Fan… va jobbigt de e… mår inte alls bra asså… inte alls. Gårdagen va skitjobbig, frustrerande, ångesten va på topp, tårarna kom igen, hoppet om en lycklig framtid dog, allt gick i kras. Klockan e 07:48, sitter i mitt kök, en mugg kaffe, oliver i soffan å e lite magsjuk, verkar bli fint väder ute idag, men jag känner mig död på nåt sätt. Trött, så trött… orkeslös, energin e borta, mitt sprudlande humör finns liksom inte längre. Men jag måste orka, måste fixa detta! Har inget val, för barnens skull, för min skull, så måste jag fixa detta. Hur jävla helvetes skitjobbigt de e så måste jag fixa de!
Igår va de jobbigt. Han umgås me en MYCKET bra kompis, en MYCKET bra kompis som han känt sen 97, ööö va? 97?? Okej… konstigt att jag aldrig hört talas om henne i så fall. Men i alla fall, han umgås fruktansvärt mycket me henne, hela jävla tiden, hon hjälper honom igenom en mycket svår tid, som han förklarade de igår. Hmm… sök hjälp i så fall, för de finns hjälp å få när man mår dåligt, vännerna finns där ändå. Jag hade rätt… i allt jag sa… så hade jag rätt… de gör ont i mig. Mitt hjärta värker, de svider, de gör så ont… för jag älskar honom fortfarande, men vet inte på vilket sätt… förstår inte att jag inte såg hur dåligt han mådde när vi var tillsammans? Va jag blind? Eller hade jag fullt upp me min egna hälsa som började gå åt helvete redan då? Varför tog vi inte tag i allting i tid? Han va här i måndags… vi pratade… men jag fick inte ut nåt av de alls… han sa att vi förmodligen aldrig varit som gjorda för varandra… gud så ont de gjorde i mig! Minns han inte kärleken? Minns han inte värmen mellan oss? Minns han inte när vi älskade med varandra å kände den äkta kärleken som var? Kärleken som fanns mellan oss hela tiden? Dag som natt? Jag minns allt… minns när vi sa att vi älskade varandra på riktigt… å jag saknar det!
När slutar de göra ont? När kan jag börja leva igen? När går detta över? E så fruktansvärt ledsen över allting, över hur fel jag kunde ha om mitt liv, hur fel allting blev… så fel… så fel…
Hur ska jag klara detta? Vem ska hjälpa mig ur detta svarta hål? Hur ska jag kunna älska igen? Mitt hjärta e kallt, finns ingen kärlek i de längre… den tog han med sig å slängde bort när han gick… Han tog även min musik, den enda glädjekälla som gav mig liv å energi, det som fick mig att börja leva när de va som värst, min scen, min publik, min musik, min röst, mitt liv… de tog han också ifrån mig. Va ska jag göra nu?
Igår förstod jag att han inte vill ha nåt med mig att göra, han vill radera mig ur sitt liv, han vill ta bort allt från sitt ”gamla” liv… börja om med nåt nytt. Så vi hade en vild diskussion via sms, jag sårade honom, han sårade mig, vilket han visserligen har gjort sen han stack. Å sen ett sista mail från mig till honom där jag fullständigt öppnade mig själv. Å nu e de slut… allt e slut… vet inte ens om de finns nåt som ens går att bygga på som vänner. De har blivit så infekterat mellan oss, ett sår som kanske aldrig kommer att läka, vet inte, jag har ingen aning. Hur kommer mitt liv att utvecklas? Va kommer hända? Hur ska jag kunna gå vidare med så mycket jag vill reda ut? Så mycket frågor? Så mycket ilska å frustration?
Mår så dåligt… mitt hjärta värker. Barnen e visserligen mycket lugnare, speciellt Stephanie, å de e ju positivt så klart. Lugnt ja… ja, den dagen de e lugnt i mitt sinne å frid i mitt hjärta, den dagen kommer jag att må bra på riktigt, inte innan dess. Kommer att ta tid, å ork, energi, å mycket tårar.
Va ute förra helgen, både fredag å lördag. Fredagen erbjöd tröst… en annan famn, andra händer, andra kyssar. Tröst ja… hur fan kan jag lura mig själv så mycket? Hur i helvete kan jag tro att de finns ett substitut för min kärlek? Men i stundens hetta så tänker jag inte klart, får nästan panik, ÄLSKA MIG, ÄLSKA MIG FÖR I HELVETE!! Jag finns här! Se mig! Jag e en snygg, sexig, charmig blondin me en snygg figur, de e klart att många tittar… men de e ju inte MIG dom ser, de e ett jävla skal! Ett skal jag sätter på mig så fort jag går utanför dörren när jag går ut, ett skal som följer med hela kvällen å natten fram till dess att jag stänger dörren bakom mig å faller i gråt. Men de skalet skyddar mig. Ger mig på nåt sätt ett liv, fuck fuck fuck!!! Sex å kärlek, jo du, de kan jag allt skilja på, de e inga problem å ha sex utan kärlek, men å använda sex som ett substitut för de som försvann, mitt hjärta å min kärlek, e nog fel… trots allt. Även om de kanske e de jag behöver så e de ju fel, för min kärlek kommer ju inte tillbaka till mig hur många substitut jag skaffar mig. Min kärlek e borta, för alltid, för evigt. Min kärlek har lämnat mig för nåt annat, å jag söker mig till substitut som kan ge mig tillfällig värme å tröst… låt de va så… låt mig va så… låt mig va en mansslukerska som söker efter substitut att utnyttja, jag vill bara ha värme… min kärleks värme…
Vi ses.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar