya människor, nya kontakter. Hoppas att jag får chansen att få göra nån glad igen...men det gör jag ju egentligen varje dag ändå genom att bara leva, att finnas, att vara i livet å få njuta av mitt liv som har så mycket att erbjuda!

Dagarna går...visst finns de dagar då jag känner att jag saknar "det där" som fanns en gång. Men jag kan inte hitta känslan på riktigt igen, försöker gräva, leta efter nåt som känns genuint, på riktigt, men jag vet inte...känns knepigt ibland asså. Kanske får den där underbara känslan igen, nån gång...men de känns lååååångt borta, så långt...vågar nog inte nån mer gång, varför ska jag utsätta mig själv för sån smärta igen? Varför ska jag öppna mig själv för nån som påstår att han älskar mig för den jag e när jag sedan får ta all jävla skit ändå? Du e si å du e så...fuck u...ingen jävla chans!

Men vem vet? Kanske han står där en dag? HAN med stort H? Vi får se...

Livet har ju bara börjat egentligen.

Vi ses!

Ny inspiration!

Inspiration...ganska vackert ord egentligen, mycket som kan vara vackert faktiskt. Minns i vintras när jag va ute å promenerade med mina barn, de va smällkallt, påpälsade som små blå smurfar, barnen klagade att de va kallt om kinder å hej å hå allt va de nu va. MEN...på bergsväggen längs med vägen så hängde det stora, tjocka, enorma istappar, heeelt otroligt egentligen, DE va vackert för mig, sen va de nån liten konstig buske, a inte ens de, de va grässtrån som hade fryst till is, å i isen så hängde det otroligt välsvarvade istappar...DE va vackert! Så, varje människa skapar sin egna skönhet, nåt som e vackert för mig e ju inte vackert för nån annan. En människa kan vara vacker som person men inte till utseendet, en människa kan vara vacker i rösten, en människa kan va vacker på så många olika sätt, å jag har träffat en otroligt vacker människa som har gett mig en sån inspiration till att förmodligen göra mitt livs verk... Den här personen fick mig att inse att man inte behöver vara en s.k "mediahora" för att synas, utan de räcker med att bara vara sig själv, att bara inse att de liv man levt, de man har gjort, allt man sagt, e U N I K T för mig. Jag är unik! Alla e unika, men jag, som Anna Vasiliki e ingen mediahora som måste synas, jag e jag, å de e jag stolt över. Den här personen tycker om mig som jag e, han ser en stjärna i mig, en stjärna som aldrig har lyst, en stjärna som kommer att lysa å synas, en stjärna som en dag kommer att slockna men innan den dör, kommer att ha lämnat ett minne bakom síg som alltid kommer att finnas kvar.

Idag insåg jag att jag faktiskt mår bra. Idag insåg jag att jag har jobbat så fruktansvärt intensivt med att kravla mig uppåt å faktiskt lyckas hitta vägen ut till friheten. Idag insåg jag att minnen E bara minnen å inget annat. Idag insåg jag att mitt liv kommer att bli bra...till slut... ÄLSKA LIVET SOM DET ÄR. Inget annat behöver sägas.

Ja, jag lämnar inrtyck. Jag vet de. Varför? För att jag e den jag e. Å vet ni vad? Jag älskar mig själv. Jag älskar min personlighet som jag jobbar så mycket på just nu. Jag vet att när jag går ur den här krisen (när de nu blir) kommer jag att va en otrolig kvinna med båda fötterna på jorden å en styrka som kommer få många att ramla baklänges. Varför jag säger detta? FÖR ATT JAG HAR GÅTT IGENOM HELVETET. Ensam. Med mina barn. Dom har varit min styrka i detta. Dom har fått upp mig på morgonen. INGEN har fått mig att fly, att ta genvägar för att "må bra". Nej...jag har fått proffessionell hjälp. Jag har inte sökt mig till nåt som kan få mig att må bra för tillfället. Jag e på väg mot ett nytt liv. Ett liv som kommer att vara det liv jag alltid strävat efter att få leva. Å jag vet precis hur jag kommer att leva mitt liv, för jag älskar livet som det är. Livet måste inte vara perfekt för att vara bra, DU gör ditt liv perfekt. DU gör dina val. Valen du gör får alltid en konsekvens, bra eller dålig, du kommer aldrig undan konsekvensen. Men...valen gör man själv.

