måndag den 5 april 2010, Annandag Påsk

vaknade kl 06:47 i morse, när Oliver gick upp. Låg kvar ett bra tag, fram till kl 8 faktiskt, började gråta, kände en sån saknad, en saknad jag inte känt på länge, saknade J, hans armar omkring mig, hans kärlek, hans närvaro, saknade allt vi en gång delade, å trodde vi skulle dela livet ut. Blev ännu mer förtvivlad när jag insåg att vi kanske aldrig mer får uppleva det… Fan va jag mår dåligt…fan fan fan! Va jag mår dåligt… vill liksom bara ha tillbaka det lyckliga i mitt liv! Tänker på gårdagen när han gick, hur jävla ont de gjorde i mig, hur förtvivlad Oliver var en lång stund efteråt, hans ledsna ögon, hans oro, hans sorg över att mamma o pappa kanske kommer att skilja sig. Det gör ont i mitt hjärta, det gör ont i min kropp o min själ, det gör ont överallt, det finns ingen medicin för detta onda, bara tiden kan läka alla sår, sägs det. Men mina sår kan ingen tid läka… Bara J kan läka mina sår, den Jsom jag älskar, som älskar mig för den jag e, som friade till mig på nyårsafton 04 – 05, som jag har delat nästan 8 år tillsammans med. Bara han kan få mig hel igen… känns inte som om det kommer att gå, känns inte som om det nånsin kommer tillbaka…


Va händer nu? Va händer med allt? Mitt liv? Vårt liv? Barnen? Huset? Allt? Min hjärna jobbar på högvarv hela tiden, kan inte slappna av en sekund, nätterna igenom e en enda jävla plåga, kan inte slappna av… Vill bara bort härifrån, egentligen vore det de allra bästa, att starta om, nån annanstans i en annan stad i en annan del av Sverige. Helt nytt, allt, lägenhet, jobb, vänner, allt! Men så e de ju barnen som jag måste tänka på i första hand, kan ju inte bara sticka liksom, så egoistisk å självisk kan jag inte vara, annars hade jag dragit, sålt huset å dragit. Glömt alltihop, mitt gamla jävla miserabla liv, å bara startat om på nytt. En önskedröm… saknar dig… saknar de vi hade J… men va hade vi egentligen? Har du tänkt på det? Hade vi nåt bra nån gång egentligen? Eller har vi kämpat för att få ett lyckligt liv? Jag vet inte… har ingen aning… men jag kan ju inte ha varit lycklig ensam? Jag måste ju ha varit lycklig tillsammans med dig? Frågor, frågor, frågor, som jag kanske aldrig får ett svar på. Vet bara att jag älskar dig. Kommer alltid att göra det. Älskar dig J. Även om du aldrig mer kommer att kunna känna kärlek till mig så kommer jag alltid att älska dig. Va du än har ställt till med, så kommer jag att älska dig.

Anledningen till att jag inte har kunnat visa det de senaste dagarna har varit pga en känsla jag har haft i magen hela tiden, en känsla som talat om för mig att ”hålla igen” att på nåt sätt inta ett försvar. Självbevarelsedrift tror jag att det kallas för. För om jag inte hade hållit mig så pass kall som jag har gjort de senaste dagarna så hade jag inte klarat av situationen igår. Jag visste nånstans att han skulle ge sig av, jag visste det nånstans inom mig att det skulle gå käpprätt åt helvete, precis som det faktiskt gjorde igår. Tänk att jag för en gångs skull litade på min lilla känsla, mitt sjätte sinne som oftast har rätt. Känns ändå bra, det känns bra att jag har kunnat hålla mig kall, för Olivers skull. Tänk om jag hade brutit ihop igår? Tänk om? Vad hade hänt med honom då? Ändå äter jag medicin o har världens biverkningar… de e starkt tycker jag, jag tycker att jag e en jävligt stark person just som det e i dagens läge. E i alla fall liiite stolt över mig själv idag, åtminstone när det kommer till att kunna hantera otroligt jobbiga situationer. Får se vart de bär hän, just nu måste jag ta dag för dag, eller rättare sagt timme för timme, ingen vet vad som händer, ingen vet vad som kommer att hända. Det får ödet bestämma, för det e det enda jag förlitar mig på just nu. Finns inget annat jag kan göra just nu.

Farsan ringde å va vansinnig på mig. Fy fan vilken jävla utskällning jag fick, å hela tiden sa han Va var det jag sa, säkert 10 gånger, skällde ut mig efter noter, för att till slut ställa ett ultimatum som jag faktiskt antog. Han vill ha tillbaka sina pengar sa han, men det e ju omöjligt så länge inte huset säljs, å det kan jag inte göra just nu… kan inte ta barnen ifrån sin trygghet när det e som det e. Då sa han att jag i alla fall skulle fixa ett äktenskapsförord o ett skuldebrev där det står att jag har lånat 900 000 tusen av honom. Okej sa jag, måste göra detta för min egna skull, måste! Jag e ensam nu. Har ingen man längre. Jag har 2 barn som behöver mig, jag har mig själv att tänka på, jag e nummer 1 just nu, har ingen nummer 2 längre. Tänker göra detta, redan i morron. Måste få allting gjort. Allting måste bli klart fortast möjligt. Vill bara fortsätta mitt nya liv fortast möjligt, måste gå vidare hur ont de än gör, å jag lovar dig, de gör ont… det innebär att jag måste lägga HELA mitt gamla liv bakom mig, allt i mitt gamla liv måste på nåt sätt raderas. Vill inte ha några minnen kvar, inget som kan få mig att bli ledsen, måste vara kall, hålla huvudet kallt, göra allting NU! Vill inte vänta…

Ute regnar det…ser ut som mitt liv. Grått, ingen kärlek, inget ljus. Men det sägs ju att efter regn kommer sol? Jag hoppas att det även gäller mitt liv. För det vill jag ha tillbaka, fast i ny tappning.

Vi ses…