Jag trodde inte att de fanns en sån smärta…trodde inte att man kunde ha så här ont. De som gör mest ont e inte att han lämnade mig utan det fula å brutala sätt han gjorde de på. Varför? Varför? Varför? När bestämde han sig? Hur? Varför kunde han inte talat om det för mig så jag kunde förbereda mig? Jag sa att jag ville veta… men som alltid, så ljög han, han ljög för att jag inte skulle kunna förbereda mig alls. Jag har inte inspirerat honom… jag har inte gjort honom lycklig… jag har inte varit den han har velat… ändå har han gång på gång sagt att han älskar mig för den jag e, annars hade han ju inte älskat mig, sa han. Att jag inte skulle förändras för då hade de inte varit jag. Å de va mig han blev kär i, mig han älskade, fram till igår… hur? Hur kan man bara sluta älska nån? Hur? Trodde att han var villigt att fixa det… att vi skulle göra som planerat, bo isär, träffas när det går, börja om, känna efter på riktigt hur det faktiskt känns att bo isär. Så… han har planerat detta länge, haft tid på sig att tänka, å sen släppte bomben rätt i mitt hjärta som exploderade av smärta så jag skrek. Jag skrek. Jag skakade, jag kunde inte andas. Vill inte, vill inte vill inte, va de enda jag sa… nä jag vill inte skilja mig från mitt livs största kärlek. Vem vill det? Fattar inte… han som alltid va så jävla rädd för att förlora mig… han som sa att han ALDRIG kommer att lämna mig, om jag kände att jag ville gå så fick jag göra det. Men va hände? De fega jävla kräket lurade mig, för att inte själv bli lämnad, så lämnade han mig på det mest fega sätt jag nånsin varit me om.
Gör man så? Kan man inte sitta tillsammans vid ett väl valt tillfälle å prata om hur det EGENTLIGEN ser ut i förhållandet? Gå igenom allt det praktiska först? De gör så ont…så ont… vi hade kunnat skiljas på ett helt annat sätt. Vi hade kunnat göra det på rätt sätt, vi hade kunnat göra det rätt. Hade kunnat göra det rätt. Rätt. Inte så rått som han gjorde. Jag bröt ihop. Fullständigt. Bröt ihop helt. Min själ lämnade min kropp för några minuter. De va ett skal kvar. Kunde inte andas. Gick inte å få luft. Mitt liv va slut. Känns som att mitt liv ÄR slut. Finns inget kvar. Inget alls. Å han gick. Han gick. Ut. Till sina nya äventyr. Å lämnade mig söndertrasad, förkrossad, knäckt, med brustet hjärta. Mitt livs största kärlek lämnade mig. Brutalt. Elakt. Iskallt. Utan några som helst känslor. Ett beslut utan omprövning. Å jag dog. Mitt hjärta dog. Kärleken lämnade å sorgen, den hemska sorgen tog över som Döden själv. Sorgen har kramat om mitt hjärta å vägrar släppa taget. Sorgen har tagit min kropp i besittning å dödar allt. Sorgen har fått mina ögon att alltid gråta. Sorgen har fått mig att inte kunna andas. Sorgen lever i mig. Å de gör ont. Det bränner i hela kroppen, speciellt i hjärtat, händerna skakar, magen kniper, hela min kropp skriker efter hjälp… jag har slutat leva. Kan inte leva. Går inte. Sorgen har tagit över min kropp å själ…
Å den sorgen kom när min Kärlek lämnade mig, iskallt. Brutalt. Utan känslor.
Allt e packat. Allt. Inga minnen förutom alla de minnen som sitter fastetsade i min hjärna. Alla minnen… minnen som gör ont. Alla minnen. Finns ingen återvändo nu. Hur ont de än gör så finns de ingen återvändo. De e slut. Bara minnen finns kvar.
Så tomt. Så jävla tomt. Att älska nån utan att bli älskad tillbaka måste vara det hemskaste som finns. Hur kommer jag över detta? Vad e medicinen? Finns det nån medicin? Finns det? Var? Vill ha den medicinen i så fall…medicin… trodde att han åtminstone kunde ha väntat till min medicin hade börjat verka. Man blir tydligen en mycket lugnare å mer logisk, harmonisk människa då, tänk om han kunde ha sagt det? Kunde ha sagt att han bor hos sin mamma tills min medicin börjar verka å jag känner mig bättre? Kanske hade sett annorlunda ut då… kanske hade kunnat skiljas på ett helt annat sätt. Men han tog beslutet efter knappt 2 veckors medicinering… sjukt… sjukt… otroligt… fattar han inte att jag älskar honom? Att jag ta mig faan skulle kunna göra ALLT för att fixa vårt äktenskap? Fattade han inte va jag menade när jag sa att vi skulle va ifrån varandra? Förstod han inte de? Fattade han inte de? Därför tror jag att allt va planerat från hans sida… De va inte längesen han sa att ”så länge båda vill så kan vi fixa detta”. Ja… jag ville igår också… jag har velat hela tiden. Men HAN ville inte… ville inte… men ändå älskade han mig… fan va ont de gör… så ont!!
Ena stunden känner jag hopp, men hoppet håller inte i sig så länge. Förtvivlan sköljer över mig i stället. Förtvivlan. Gråt. Hopplöshet. Tomhet. Brustet hjärta. Smärta. Tortyr. Andnöd. Gråt. Gråt. Gråt. Kom tillbaka. Nej, gör inte de. Jo, gör de. Jag älskar ju dig. Älskar. Älskar. Älskar. Dig. Måste va stark nu. Måste ta hand om mig själv nu. Mig själv å barnen. Stephanie som kommer att va helt förstörd, hon kommer att sörja honom. Hon kommer inte att kunna förstå. Jag finns där för henne. Han har förlorat henne. För alltid. För alltid. Stackars min lilla prinsessa. Min stephanie. Men nu slipper han hennes elaka tjat. Han slipper hennes läxor som alltid va så jobbigt. Han slipper mitt tjat å gnat. Han slipper att känna sig orolig för hur jag kommer att agera i vissa situationer. Han e fri. Fri mig. Han e fri till att finna sin lycka nån annanstans. De jag har sagt så många gånger. Men ändå stannade han kvar hos mig, å de fanns en enda sak till att han gjorde det. Det var kärleken. Som försvann på en dag. En dag.
Nästan 8 år försvann under en millisekund. Han gjorde slut på nästan 8 år. Utan att kämpa det minsta. Lämnade mig. Lämnade allt. Lämnade allt.
Jag kommer alltid att älska honom. Jag kommer aldrig att finna den kärleken igen. Han va min sol, min måne, mitt universum. Han var mitt allt. Han gjorde att jag kunde leva. Andas. Känna trygghet. Älska. Men han lämnade mig. Nu har jag ingen sol, ingen måne, å inget universum. Därför e jag död. Död. För alltid.
J, jag kommer alltid att älska dig. Igår, i morgon, hela livet. Jag vill bara att du ska veta det. Jag älskar dig. Å de gör så ont att veta att du inte älskar mig… längre.
Jag hoppas att du finner din Lycka. Min har kommit, å den har försvunnit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar