GUD...

Gud... just ORDET Gud används dagligen, hur SÄLLAN hör man "Men GUUUUD" eller "Herre GUUUUD" eller va fan de nu kan va. Jag hör de varje dag, på bussen, på gatan, i affären, de e ett väldigt vanligt uttryck helt enkelt! Men va ÄR Gud egentligen? Om man frågar barnen så e Gud en farbror me vitt skägg, jämför me Jultomten, som e snäll. Okej... De tycker jag e ganska bra, dom tror på SIN Gud som har vitt skägg...å e snäll. Absolut.

Men Jag, som Anna Vasiliki, som har levt ett ex antal år å som har upplevt å LEVT en hel del, har faktiskt bildat mig en egen uppfattning om vad GUD e för mig personligen, å de vill jag poängtera, för MIG, resten skiter jag i. GUD för mig, om man nu ska ta själva ordet, e just ett ORD jag hört i hela mitt liv å de består av 3 bokstäver som används till höger å vänster utan innebörd, i alla fall till 90% av den svenska befolkningen.

Jag har en Gud, ja de har jag faktiskt, min Gud e nån jag själv tror på, de e ingen gammal gubbe me vitt skägg...ååå nej. Min Gud e ett Väsen, ett Väsen som finns omkring mig hela tiden, på gott å ont, hela tiden, dag å natt. Den Guden kan jag tillkalla när jag känner att jag behöver ett s.k stöd som inte en fysisk person kan hjälpa mig med. Sen om den hjälpen når fram vet inte nån nåt om.

"Finns de en Gud för mig, som finns där, som kan ge mig den styrka jag behöver just nu, så GE MIG DEN.

Finns de en Gud för mig, som finns där, så önskar jag att den här Guden kan få Oturen att lämna mitt Liv.

Finns de en Gud för mig, som finns där, så önskar jag att den här Guden kan få det jag gör, de jag kämpar för dag å natt, att bli till de jag önskar till verklighet

Finns de en Gud för mig, som finns där, så önskar jag att den här Guden kan ge mig en Öppning i mitt liv å sluta ge mig motgångar

KÄRA GUD...MIN Gud, de spelar ingen roll vilken skepnad du tar, jag ber Dig, sluta ge mig utmaningar hela tiden, för snart ger jag upp."

katter..Dr Jekyll å Mr Hyde!

Asså, att man kan skratta så in i bänken åt katter? Jag skrattar varenda dag, heeelt sjukt...att katter kan va så roliga! JA, jag e en kattmänniska in i själen, å mina kissar e fasen de gulligaste som finns, har ju naturligtvis en favorit, om man nu kan favorisera katter, skiter i vilket, JAG gör de i alla fall. Å de e min lilla lurviga, kolsvarta, galna, mest charmiga katt som heter Pantra. Hon e ta mig fan de sötaste som finns. Speciellt när hon får sina ryck å springer som en oljad blixt fram å tillbaka genom hela lägenheten som om hon va hög på nåt. De enda man ser e ett svart streck som far fram å tillbaka, inget annat. Helt galet... A katter e fan livet... Sjukt kul!

Anyway... Vaknade i alla fall ganska irriterad, me tanke på igår kväll... Jag tror nog aldrig att jag kommer sluta förvånas över hur vissa personer man pratat me, vissa man umgåtts me, kan förändras så radikalt i både språk å beteende. Lite Dr. Jekyll å Mr. Hyde måste jag säga, kändes lite surrealistiskt igår, skrämmande faktiskt. Att en vuxen människa som jag faktiskt trodde va mogen (me tanke på åldern) kunde falla så lågt i mina ögon på bara 2 minuter? Shiiit asså! Från att faktiskt va en person jag tyckte om, på ett vänskapligt plan, inte kunde ta verkligheten för va den faktiskt ÄR, å i stället börja kränka en genom verbalt fula ord å forma sin egna lilla verklighet som inte existerar till att formas om till nåt som för den här personen anser EXISTERAR? Hallå eller? VÄX UPP för fan! NÄ, de tycker jag inte om alls...inte alls! Men men, de e ju tyvärr så vissa fungerar å jag tycker synd om dom. Faktiskt. För de enda dom faktiskt åstadkommer e att göra sig själva till åtlöje å de genom att bevisa att de inte står rätt till i skallen på dom, därför e jag otroligt glad över att jag inte har den här sjuka människan i min närhet längre. FYYY fasen asså...att inte kunna ta ett s.k nederlag eller hur jag nu ska formulera mig, när man e i en viss ålder där jag SJÄLV anser att man upplevt ett å annat, de e för mig ganska onaturligt.

Men, alla e vi olika å alla funkar vi annorlunda, å tur e väl de, för fy sjutton va trist världen hade sett ut annars! Väntar ändå på att de jag planerat träder i kraft, att de blir till de jag önskar... Men...vi får väl se. Vi får väl se. Tiden visar om de e rätt eller fel. Jag får helt enkelt vänta ut skiten i en...tja, sisådär 3 dar eller nåt. Sen e de försent! Jepp! Som jag skrivit tidigare, jag kan vänta på nåt som GER mig nåt, nåt som har ett syfte, nåt som jag VET kommer, men inget annat. Då e de helt enkelt ett Bye Bye, Ciao Ciao, forget about it. Vi får se...jag själv hoppas ju på de jag vill ska ske. Men jag e härdad vid de här laget, så... whatever!

Natti på er!

Ödet...detta öde...

Jag tror på ödet, ja de gör jag. Jag tror på att vissa incidenter, stora som små, viktiga eller mindre viktiga, många gånger naturligtvis beror på det man själv åstadkommer, men andra gånger genom att de helt enkelt blir som de blir UTAN att man själv bidragit till det.

Detta Öde har spelat mig ett spratt ett ex antal gånger de senaste månaderna, å jag börjar helt seriöst undra va faaan de e som e fel egentligen? Jag uttalar mig just nu om saker som hänt utan att jag själv har bidragit till det, som har varit sååå bra, känts fantastiskt för att sedan, när jag känt att GUD så bra detta e...bara raseras som ett korthus i vinden. Sjukt...fantastiskt sjukt å ofattbart att detta jävla öde spelar mig ett spratt hela tiden.

Jag får helt enkelt ta å ignorera allt som kommer i min väg som jag själv inte valt, just för att slippa alla problem, allt de där tråkiga å trista som tillkommer. Ja, jag e otroligt sårad just nu. Inte för att jag inte fick som jag ville, eller att de va för känslomässigt jobbigt, nej nej...utan just för att ÖDET ännu en gång gav mig sitt förbannade finger å hånlog.... FUCK OFF lilla miss Vasiliki...haha! Well, fuck u to ditt pucko.

Nu e de bra. This is it. Ödet kan dra raka vägen åt helvete å aldrig mer komma tillbax. Skiter i vilket. Come n get me motherfucker...!!