Slut på skitsnacket asså...

Jag börjar seriöst tröttna på Anonyma personer som skriver helt iq-befriade kommentarer i min blogg. Jag tror att dessa, eller rättare sagt, DEN som gör detta har jag som vän på facebook, å dessutom tror jag oxå att just den här personen känner mitt ex oxå. För de e alldeles för mycket detaljer som tas upp som inte många vet om. Att jag blir kallad för blåst, dålig mamma, osv osv e inte okej. För hade jag varit blåst å dålig mamma osv osv, så hade jag faktiskt inte ordnat upp mitt liv på detta sätt som jag gjort hittills. JAG har fixat ALLT! Hela husförsäljningen stod jag för, min ekonomi som var dragen i botten har jag ordnat, alla skulder på 5 siffriga belopp e lösta, jag har fått mig en underbar lägenhet MITT i centrala stan, jag tog hela flyttlasset helt ensam. Å mitt i allt detta har jag även varit MAMMA...utan nån avlastning alls. Så...hur skulle de va möjligt för mig att utföra allt detta om jag varit en blåst dålig mamma? Jag säger så här, hade jag personligen sett en kvinna/mamma/person ordna upp allting på det sätt jag gjort, efter att blivit dumpad å lämnad me ALL skit utan nån hjälp över huvud taget...a då tror jag nog att jag hade nominerat den kvinnan till ÅRETS KVINNA.

De e väldigt lätt att döma ut nån utifrån de man känner för den personen. Klart att många snackar skit om nån dom inte tycker om? Självklart vet jag att den personen som kommenterar min blogg inte tycker om mig? De förstår jag väl? Men döm faaaan inte ut mig som mamma...å inte som person heller. Jag gör ingen illa, försöker bara hålla ihop mitt liv me mina barn, va jag gör me mina barn eller va jag gör ensam utan barn har ingen me att göra. Att jag tycker att mitt ex inte tar sitt ansvar e ju för att jag faktiskt LEVER i den verkligheten. Om den här personen nu tycker så illa om mig å e intresserad av att prata me mig så kan ju han/hon ringa mig? Eller hur? Men sluta kommentera bajskommentarer, de gör ingen glad alls. Den här personen gör bara sig själv till åtlöje, jag har SÅ många vänner som sett å varit med under hela den här historiens gång, å jag kan försäkra er om att dom LÄTT håller me om de jag skriver i bloggen. För dom har funnits där för mig. Dom har tagit emot mig när jag fallit. Dom har sett allt. Hört allt. Läst allt. Så har DU inget bättre för dig än att idiotförklara mig så kan du väl skriva en bok eller nåt i stället, börjar faktiskt tröttna...lev ditt liv, så lever jag mitt. Å de förflutna kan man väl inte ändra på? Musiker lever som musiker, på vägarna nästan varje helg. De va DÅ, NU e NU! Mycket har förändrats sen dess. Väldigt mycket! Jag e ensamstående me 2 barn å student. Mitt ex e fortfarande musiker å jobbar varje helg...så...lägg ner skitsnacket å kom me nåt relevant i stället, för DU e bara patetisk.

Jag vet även att jag e en speciell person, sticker ut, har en enormt stark personlighet som många kan störa sig på, ser bra ut, å de kan många störa sig på. Antingen tycker man om mig eller så gör man inte de. Svårare än så e de inte. Men låt mig få vara den jag e...tyck de du tycker, men att döma ut mig som mamma e fruktansvärt korkat faktiskt.

C ya all!

Inskränkta ickevetande människor...åååååhhhh, ge mig styrka för faaaseeen!!

