Jag lever, fast ändå inte. Jag andas, fast ändå inte. Jag hör hur mitt hjärta slår hårt, men det känns inte. Jag ser, men känner mig blind. Blind. Känslorna finns, men jag vet inte var. Gråter. Gråter. Gråter. Gråter. Igen. När tar det slut? Finns det inget slut på alla tårar? Jag måste vara stark. Måste klara detta. Men det enda jag vill göra e å krypa ner i en varm famn, där jag känner mig liten å trygg, där en hand klappar mig på huvudet å en varm röst säger att allt blir bra bara vi vill. Vill bli älskad igen. E inte älskad av den jag vill bli älskad av. Kommer aldrig mer att bli älskad av den jag en gång varit älskad av. Å de e mitt fel. För jag har inte älskat lika mycket som honom. Har inte kunnat bevisa min kärlek på riktigt. Jag kommer aldrig mer att kunna älska igen. Inte efter den här gången. Det finns en stor kärlek som korsar ens liv, kanske stannar den, kanske inte. Min stannade inte. Den kom. Den gick. Å jag klandrar mig själv. Kommer alltid att klandra mig själv. Även om min kärlek har gjort mig fruktansvärt illa så e det min stora kärlek, den kärleken som bara passerar EN gång i ens liv. Älska, glömma, förlåta. Älska, glömma, förlåta. Jag älskar, jag kan glömma å jag kan förlåta… även om det inte alltid e så lätt att glömma det som man har gjort fel eller om man själv blivit felbehandlad så kan minnena ersättas av bättre minnen… de e ju bara minnen… Ja, jag kan förlåta. Jag kan förlåta allt ont som min kärlek gjort mig. För annars kan jag inte börja om. Jag måste förlåta för att kunna börja om. Jag vill börja om. Men jag kan inte göra det utan min kärlek, min pusselbit som saknades…som fyllde hålet, som gav mig trygghet å kärlek, som gav mig så mycket lycka. Borta…
Min kärlek kommer hit i morron. Jag mår illa. Mår fruktansvärt dåligt. För jag vet vad som väntar. Vet vad som kommer att hända. Vet utgången. Jag kan hoppas på att det i slutändan av samtalet leder till nåt positivt, men min känsla säger nåt annat. Min känsla vet. Jag kan ha fel, men jag kan också ha rätt. Domedagen. Jag e så rädd, så rädd, så rädd. E så rädd att allt e över. Att allt e slut. Punkt. Slut. Slut på nästan 8 år.
Å gode Gud hjälp mig. Gode Gud ge mig den styrkan jag behöver för att klara av detta. Ge mig min kärlek tillbaka. Låt oss hitta vägen tillbaka. Låt oss få livet tillbaka. Låt mig få älska. Låt mig få ge honom min kärlek. Låt mig få bli älskad av honom igen. Ge mig ett tecken på hur jag ska göra. Visa oss vägen. Jag älskar. Jag älskar. Älskar min J. J…jag älskar dig. E så ledsen. Så fruktansvärt ledsen. Jag har gjort en massa fel. Du har gjort en massa fel. Fel begås. Våra fel gjorde att du slutade älska mig. Jag undrar när du gjorde det? Jag vet att du älskade mig för några dagar sen. Jag vet att du älskade mig!! När slutade du älska mig?? NÄR?? Vad ska jag göra i morron? Ska jag krama om dig? Vet inte vad jag ska göra… har ingen aning… jag vill bara älska dig…jag vill bara FÅ älska dig… E så jävla rädd! Men du har väl rätt. Du e värd nåt bättre än de här. De har jag sagt så många gånger när du har anmärkt på mitt beteende å kommentarer. När jag gjorde det så lämnar du mig… Å det känns så fel att inte kunna vara besviken utan att bli lämnad. Det känns fel att inte kunna få vara arg på dig å det du gjorde utan att bli lämnad, att bli oälskad, ensam.
Jag vill börja om. Men jag vill inte göra det ensam. Det finns ingen annan jag vill börja om tillsammans med än med min kärlek. Annars får det va…
Jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar