Ny tvättmaskin...

Jaha! Då va de änna dags för de gamla skrället att dö då...min trogna tvättmaskin tog sin sista suck i förrgår, min maskin som troget tvättat flera maskiner tvätt om dan, har dött... Fuck oxå! Så jag fick snällt köpa en begagnad "ny" tvättmaskin, för en billig peng, men en billig peng e en peng de me, vilket e en ganska STOR peng för en ensamstående 2-barnsmorsa som studerar. Fuck oxå! Har verkligen gjort stora inköp nu de sista, men även betalat av en helvetes massa skulder, å gjorde en så smart investering som ett ordentligt placeringskonto. För de MÅSTE man ha sörrö...har ju för fasen ett liv eller?? ÄH... De blir nog bra me allting...får jag snällt intala mig själv.

Ja, apropå inköp, hade hämtat sonen, handlat lite som vanligt, stod på hållplatsen som vanligt, väntade på bussen som vanligt. De enda som va ovanligt va att de faktiskt regnade vilket de inte har gjort på flera veckor känns de som. I alla fall, jag står där å suger på en cigg, barnen tjafsade väl om nåt som jag fullständigt sket i, när Oliver säger: "Mamma! Vet du vad? En sån tröja som du har på dig...har...pappa köpt till...fast en ROSA!" Öööööh....eeeehhh...oooookej? Trodde faktiskt på fullaste allvar att jag skulle garva ihjäl mig... Går han alltså omkring med OLIVER å köper kläder till...?? Varför i helvete då för? Kan han inte göra de ensam? Jag tittade på min ascoola, skitsnygga, svartvita topp, en sån topp som typ bara JAG passar i, med en döskalle på...å fick liksom en känsla av att kliva ur den å slänga den åt helvete. Det kändes på nåt konstigt sätt att han letade kläder till henne som e JAG liksom? Kanske omdevetet, va vet jag? Jesus Christ säger jag bara... Fucking patetiskt! Precis som om JAG skulle köpa kläder till mina "pök" (inget illa menat mot...för de e absolut inte så jag menar...)tillsammans med mina barn liksom? Herre Gud, R E S P E K T, va tog den vägen? L O G I K, va tog den vägen?

Många, vääääldigt många tror att bara för att barn e just BARN så förstår dom inte, dom blir sedda som oskyldiga små bäbisar som inte ser eller hör nånting. Visst, de finns säkert barn som faktiskt varken ser eller hör å beter sig som bäbisar trots att dom e 6 år. Men min son Oliver e ett underverk, ett mirakel i denna mörka värld, en glädjestråle när de e som mörkast... Å Oliver e otroligt smart. Han uppfattar ALLT som sägs, allt som ses, å de tolkar han på sitt lilla sätt eftersom han trots allt bara e 6 år, han frågar å frågar å frågar. Jag kan ge honom svaren jag e kapabel till att faktiskt svara på, jag kommer aldrig att ljuga eller undanhålla nåt för Oliver, men när han frågar om hans pappa e kär i nån men hon inte e kär i honom, så kan jag tyvärr inte ge honom nåt korrekt svar eftersom jag själv inte vet... Därför tar han väldigt illa vid sig när hela hans pappas liv består av EN person som syns överallt...å de frågor som kommer kan jag tyvärr inte hantera utan måste va ärlig å säga att Ja, Oliver, de kanske ÄR så att din pappa e jättekär i henne, men jag vet faktiskt inte!?!!

För...Oliver har inte haft de lätt i sitt lilla 6-åriga liv, han har sett mycket å hört mycket, men nåt jag ALDRIG har gjort för honom e att ljuga. Det kommer jag aldrig att göra för honom heller. Han e för värdefull för det. Jag kommer aldrig att svika honom, vad som än händer. Han e för älskvärd för det. Så e det.

Många lever FÖR sina barn, men jag lever MED mina barn och FÖR MIG!