BLIR så jäääävla trött på folk som känner mig som kommenterar min blogg, å grejen e att dessa människor tror att jag inte VEEET vilka dom E liksom? Herre Gud GE mig styyyrrrkaaaa...jösses, tror dom att jag e dum i huvudet eller? E de inte mitt ex själv så e de hans medelålders mamma, hans brud eller nån annan släkting som försöker läxa upp mig genom att skriva heeelt irrelevanta inlägg som inte har nån innebörd över huvud taget eftersom dom e partiska, så klart. Hade väl jag oxå varit, men inte till den milda grad att man fan blir tagen som helt iq-befriad, inskränkt, ickevetande amöba eller?? För fasen, TA REDA PÅ HUR DE EGENTLIGEN LIGGER TILL INNAN NI ÖPPNAR KÄFTEN!! Vet ni hur de ligger till eller lyssnar ni bara till mitt ex? Som har ljugit för mig å fört mig bakom ryggen i alla år vi var tillsammans? Seriöst eller? Skulle jag LJUGA om saker som sker i min blogg? JAG? Tror att de finns en rädsla för personer (som jag) som faktiskt e förbannat jävla ärliga å raka i allt man säger å tycker. Jag behöver inte dölja nåt över huvud taget. Vill ni veta om min otrohet? FINE! JA, jag var otrogen mot mitt ex, de var jag å jag står för det. So? Efter de fick vi hjälp ifrån alla håll å kanter å fick de bättre än nånsin, så NI som säger att han lämnade mig för att jag va otrogen? Ööööh, var har ni fått de ifrån? Va de därför han slog mig? För att jag va otrogen? Eller? Så, skippa ert jävla skitsnack å inse fakta.

Fakta innebär att jag var för stark för honom. Han kunde inte hantera mig å min personlighet. Skyll inte min otrohet på vår separation för ni gör er själva till idioter. Från de att han förlät mig så tog han ett steg till en förbättring, de blev de i några månader, tills han slog mig av ren svartsjuka. Han kunde inte hantera att jag faktiskt hade manliga vänner som jag tyckte om att umgås med, that´s it. Så min otrohet e i dagens läge en fis i rymden. Kom me nåt relevant i stället för att försvara hans fruktansvärt omogna beteende. Han e för fan PAPPA TILL OLIVER!?! Som han försummar? E de okej? Eller? E de okej att hans son ska växa upp enbart med mig? E de okej att Oliver ringer honom å frågar när han ska va me honom å får "jag vet inte"? När jag VET att han e hemma å inte gör ett skit? E de okej?? Så, lägg av...blir bara irriterad å så jävla trött på idioter som inte vet vad ni pratar om utan bara hör EN sida av historien. Lägg av...

Föräldrar, barn å ansvar

De här e min blogg, bara min, där jag skriver ganska mycket om mig själv, mina tokiga idéer å allt va de nu kan vara. Kan ju inte beskriva å skriva om nån annans liv å hur nån annan tänker...fått en kommentar om att jag "hänger ut" mitt ex? Ööööh...jasså? Hänger ut? Nej nej, jag bara skriver om hur de faktiskt ÄR när de kommer till mitt ex å allt som händer runt omkring honom å mig.

Anyway, de jag tänker skriva om i just detta inlägg e om mina tankar om vad FÖRÄLDRARSKAP innebär för MIG, inte för nån annan, utan för MIG som Anna Vasiliki, som mamma till mina 2 stjärnor som innebär livet för mig.

Mina barn har inte valt att komma till den här världen, på samma sätt som jag själv inte har valt att komma till den här världen. Dom har inte valt sina föräldrar, VI som FÖRÄLDRAR valde att skaffa barn, vilket i sin tur innebär ett livslångt åtagande som förälder. VI som FÖRÄLDRAR har faktiskt inget val! Jag har inget val! Jag har funnits där för mina barn sen dom föddes, å tro mig, jag har fan kämpat för att vara den bästa mamman som finns för mina barn, å jag har lyckats! Jag e den bästa mamman för MINA barn, jag vet exakt va mina barn behöver för att må bra, å dom mår jättebra me sin mamma. Min dotters pappa å jag har i dagens läge en otroligt bra relation som FÖRÄLDRAR å inte som EX, min dotter mår otroligt bra av detta me tanke på hur vår relation har varit tidigare vilket innebär KATASTROFALISKT! Men! Han kämpade för henne, han anlitade ett ombud för henne, han ifrågasatte mycket när de gällde henne, han visade att han i alla fall VILLE kämpa för henne även om de vissa gånger blev pannkaka av de hela. Idag, efter 9 år (vi gick isär 2001) så har vi världens bästa föräldrarrelation. Å de gläder mig nåt otroligt. Precis så som de ska vara. Han har henne varannan helg, vartannat lov, även då de INTE e hans helg, så tar han henne, hon har en pappa man kan lita på helt enkelt.