J, om du läser detta...så ta åt dig av de jag skriver... Du har inte gett mig en orsak till varför du e så arg på mig. Jag kan inte läsa dina tankar. Du sa att de skulle ta 2 veckor för dig att förklara varför du har den attityden mot mig som du har. Ja, men du...börja då, jag HAR 2 veckor, tro mig...för jag fattar ärligt talat inte ett jävla skit. E de svårt för dig att umgås med mig? Varför i så fall? Ge mig en förklaring till varför du blir så osäker i mitt sällskap? Jag vill inget annat än väl...varför e de så svårt? Oavsett vad som hänt, vad som sagts, vad som gjorts, så e du Olivers pappa...å de kommer du att vara tills du dör. De innebär att du alltid kommer att vara en del av mitt liv, inte som partner, inte som bästa vän, men som J! Jag finns här om du vill prata. För jag har äntligen, äntligen börjat få perspektiv på vem jag faktiskt e, å jag e den jag e...oavsett va du tror att jag gör (för jag har ju varit singel tidigare....) i DIN verklighet, så e de just DIN verklighet å MIN domän. Finns här om du vill prata.

I morron smäller de på Café OOOOOPEEERAAAA! oooh yeah!

Ge mig styrka...

De e konstigt de här me vissa människor...hur dom reagerar på saker som för MIG enbart e sunt förnuft å inget annat.

Jag stod i badrummet då min dotter kom in till mig å berättade om nåt hon läst å som hon reagerat väldigt kraftigt på, nåt som för henne e en verklighet eftersom hon läst de hon läst å tar åt sig de på ett sätt som kanske många 10-åringar hade gjort. Hon bad mig läsa å titta...jag förstår att hon reagerade "fel" på detta, men vad e rätt å fel i hennes värld som just nu e upp å ner? Jag gjorde inget annat än höll ihop mig själv för att inte säga nåt fult, gick in i badrummet igen, å försökte på bästa sätt möta hennes reaktion. De jag kan säga e att de INTE va lätt, hon e en väldigt speciell liten tjej som tänker på ett väldigt speciellt sätt å har gått igenom ganska mycket trauma i sitt lilla 10-åriga liv. En massa frågor om väldigt mycket...vill inte gå in på vad, men de va väldigt väldigt jobbigt för mig att inte kunna bemöta de hon ifrågasatte på ett korrekt sätt.

De JAG som förälder, som mamma till Stephanie, ansåg va rätt att göra just då, va att sms:a den här personen (som vi kan kalla för X) å be X att tänka sig lite för när inläggen på sajten görs eftersom hon har X som vän. Att hon tar allt som skrivs på allvar, å de förvånar mig att X inte TÄNKTE på detta innan? Stephanie å X känner varandra väldigt väldigt väl...å de gör mig ont att X inte tog mig på allvar när jag skrev detta utan i stället gav MIG en massa skit? För VAD? Fattar ingenting...inte ett skit...fan, jag reagerade ju bara som VARJE jävla mamma hade gjort eller? Nädå, i stället fick jag skit, att jag inte skulle kasta sten i glashus å grejer. Fattar ärligt talat verkligen N A D A!

Kan de va så att X på nåt sätt projicerar sina egna fel på mig? Att de e sig själv X e arg på? Att X inte kan hantera att jag faktiskt e på väg mot nåt jättestort? Att jag EXAKT NU har flyt bland väldigt (enligt X) inflytelserika personer? Personer som jag själv bara anser e förbannat trevliga å tycker om å umgås med? Att X hade velat va i mina skor? Eller va e de frågan om egentligen? Avundsjuka? Kontrollbehov? Ingen jävla fucking aning...

De ENDA jag gjorde "fel" va att skydda min dotter mot "fel" verklighet. Om de nu inte e så att de faktiskt ÄR verklighet? Ha?

DE E FUCKING FRÅGAN BIIIAAACH!

Lev väl. Må gott. För de gör ta mig fan jag i alla fall!