För en vecka sen så inträffade nåt riktigt jobbigt som tack å lov slutade lyckligt, men som gav mig en ordentlig tankeställare.
En riktigt nära å väldigt kär vän, en släkting till Björn, fick en mindre hjärtinfarkt i tisdags kväll förra veckan. Jag, Darren å Björn satt i köket, myste å pratade när jag fick ett telefonsamtal som gjorde att jag tappade fotfästet totalt...benen vek sig under mig å jag föll rätt ner i golvet å bara skrek rätt ut... Jag trodde inte att de va sant, vadå Östras hjärtintensiv?? Vadå hjärtat? Visst att han äter mediciner för det sen tidigare, men va fan, han va ju hemma hos oss bara några dar tidigare? Fy fasen vilken känsla jag hade i kroppen, nästan surrealistiskt på nåt sätt. Hur som haver, jag å Björn åkte taxi upp till sjukan, in på intensiven, satte oss i fikarummet å väntade på svar... Fick besked om att dom hade elchockat honom för att få igång hjärtat i normal rytm, 3 gånger gjordes detta, jag grät hela tiden, mådde så illa, så fruktansvärt orolig...
Till slut kom det en sköterska som sa att vi kunde träffa honom. Å Herre Gud...när jag såg honom ligga där på britsen me alla slangar å kablar å jävla skit så bröt jag ihop fullständigt. Kunde inte sluta gråta, det gick inte! Kramade å pussade honom å talade om för honom hur mycket jag älskar honom å att vi har mycket kvar att göra, bl a en Thailandsresa nästa jul å nyår!! Han tittade på mig å frågade om jag va där ensam, men det var jag ju inte så klart, hans systerson Björn va ju där me...å jag såg hur han lyste upp. Vi lämnade honom där å åkte hem, tysta...tillsammans...hand i hand...lutandes mot varandra å tusen tankar i huvudet. Natten var väl inte den bästa, kunde knappt sova alls, men allt e bra nu i alla fall, operation på schemat å nya mediciner å ett nytt liv väntar honom tillsammans me oss som älskar honom!
De e intressant att de krävs en sån här incident som får många att reagera på livet, att många stör sig på småsaker som egentligen e en fis i rymden, små jävla skitgrejer som man kan slänga över axeln å gå vidare lixom? JAG bryr mig inte om hur andra ÄR å hur dom tänker, de skiter jag fullständigt i eftersom det faktiskt inte e MITT liv! Jag bryr mig inte ett jota om va andra tycker om mig å hur jag e som person eftersom jag faktiskt har dom som älskar mig JUST för den jag e. Men de jag faktiskt bryr mig om e att många försöker göra mig illa pga den person jag e...knepigt tycker jag...när de finns så mycket annat man kan lägga sin överflödiga energi på!
För MIG e livet alldeles för kort för att försummas. Livet för mig e en utmaning å ett äventyr, nåt jag tänker ta hand om å älska så länge jag står me mina fötter PÅ jorden så att säga, jag tänker inte lägga nån onödig energi på skitsaker. Jag har ETT liv jag lever just NU, å de tänker jag ta vara på å leva som JAG vill leva de, så får alla idioter störa röva av sig, för jag bryr mig inte ett jävla skit om de.
En riktigt nära å väldigt kär vän, en släkting till Björn, fick en mindre hjärtinfarkt i tisdags kväll förra veckan. Jag, Darren å Björn satt i köket, myste å pratade när jag fick ett telefonsamtal som gjorde att jag tappade fotfästet totalt...benen vek sig under mig å jag föll rätt ner i golvet å bara skrek rätt ut... Jag trodde inte att de va sant, vadå Östras hjärtintensiv?? Vadå hjärtat? Visst att han äter mediciner för det sen tidigare, men va fan, han va ju hemma hos oss bara några dar tidigare? Fy fasen vilken känsla jag hade i kroppen, nästan surrealistiskt på nåt sätt. Hur som haver, jag å Björn åkte taxi upp till sjukan, in på intensiven, satte oss i fikarummet å väntade på svar... Fick besked om att dom hade elchockat honom för att få igång hjärtat i normal rytm, 3 gånger gjordes detta, jag grät hela tiden, mådde så illa, så fruktansvärt orolig...
Till slut kom det en sköterska som sa att vi kunde träffa honom. Å Herre Gud...när jag såg honom ligga där på britsen me alla slangar å kablar å jävla skit så bröt jag ihop fullständigt. Kunde inte sluta gråta, det gick inte! Kramade å pussade honom å talade om för honom hur mycket jag älskar honom å att vi har mycket kvar att göra, bl a en Thailandsresa nästa jul å nyår!! Han tittade på mig å frågade om jag va där ensam, men det var jag ju inte så klart, hans systerson Björn va ju där me...å jag såg hur han lyste upp. Vi lämnade honom där å åkte hem, tysta...tillsammans...hand i hand...lutandes mot varandra å tusen tankar i huvudet. Natten var väl inte den bästa, kunde knappt sova alls, men allt e bra nu i alla fall, operation på schemat å nya mediciner å ett nytt liv väntar honom tillsammans me oss som älskar honom!
De e intressant att de krävs en sån här incident som får många att reagera på livet, att många stör sig på småsaker som egentligen e en fis i rymden, små jävla skitgrejer som man kan slänga över axeln å gå vidare lixom? JAG bryr mig inte om hur andra ÄR å hur dom tänker, de skiter jag fullständigt i eftersom det faktiskt inte e MITT liv! Jag bryr mig inte ett jota om va andra tycker om mig å hur jag e som person eftersom jag faktiskt har dom som älskar mig JUST för den jag e. Men de jag faktiskt bryr mig om e att många försöker göra mig illa pga den person jag e...knepigt tycker jag...när de finns så mycket annat man kan lägga sin överflödiga energi på!
För MIG e livet alldeles för kort för att försummas. Livet för mig e en utmaning å ett äventyr, nåt jag tänker ta hand om å älska så länge jag står me mina fötter PÅ jorden så att säga, jag tänker inte lägga nån onödig energi på skitsaker. Jag har ETT liv jag lever just NU, å de tänker jag ta vara på å leva som JAG vill leva de, så får alla idioter störa röva av sig, för jag bryr mig inte ett jävla skit om de.