Mitt ex...jag har inga ord som kan beskriva honom som pappa. När vi blev föräldrar så var han, trodde jag, världens bästa pappa, han tog hand om sin son som INGEN annan! Gjorde saker me honom från första början, avlastade mig som trött mamma när de behövdes, han va en fantastisk pappa, en pappa jag aldrig trodde skulle kunna svika sin son på de brutala sättet han gjort sen han stack den 5:e april 2010.

När han stack så lämnade han verkligen HELA sitt gamla liv, allt va de innebär, inklusive sin son...å jag överdriver inte. Han lämnade mig för nån annan vilket i många fall inte e konstigt alls, många gör de, å sånt kan livet vara, jag har inget emot de över huvud taget, men de jag har nåt emot e att han lämnade ett liv för att DIREKT påbörja ett nytt liv med den nya tjejen. Detta nya liv innebär ett nytt liv som nykär tonåring, en liten tonåring som precis har träffat tjejen i sitt liv, en kille som åker på kärlekssemestrar, som jobbar som musiker, som lever livet som "singel" å "ungkarl"...eller hur va de nu? En "man" som har lämnat ETT barn i sticket sen tidigare, som just nu lämnat ytterligare ett barn i sticket. Vi kom överens om att han skulle ha Oliver varannan helg, klart, visst...varannan helg? Eh? När de kom till kritan så jobbade han dom helger som han skulle ha honom! Jag vet inte HUR många gånger jag har fått ställa in mina planer pga att mitt ex valt jobb före sin son, jag vet inte HUR många gånger jag fått höra att jag e den största idioten han träffat nånsin, att jag e en f***a å en h**a för att JAG inte kan ombesörja barnvakt på HANS helger?? Ursäkta mig...men...va e de för jävla fel på honom? E de verkligen JAG som ska se till att HANS son får barnvakt på HANS helger? Eller?

Igår kom mitt ex hem från sin kärlekssemester. De första han gjorde va att åka å jobba. Va hände me Oliver då? Eller? Borde han egentligen inte börja me att prioritera sin son som saknat honom hur länge som helst? Vi hade en överenskommelse (även skriftligt av socialen) att han skulle hämta Oliver idag å ha honom fram till nästa fredag...va händer? Han skiter i de. Jag blev så jäääävla arg... Oliver har väntat på denna dag, han har väntat på att få vara me sin pappa som svikit honom så fruktansvärt många gånger tidigare, väntat på att få göra nåt kul me honom, han ringer honom å får bekräftat att hans pappa INTE kommer å hämtar honom. Den blicken han fick i sina ögon när luren lades på fick mitt hjärta att brista. Jag hade inga ord. Han la sig ner å av ren mental utmattníng så somnade han å sov i 3 timmar...

Då tog jag ett beslut som va jävligt tufft. Jag skrev till mitt ex att han inte behöver höra av sig mer. Att han inte behöver bekymra sig om sitt faderskap å va de ansvaret innebär eftersom de alltid e så jobbigt för honom. Han kan avsäga sig allt som har med FÖRÄLDRARSKAP att göra å skapa sig ett nytt liv tillsammans med sin nya flamma. Jag gör detta för Olivers skull. Jag gör detta för att jag inte vill att Oliver ska förvänta sig att hans pappa ska komma å bli besviken när det inte blir så. Nu e de han å jag. Å jag kommer ALDRIG att svika honom. Jag kommer att bygga upp honom igen, på bästa möjliga sätt även om de blir förbannat tufft å aldrig få va ledig så stärker de mig nåt fruktansvärt att veta att JAG e hans ENDA förälder. Han har en pappa nånstans just nu, men definitivt ingen pappa man kan räkna med.

NI! Ni som funderar på att bli föräldrar, som tror att ni kommer att bli världens bästa föräldrar...tänk efter före ni gör nåt ni inte kan stå för, tänk efter va faaan de e ni ger er in på. JAG e världens bästa förälder för mina barn, för jag kommer aldrig, aldrig nånsin att svika dom på samma sätt som mitt ex har svikit sin son. Å han tror att han straffar mig...ha ha ha ha ha!! Yeah right...mig?? Fattar han inte att den ENDA person som blir straffad e hans son? Han ger sin son de värsta straffet som finns...han tar ifrån honom sin älskade pappa...å vem förlorar på de i längden? A...inte JAG i alla fall. För jag e världens bästa förälder för mina barn...