Ge mig styrka...

De e konstigt de här me vissa människor...hur dom reagerar på saker som för MIG enbart e sunt förnuft å inget annat.

Jag stod i badrummet då min dotter kom in till mig å berättade om nåt hon läst å som hon reagerat väldigt kraftigt på, nåt som för henne e en verklighet eftersom hon läst de hon läst å tar åt sig de på ett sätt som kanske många 10-åringar hade gjort. Hon bad mig läsa å titta...jag förstår att hon reagerade "fel" på detta, men vad e rätt å fel i hennes värld som just nu e upp å ner? Jag gjorde inget annat än höll ihop mig själv för att inte säga nåt fult, gick in i badrummet igen, å försökte på bästa sätt möta hennes reaktion. De jag kan säga e att de INTE va lätt, hon e en väldigt speciell liten tjej som tänker på ett väldigt speciellt sätt å har gått igenom ganska mycket trauma i sitt lilla 10-åriga liv. En massa frågor om väldigt mycket...vill inte gå in på vad, men de va väldigt väldigt jobbigt för mig att inte kunna bemöta de hon ifrågasatte på ett korrekt sätt.

De JAG som förälder, som mamma till Stephanie, ansåg va rätt att göra just då, va att sms:a den här personen (som vi kan kalla för X) å be X att tänka sig lite för när inläggen på sajten görs eftersom hon har X som vän. Att hon tar allt som skrivs på allvar, å de förvånar mig att X inte TÄNKTE på detta innan? Stephanie å X känner varandra väldigt väldigt väl...å de gör mig ont att X inte tog mig på allvar när jag skrev detta utan i stället gav MIG en massa skit? För VAD? Fattar ingenting...inte ett skit...fan, jag reagerade ju bara som VARJE jävla mamma hade gjort eller? Nädå, i stället fick jag skit, att jag inte skulle kasta sten i glashus å grejer. Fattar ärligt talat verkligen N A D A!

Kan de va så att X på nåt sätt projicerar sina egna fel på mig? Att de e sig själv X e arg på? Att X inte kan hantera att jag faktiskt e på väg mot nåt jättestort? Att jag EXAKT NU har flyt bland väldigt (enligt X) inflytelserika personer? Personer som jag själv bara anser e förbannat trevliga å tycker om å umgås med? Att X hade velat va i mina skor? Eller va e de frågan om egentligen? Avundsjuka? Kontrollbehov? Ingen jävla fucking aning...

De ENDA jag gjorde "fel" va att skydda min dotter mot "fel" verklighet. Om de nu inte e så att de faktiskt ÄR verklighet? Ha?

DE E FUCKING FRÅGAN BIIIAAACH!

Lev väl. Må gott. För de gör ta mig fan jag i alla fall!